Vaknar till hemma i sängen. Klockan visar att jag kan sova en stund till med gott samvete men jag vill först skriva ner det jag kommer ihåg av det jag drömde.

Jag är på middag med ett gäng där jag känner de flesta sedan tidigare.
Exakt vad som händer vet jag inte men plötsligt vill jag ha upprättelse för saker som har hänt tidigare så jag flyger upp från min stol o vräker ur mig mkt av den sorg o ilska som jag så länge känt inombords (detta är verklighetsförankrat). Varpå jag får till svar att saker jag påstått inte stämmer. (Detta är inte verklighetsförankrat) men grejen är att jag har papper på att det jag sagt är sant vilket får personen att tystna.

Jag frågar övriga (fortfarande ilsket) om det som hänt varit riktat särskilt mot mig eller om det varit allmänt o de berättar att det varit särskilt riktat mot mig vilket får mig att bli, om möjligt, ännu mer rasande.
Jag skriker rakt ut att nu kan ingen i rummet längre förneka det som hänt. Samtidigt upptäcker jag att jag är naken men jag försöker att inte bry mig.
Till slut sticker jag från matsalen o bryter ihop i ett annat rum. Jag hittar en lite längre typ av skjorta att ta på mig o går in på toaletten. När jag står där kommer en av personerna som jag varit arg på o jag drar skjortan tätare omkring mig eftersom jag är rädd att råka illa ut.
Istället får jag en puss på kinden o världens kram o ett löfte om att personen alltid ska finnas för mig.



Det här är en dröm som har viss verklighetsförankrIng o jag kan delvis förstå varför jag drömmer såhär.
Samtidigt är det mkt som inte stämmer oxå, som bara är ren dröm.
/Kastrullhäxan

Eller egentligen har jag en massa drömmar men jag har börjat inse att man måste ta en i taget för att verkligen hinna med allihopa.

I år drömmer jag om ett SM ihop med Jumme.
På söndag får jag veta om vi lyckats kvala...

Varken jag eller Julie hade någon kanonbra förmiddag.
Tillslut var vi verkligen less på varann och när hon råkade ge mig en dansk skalle så fick jag verkligen bita mig i tungan för att inte vräka ur mig något mindre lämpligt.
Vi la oss på gästsängen tillsammans med nappen och snuttefilten och efter bara en liten stund somnade hon och när hon fått sova en stund så var hon mycket mer positiv till livet igen.

Hennes farmor dök upp precis när hon vaknade och vi åt tillsammans innan jag och Julie gjorde oss i ordning och åkte till Valbo och köpte en ny mobiltelefon till min sambo då hans gett upp helt i morse.
Jag vet inte hur många veckor det är sedan jag sa till honom att det var dags att kassera den och införskaffa en ny, men han vill spara pengar och har alltså väntat till nu när det blev akut istället.
Det blev en Sony Xperia Tifo. Kanske inte den mest välutrustade telefonen på marknaden, men han kommer i alla fall kunna ringa och SMSa.

Direkt efter att telefonen var införskaffad så åkte vi och gjorde stallet.
Julie satt först i barnvagnen och tittade på hästarna medan jag mockade, men efter att hon fått äta sin välling så la jag ut ett av Jummes regntäcke med en filt ovanpå så att hon fick sitta på marken istället. Där satt hon nöjt ganska länge, men när jag gjorde klart det sista i stallet så började hon gnälla och tycka att jag var tråkig.
 
Så jag gjorde klart stallet, lastade in henne och barnvagnen i bilen och for hemåt.

Roligare än så har inte min dag varit och jag känner mig, ärligt talat, rätt vissen.
Jag önskar verkligen att min sambo kommer hem snart för risken är rätt stor att han kommer få en jänta i famnen direkt när han kliver över tröskeln.
Julie förtjänar så mkt mer än vad jag är kapabel till idag.

/Kastrullhäxan   -som funderar på var pappersinsamlingen ska placeras nu när jäntan kommit på att hon kan tömma ut den.

Julie har nu lärt sig att hon kan ställa sig upp utan stöd.
Tidigare har hon ställt sig med stöd och sedan släppt, men nu kan hon sitta mitt på golvet och bara ställa sig upp. Hon har dessutom tagit sitt första trevande steg framåt.

Detta innebär att hon helt plötsligt har insett att det finns en värld lite högre upp och idag klättrade hon upp på sin barnfotölj, upp på ryggstödet och vips! så var hon uppe på amerikakofferten som stod bakom fotöljen. Det var en mycket stolt och glad tjej som kikade ner från koffertens ovansida.

Hennes pappa har också visat henne hur lysknappen fungerar. Mycket spännande tyckte hon.
Men när han sedan tänkte lära henne hur man slå på TVn så sa jag ifrån. Någon måtta på allt knapptryckande får det minsann vara och jag har mina misstankar att lilla fröken kommer lära sig att starta TVn inom sinom tid utan att någon lär henne det.

Den lilla gula traktorn och jag ska göra vårt andra kval till Fjord-SM på söndag. Denna gång är jag inte alls lika nervös som sist. Jag mår i alla fall inte illa varje gång jag tänker på tävlingen.
Jag känner mig lite varmare i kläderna denna gången.
Men om det är bra eller dåligt vet jag egentligen inte. Det finns ju en risk att man tar det så pass piano att man missar något viktigt och det vore verkligen förargligt om vi missar SM pga slarv från min sida.

Jag känner mig lugn vad gäller Jum-Jum i alla fall. Han skulle nästan kunna göra en sån där bana utan ryttare på ryggen!

Dock så både dammar och fäller han igen. Hur mkt päls har han egentligen? (Jag tror att jag säger det vartenda år!) Överväger att spola av honom med slangen en vända till, men kanske inte nödvändigtvis med schampoo den här gången.
Jag måste också kolla vädret så att det finns möjlighet att tvätta av honom utan att han fryser ihjäl.

Jag har pratat med placeringsenheten igen. Nu ska Julie få börja på förskolan på Hövdingavägen i S. Bomhus i slutet på augusti. Det innebär att vi ska hoppas att Julies farmor INTE blir opererad innan dess eftsom vi behöver hennes hjälp med passning av Julie de två första veckorna i augusti.

När jag åkte från stallet idag så hann ja inte många meter innan det kom en katt traskandes över vägen. Jag tutade till men istället för att skutta iväg så gick den raka vägen fram till min bil.
Jag fick stanna och lyfte över den (väldigt sociala) katten över staketet och då kom det ut en ung tös som berättade att katten kommit knatandes hem till dem häromdagen och sedan vägrat gå därifrån. De hade ingen aning om vems katten var och de undrade också.
Så i morgon ska jag ta med kattburen och försöka få fatt i kattkraken så att den får tak över huvudet och mat tills ägaren dyker upp.
Stackars kissen ska ju inte behöva vara ensam och hungrig.
Detta vet dock inte min sambo ett dugg om då jag är helt övertygad om att han kommer sätta sig på tvären direkt. Förhoppningsvis läser han inte detta och förhoppningsvis skvallrar ingen heller.  
Jag brukar inte ha hemligheter för honom, men i det här fallet hoppas jag att han faller för kissens charm när den väl är här (om den inte hittat hem redan vilket jag hoppas mest på!)

/Kastrullhäxan  

De här helgen har jag umgåtts med en väldigt god väninna.
Vi har varit kompisar i ganska många år och blev vänner en höstdag 2001 närhon var snäll nog att låna ut sina vantar till mig.
Detta trots att hon fått uppfattningen om att jag var en bitch och egentligen skulle haft en örfil.
Ändå gav hon mig, eller kanske sig själv (?) en extra chans och numera är vi oskiljaktiga trots att avståndet mellan oss är långt rent fysiskt.

De som känner mig idag har kanske svårt att tro att jag har kunnat uppfattats på det viset, men man ska komma ihåg att det här är länge sedan och det som hände då var att jag flyttade från högstadiet till gymnasiet, vilket också innebar att jag bodde på internat i veckorna.
Redan innan skolstarten hade jag bestämt mig för att sluta vara tjejen som satt längst ner i klassrummet, som alltid fanns för alla och som tog ansvar för att allt fungerade.
Jag ville slippa vara i det "fack" som jag alltid varit och hade bestämt mig för att gå med rakare rygg och stadigare blick och vara den person som jag innerst inne ville vara.

Och ja, ibland kanske det är just bara en sån "liten" sak som får andra att reagera och tycka saker.
Då brydde jag mig inte, men det var inte den reaktionen jag hade hoppats på att få.

Hur som haver. Vönner blev vi, och vänner är vi.

Jag har förändrats och så har även hon.
Vi är båda föräldrar till varsin flicka. Den största skillnaden är att jag bor tillsammans med mitt barns far, det gör inte min väninna.
Hon är ensam med sin flicka, men har tack och lov mkt stöd från sin mamma.

Det jag vill komma till är att hon är så stark. Hon fostrar sin dotter så gott som helt själv och hon lyckas bra. Visst, det är en tjej med mycket vilja och en hel del tvåårstrots, precis som vilken tvååring som helst. Men det är en tjej som lyssnar och respekterar.

Och jag tycker faktiskt att hon (och väldigt många av alla andra ensamstående mammor) ska ha cred för detta.
Det ÄR slitigt coh tufft att ha barn -även om man är två närvarande föräldrar som delar på ansvaret.
Det är inte bara matning och blöjbyten, utan det ska lekas, kramas, tröstas, nattas och pussas om. Feber och sjukdomar avlöser varandra och man ska hålla om och vara närvarande hos liten sjukling samtidigt som man ska stå i telefonkö hos Försäkringskassan och försöka få i sig lite näring själv OCH dessutom få i sig sömn.

Om ni skulle börja umgås med någon av alla dessa underbara ensamma mammor i vårt avlånga land så är mitt bästa tips till er att finnas där.
Det kan vara något så simpelt som att erbjuda sig att laga maten en dag, eller ta barnet/barnen en timma så att mamman kan få duscha i fred.

/Kastrullhäxan  

Nu ska jag försöka blogga från mobilen, så ni får försöka ha överseende med eventuella slarvfel i texten.

Den här helgen har varit full av aktivitet o spänning. Inte bara för mig utan för hela min familj. Min bästa väninna med dotter (som jag för övrigt är gudmor till) kom i fredags.
Det tog inte många minuter innan flickorna var goda vänner o lekte för fullt tillsammans.
Vi har hunnit med att åka vagn efter hästen. Något som jag tror att min väninna verkligen längtat efter då hon inte åkt häst o vagn sedan gymnasiet. Jumme skötte sig jättefint trots att min väninna höll andan både då vi skrittade över järnvägen o när vi senare galopperade en bit.
Flickorna fick såklart oxå rida lite. Jumme är
Otroligt snäll o ställer upp. Väninnans flicka (drygt två år) hjälpte mig att borsta o plocka bort beskydd efteråt.
Det var en nöjd Jumme som vi släppte i hagen efteråt.

Vi hann oxå med att gå ett varv på köpis. Vi fikade på Ikea o jag hittade ett par jättefina skor till Julie som jag köpte.
Jag köpte oxå en tröja o en keps till guddottern o hon har burit denna keps med stolthet hela helgen.

Idag tog vi en promenad efter en stunds lek illekparken o båda barnen somnade i sina vagnar o vaknade först när det var dags för mat. Efter det var en kompis till oss här med sin hundvalp o hälsade på. Tyvärr inga bilder på någon av sötnosarna i det fallet men alla var glada o ville leka. Både barn o hund blev lite väl busiga ett tag men allt gick bra. Jätteskoj att du ville komma förbi o hälsa på Magnus. O att barnen fick träffa Chelsy o klappa henne. :-)

Nu sover nog alla utom jag skulle jag tro. Barnen har lekt hela eftermiddagen o guddottern har suttit som klistrad intill Julies o Stefans sida. De har verkligen haft roligt! Julie har studerat sin nya väns beteende o snappat upp en hel del. Flera gånger idag när hon suttit i sin barnfåtölj så har hon rest sig utan stöd.

När jag tänker på vilka fina vänner jag har så svämmar mitt hjärta över av kärlek.
Vickan står mig verkligen nära o det känns jättetråkigt att de åker hem i morgon igen.
Det kommer bli riktigt tomt när de åker.
Hoppas att de kan komma snart igen.
/Kastrullhäxan

Ingen sa något om huset jag pratade om i förra inlägget och det kanske var lika bra.
Vi fick nämligen inget huslån så nu r saken ur världen.

Jag kan säga att det inte är det lättaste att vara ung och inte haft turen att födas med silversked i munnen och försöka spara ihop pengar till ett hus.
Framförallt inte nu när jag går hemma på föräldraledigt och bara får ut det som är min sjukpenninggrundande inkomst.
Ändå ska jag inte klaga för jag har det rätt bra trots allt.
Men så här är livet emellanåt, man drabbas av besvikelser, och det kanske inte var meningen att vi skulle ha just det där huset ändå. Vi tackade ju faktiskt nej från första början.

Jag ringde placeringsenheten häromdagen för att höra hur det går med Julies dagisplats.
De placerar barnen efter ålder och de har inte kommit fram till barnen som är födda i juni än, men hon kunde i alla fall se att förskolan som jag sökt redan är full och när jag då pratade om en annan förskoleplats så berättade hon att även det var fullt.
Och eftersom Julie är född i juni och jag börjar jobba i augusti så måste jag skola in henne på förskolan redan i juni (får inte göra det före hennes ettårsdag) eftersom de inte har några inskolningar under sommaren.
Så hon skulle få en plats på Tranmur. Det är liksom längst bort i Södra Bomhus!

Det innebär att sambon inte kan lämna henne före jobbet utan jag som har bilen måste åka med henne dit. Vissa mornar otroligt tidigt. Julies farmor kommer inte heller kunna hämta henne eftersom det blir på tok för långt bort då hon inte har någon bil.

Vi ska försöka lösa det här så att vi kan få en plats lite närmare i alla fall. Både Nävergården och Myrbacka ligger ju inte riktigt lika långt bort som Tranmur.
Jag hade ju sett fram emot sommaren tillsammans med Julie och att jag skulle få skola i henne i juli.
Jag är lite fundersam över hur jag skulle ha fått reda på allt detta om jag inte ringt och frågat...???

Hur som helst. Över till något som känns mer positivt.
Vi åkte iväg o tävlade bruksridning i söndags. Jumme var lugn o fin o lyssnade jättebra.
Till och med hoppningen som jag nästan mått illa över gick jättefint (små hinder).
Vi drog på oss 90 straffpoäng pga små missar. Men man ska vara medveten om att brunnslocket som Jumme inte trampade på gav 30 straff, och det var egenligen eda hindret där han var tveksam.
Vi blacerade oss som fyra och red klassen utan "U" vilket gör att vi klarat ett av två kval till Fjord-SM.
Sköter vi oss lika bra i Söderhamn den 19e så är vi klara för SM och siktet är i så fall att åka och se hur långt vi kan ta oss!

/Kastrullhäxan    

Åh vad jag känner mig bortkommen och fundersam.
Jag står liksom på samma plätt och trampar och kommer ingenstans för jag kan inte bestämma mig.

Ni som har läst mitt tidigare inlägg kanske har förstått att vi har varit och tittat på hus.
Vi hittade det på nätet, checkade in bilderna och insåg att det var visning, så vi åkte dit.

Det är ett 1,5-plans hus med två lägenheter i. Hela huset är på 174 kvadratmeter och lägenheterna har likadan planlösning och är spegelvända mot varann. Varje lägenhet är alltså 87 kvadrat.

På bottenvåningen är det kök och ett sovrum samt dusch och toalett och på ovanvåningen är det ett allrum och ytterligare ett sovrum.
Möjlighet finns att slå ut någon vägg och göra om huset. Det finns stora möjligheter med huset om man säger så!
Det är vedeldning och båda lägenheterna är i ok skick. Ett av badrummen är i behov av renovering dock.
Utanför finns nästan en hektar mark och det finns ett stall med tre boxar. Stallet är slitet men brukbart.
Jag skulle få närmare till jobbet och hästen hemma på gården.

Visst låter det bra???
Ändå bestämde vi oss för att dra oss ur när vi pratade om detta igår kväll.
Vi funderade fram och tillbaka och en flytt för oss skulle innebära att vi "skiljs" från släkt och vänner (nåja, det blir ju inte jättelångt bort, men längre än vad det är nu) och den trygghet som vi har omkring oss när det gäller Julie minskar.

Trots att jag hade stålsatt mig när mäklaren ringde så pratade hon omkull mig.
Jag kan erkänna att huset i sig nästan ropade efter mig.
Det ligger ju inte jättelångt från mitt jobb och jag har flera gånger åkt förbi där och faktiskt tänkt på att jag skulle kunna bo så (men då visste jag inte att det var två lägenheter).

Tanken på huset, med hästarna på gården och dricka morgonte på altanen kan inte lämna mig.
Det låg iofs ganska nära vägen, men jag tror inte att det stör särskilt och vad gäller Julie så kan vi ju hägna in tomten. Jag kan se henne i gungställningen på gräsmattan framför mig.

Samtidigt behöver huset målas om, altanen behöver snyggas till och ett badrum behöver renoveras. Lägenheten som just nu är uthyrd skulle inte må dåligt av lite småfix (målafärg o liknande) även om det inte är akut just nu.

Jag vet inte alls hur jag ska göra.
Sambon kommer hem om en stund och då måste vi prata om det här igen.
Hur jag än gör så kommer jag undra vad det är jag missat känns det som.

Är det värt att flytta från nära och kära för något man drömmer om?
Jag har ju gjort det en gång, men då kändes det som om jag lämnade mycket "trasigt" bakom mig.
Nu är läget ett annat. Julie har visserligen få, men väldigt goda vänner och även jag och min sambo har ju väldigt goda vänner här. Även om de inte försvinner från jordens yta så blir det ett längre avstånd mellan oss, det är ren och skär fakta.
Och dit vi ska känner vi nästan ingen...

Snälla. Ge mig råd. Mitt hjärta och min hjärna samarbetar inte alls just nu.

http://objekt.fastighetsbyran.se/Templates/Pages/ObjectImages.aspx?source=hemnet&ObjektGID=OBJ2290_1151091090

/Kastrullhäxan