Nu har jag suttit uppe på tok för länge igen. I morgon kommer jag vakna av att Julie sitter och leker i sängen och jg kommer att tycka att hon vaknat på tok för tidigt. Men det är mitt eget fel!
Bara att bita i det sra äpplet helt enkelt.

Tänkte kasta in ett inlägg här i alla fall innan jag borstar tänderna och kryper ner under täcket för natten.
Sambon har åkt till Skåne och har en specialvecka denna veckan, så jag ser honom först på fredag morgon igen. En lång, och ensam vecka tillsammans med Julie med andra ord.
Men jag lär nog få vara sysselsatt då jag först ska till stallet i morogon, sedan kommer Nallen hit och vi ska käka ihop och glo på majbrasan, eller majkase som de säger här i Gävle. Om den nu går att tända vill säga, den kan nog vara rätt blöt fotfarande.

På onsdag ska jag hämta ett täcke som Jumme ska låna till tävlingen och förhoppningsvis har jag kommit ihåg att boka tvättstugan till dess så att det blir rent och fint innan vi ska åka.
Torsdag ska jag försöka hinna med både häst (har lovat en väninna med barn att de ska få åka i vagnen) och köra Julie till sjukhuset för uppföljning av hennes hemangiom. Givetvis har vi fått en tid kl 13, mitt på dagen. Och givetvis när sambon inte är hemma. Men sånt är livet och det är bara att vara flexibel och gilla läget.
Fredag ska jag försöka hinna bada den gula traktorn inför tävlingen på söndag. Jag hoppas verkligen att hjärnan hänger ihop fortfarande så att jag få rmed mig schampoo till stallet, annars lär den stackars kraken få bada i diskmedel!
Jag ska också försöka hinna med att motionera honom.

På lördag tänker vi göra en liten utflykt. Hur tusan vi ska hinna med det vetta tusan, men vi vill så gärna! Jag vet inte hur mkt jag ska avslöja just nu, men det är en dröm för både mig och sambon.
Samtidigt känns det lite skrämmande om saker och ting går i lås.
Om det här nu inträffar så kommer livet ta sig en helt annan väg, framförallt för mig.

Förra gången jag gick emot en sån stor förändring så var jag inte alls rädd. Då såg jag bara det ljusa och positiva omkring mig, framtiden, hopp och tro.
Det gör jag väl nu också, men på ett helt annat sätt.
Då hade jag inte så mkt att lämna, idag är det desto mer.

På söndag är det, som ni redan vet, tävling för mig och Jumme. Jag är redan nervös!  

/Kastrullhäxan  

Idag har det varit en lång dag då jag och Julie först gjort grannarna sällskap till Köpis några timmar.
Mycket trevligt!
Lagom till jag kom in i Gävle fick jag meddelande om att jag fick fixa Jum-Jum själv pga bilhaveri. Sånt som händer ibland. Jag valde att vända tillbaka till Valbo på en gång och fixa det.
Julie har varit en dröm HELA dagen. Så otroligt duktig och snäll.

Men mest tänker jag på minnet från ikväll när jag satt i gungstolen och pratade med sambon i mobilen.
Julie kröp runt på golvet och lekte men efter en stund kröp hon ut i hallen.
Jag vet att jag inte har några saker i hallen som är direkt farliga för henne (jag hör om hon börjar flytta några möbler så att hon kommer åt eluttagen) så jag springer inte efter henne omedelbart.
Efter någon minut kommer hon tillbaka in i vardagsrummet med en haklapp (som hon måste ha hämtat i köket) och hon sätter sig några meter ifrån mig med haklappen i bägge händerna.
Det var en ganska liten haklapp i tyg. De finns att köpa på IKEA och här hemma används de inte så mkt då vi föredrar hårda haklappar.
Hur som helst, hon höjer händerna så att hon får haklappen för ögonen och släpper sen ner händerna i knät och skrattar så gott. Detta gör hon om flera gånger och varje gång hon sänker händerna och tittar på mig så skrattar hon något kopiöst.

Sånt där gör mig så varm inombords. Älskade lilla jänta.
Hon har blivit så stor!  

Självklart bjuder jag på några bilder från dagen:
     

/Kastrullhäxan  

5 maj är jag och Jum-Jum anmälda till bruksridningen i Lövåsen, Dalarna.
Vi har knappt hunnit träna och sista tiden har jag knappt ridit heller, men som tur är har jag snälla J som hjälpt mig så han är motionerad, fast inte av mig. (Och just nu känner jag mer för att köra faktiskt så det tänker jag göra så mkt jag kan, men jag behöver sällskap i vagnen för att våga än så länge).

I förra veckan var vi in på Hööks och sambon talade genast om att jag inte fick köpa något, vilket jag inte heller tänkt. Men väl där inne fick sambon syn på ett par röda skydd och tyckte att det var orättvist att det inte dykt upp när han fortfarande hade Mulle.
Han tyckte dock att jag kunde köpa till Jumme så att vår nya tävlingsfärg blev röd. Och jag gillar ju rött, väldigt mycket. Men de skydd som sambon helt ville ha var senskydd och det har jag redan flera uppsättningar av, men inte i rött.
Vi hittade också andra skydd och jag vill ju helst ha såna som täcker runt hela benet (Expert Equi-Guard heter de på Hööks), men de gillar inte min sambo.
Vi tittade då på ett par strykkappor (Expert Flatwork Equi-Guard) men då tyckte min sambo att de inte var passande om vi ska passera något vattenhinder.

Det jag själv känner just nu är att jag är i behov av ett par strykkappor, eller skydd som skyddar runt hela benet. Visst, jag kan välja att linda benen när jag kör hemma i fortsättningen och köpa senskydden att tävla med, men jag har som sagt redan flera uppsättningar.

Och om jag nu ska ha rött som tävlingsfärg, då ska jag byta ut Jummes fina tävlingsschabrak (marinblått) och skaffa någon röd tröja att tävla i själv.

Så nu tycker jag att ni får komma med lite tankar och idéer!
För övrigt tycker både jag och sambon om rött, och det är också den färg på kläder som vi försöker finna till Julie.

HJÄLP!

I torsdags morse anlände min mamma hit till Gävle för att  umgås lite grann med oss, och framförallt för att få träffa Julie.
Hon kom tidigt på morgonen och satt och pillade på datorn när jag och Julie vaknade.
Jag trodde att Julie skulle vara lite blyg, men det tog bara några ynka minuter innan hon log åt sin mormor.
Och dagarna har rullat på. Brorsan anlände fredag morgon och sov några timmar innan vi väckte honom för att få i honom lite tacos. På fredagkvällen dök syrran upp med sina barn några timmar och Julie hade fullt upp med att hålla reda på både leksaker, kusiner, morbror, moster och mormor samtidigt!

På lördagen hade jag styrelsemöte med DGFF här hemma och det tog många timmar, men trevligt var det!   Innan gästerna gick visade Julie att hon kan så många saker, vinka, klappa händerna, rida på sin häst och mycket mera. Jag tror att hon charmade alla! (som vanligt!)

På lördagkvällen var brorsan ute och svirade på stan och ramlade in här vid tre på morgonen. Han var lite rund under fötterna och minns inte riktigt hur han hittade från busshållsplatsen hem till oss. Men han vaknade i alla fall här, välbehållen, och det är ju det viktigaste!

Söndagen började med att jag och sambon åkte till stallet i Järvsta och skurade ur Jummes gamla box. Så nu har jag bara höbingen kvar att hämta, men sambon tycker att underlaget är för dåligt än så länge. (Han tycker en hel massa saker, men det är MIN binge så jag bestämmer!)
Väl hemma deklarerade jag att jag var otroligt hungrig och efter att vi skurat av oss själva lite grann så kom vi iväg mot Valbo och restaurangen på IKEA. Jag fick äran att köra min brors bil, en manuellt växlad Skoda. Inget fel med det, men jag har kört automat väldigt länge så jag var tvungen att tänka lite vid varje start och stopp så att det inte skulle bli tokigt.
Att brorsan dessutom är rätt så mkt längre än mig gjorde att jag upplevde att jag satt på golvet i baksätet och körde, men efter att ha hittat några olika spakar på sätet så fick jag till inställningarna bättre.
 
Jag bjuder på en bild med tre generationer. Inte bästa bilden, men här är vi i alla fall.

Idag åkte vi till stallet och jag spände Jumme för rockarden och körde iväg. Han gjorde som jag bad honom, men överdrev inte direkt tempot.
Vi travade på och hade en trevlig tur och på vägen hem tog vi en kort sträcka i galopp, men jag yckte att underlaget var ite väl hårt så det blev ingen längre sträcka eller högre tempo.
Så åg jag att tåget kom, men jag vet att Jumme inte bryr sig om tåget så jag travade vidare och Jumme slängde bara ett öga på tåget men la inte mer energi på det än så.
Men, nu när snön smält bort och vattennivån står högt så har det tinat fram en stor vägtrumma under vägen och det forsar vatten igenom. Jumme började tveka och drog sig mot dikeskanten så jag höll emot och försökte få honom att gå fram ändå, men kände att jag ville h ain mor ur vagnen om det nu skulle braka iväg ner i diket (vältningsrisk med vagnen) och ropade åt min mamma (tåget dundrade fortfarande förbi) att hoppa ur och ta Jumme vid huvudlaget. Min mamma hör inte vad jag säger, utan tar istället tag i den vänstra tömmen så jag bara skriker "SLÄPP SLÄPP SLÄPP!!!!" och när hon släppte så stannade också Jumme och jag lyckades stå still så pass att mamma hann ur vagnen och kunde ta honom i huvudlaget. I samma sekund som mamma kom fram till honom så blev han hur lugn och fin som helst. Hon ledde honom någon meter framåt så att ekipaget inte stod halvvägs ner i diket och då såg jag att Jumme trampat sig.
   

När jag kör har jag ALLTID skydd i bak om något skulle hända. Jag har inbillat mig att det kan skydda honom om han skulle råka trassla in benen i tömmarna.
Fram är jag inte lika noga med att ta på honom skydd, men de sista gångerna ha rjag ändå gjort det "bara för att". Och idag är jag så tacksam för det! Det var nämligen fram han trampade sig och ni ser ju hur tilltygade skydden är. Visst, det är mjuka skydd som inte tål lika mkt som de med plastkåpor, men jag vill inte tänka på hur Jummes ben sett ut om jag inte valt att ta skydden idag!

Vi körde sen hem och det skötte han med glans. Lugnt och fint och vi hade en trevlig tur.
Mamma sa att hon inte ens hade blivit rädd när allt det där hände.
Jag kan säga att det enda jag tänkte på var att inte köra i diket. Det var visserligen inte så djupt, så vi hade kanske inte vält med en gång, men det är långt ifrån säkert att köra häst och vagn nere i ett dike.
Tack vare att min häst är så otroligt snäll och att han alltid, alltid stannar när man tar i honom, så klarade vi oss med enbart ett par trasiga skydd idag.
Jag kände på honom innan jag släppte honom i hagen och det kändes ingenting i benen på honom, och han var knappt varm heller.

Nu ska jag släppa datorn och gå ut i vardagsrummet och umgås med min mamma. Hon åker hem till Skellefteå i natt igen. Det känns lite vemodigt, men så här är livet. Jag är i alla fall jätteglad att mamma kom ner och hälsade på några dagar och att hon fått uppleva Julie "live" och inte enbart via telefon och facebook.
Julie har under de här dagarna också gjort flera framsteg, hon har bland annat börjat visa tendenser på att hon förstår hur man leker "Titt ut" och det känns kul att mamma fått vara en del i det.

Natti natti med er omvärlden.

/Kastrullhäxan  

Idag vill jag slå ett litet extra slag för Frejamössan.

Mamma Helena och pappa Daniel förlorade strax före jul sin dotter Freja. Hon hade sjukdomen SMA.
En liten tid fick de dela med sin dotter.
Och till minne av henne, och för att samla in pengar till forskning om sjukdomen så syr de mössor, Frejamössan.
De finns i både barn- och vuxenstorlek och man väljer själv vad man vill betala. Alla pengar gå till forskningen om SMA.

Jag tänker kolla igenom mitt bankkonto och helst vill jag beställa till hela familjen. En varsin mössa kan vi kosta på oss!

http://frejamssan.blogg.se/category/bestall-frejamossan.html

Här kan ni läsa om dem i arbetarbladet:
http://arbetarbladet.se/nyheter/ockelbo/1.5663676-deras-mossor-ska-hjalpa-barn-med-sma

/Kastrullhäxan  

Jag vet inte hur många som upptäckt att jag, åter igen, söker medryttare till min älskade Jum-Jum.
Anledningen är rätt enkel den här gången: Jag har litet barn och det tar mycket tid. Det är inte heller enbart roligt för henne att följa med mig till stallet de gånger jag är tvungen att ta med henne dit själv. Är hennes pappa med så är det annorlunda, för då får hon rida och vara uppe i famnen osv, något som jag inte kan erbjuda henne på samma sätt när jag är ensam med henne. (De gånger som sambon är med så är hon oftast supernöjd. Hon ÄLSKAR när hon får rida till exempel!)

Jag la i alla fall ut en annons, först på Hästfolk i Gävleborg och där har jag inte fått några svar alls egentligen och nu har jag också lagt ut på Blocket.
http://www.blocket.se/gavleborg/Medryttare_till_fjordvalack_45959228.htm?ca=5&w=1

"Söker seriös och ansvarsfull medryttare någon/några dagar i veckan till 13-årig fjordvalack. Möjlighet att få rida mer finns till hösten. Jum-Jum är en trevlig liten häst med stor personlighet och gott hjärta. Uppstallad i Valbo. (Ungefär vid Owe Jansson) Inkörd och skapligt välriden, (är tränad i både dressyr och hoppning samt lite western) men tycker mest om att mysa i skogen tillsammans med goda vänner.

Jag är inte i behov av betalning, men är VÄLDIGT noggrann med min häst.
TYVÄRR har jag dålig erfarenhet sedan tidigare så jag vill gärna att du har referenser att lämna. (tex från tränare, tidigare hästägare eller liknande).

Jag söker dig som inte stannar hemma i sängen för att du blivit lite snuvig och som tycker att hästen är en god kamrat som ska behandlas väl.
Ärlighet mellan dig som medryttare och mig som ägare till hästen kommer prioriteras högt.

Jum-Jum kräver en mjuk ryttare med skinn på näsan. Han är snäll men kommer att testa gränserna.

Oseriösa gör sig inte besväret, inte heller mailkompisar eller folk som bara vill komma och klappa häst.

Jag kan ordna referenser på vem jag är om så önskas."

Jag vet att texten kan uppfattas som lite bitter, men efter ett antal annonser på blocket där jag fått svar av 13-åringar med enbart några terminer på ridskola som erfarenhet och till och med fått frågan om hur lång tid det ska ta för deras mammor att köra dem till stallet så har jag tröttnat.
Jum-Jum må vara jättesnäll och otroligt trygg, men han är inte en häst som man bara sadlar och rider iväg på och tror att allt är frid och fröjd. Det krävs liiiiite mer än 4 terminer runt fyrkantsspårt i ridhuset.

Nu har jag i alla fall fått två svar, båda verkar rätt vettiga. Jag har dessutom pratat med en mamma som sökte häst till sig och dottern, men de har inte hört av sig tillbaka så det var kanske inte något för dem...?
Det vore onekligen ganska skönt att få avlastning någon dag i veckan.

Det jag tycker är mest otroligt är att jag säkert låter hårdare i min annons den här gången (hästklappare behöver inte göra sig bsväret) men å andra sidan kräver jag faktiskt mindre än tdigare.
När C började rida Jum-Jum så blev hon tvungen att dra hela lasset, hästen var mer eller mindre som hennes egen (framförallt under sommaren när jag åkte jojjo in o ut på förlossningen) och jag tog, till en början, betalt av henne. Hon behövde inte ta några stalltjänster, men var med och hjälpte oss några gånger och hon åkte med som hästskötare på tävling och träning.
Nu är det inga stalltjänster alls, min stallägare sköter ju allt. Det man ska göra är att åka dit, mocka, packa höpåsar och motionera liten gul traktor... Ändå har jag fått färre svar nu. (Rätt skönt, bara jag fått rätt svar!)
Nej, nu ska jag gå och starta kaffebryggaren åt min sambo. Han tog med sig Julie och la sig i sängen och myste en stund.

/Kastrullhäxan  

Jag är rätt kass på att blogga mellan varven.
Anledningen är nog faktiskt att jag inte känner så mkt för det.

Skulle ni tycka att det var roligt att få korta, men fler inlägg istället?

Här har vi i alla fall haft sjukstuga. Det började med att sambon blev spysjuk och spenderade en natt på soffan. Jag bad en bön om att jag och Julie skulle klara oss. Och det gjorde vi... Ett tag.
Sen blev Julie dålig i magen och några dagar senare blev jag tokdålig. Det bara kom från klar himmel.
Fy! Jag spederade natten på soffan och så fort jag satte mig upp så kräktes jag. Lagom skojigt.

Julie har i alla fall hållt humöret uppe. Hon är verkligen en liten solstråle.
Av de här anledningarna har Jum-Jum blivit stående ett tag. Inte hela världen nu på vårkanten. Bättre att han står nu än i sommar. Men innerst inne tycker jag ju givetvis att det är tråkigt såklart. Och han också.
De dagar jag måste ha med mig Julie ut i stallet så får Jumme lite extra pyssel enbart om Julie somnar i vagnen. Annars blir det bara det nödvändiga och en puss på mulen innan jag åker hemåt igen.
   
Bjuder på en bild på fina Vic oxå. :)

Annars försöker jag hinna med att umgås med kompisar också.
Idag har jag och Julie varit hos grannarna och såhär roligt hade hon och granpojken tillsammans:
 

Julie blev dock ganska trött
 

Och så en bonusbild bara för att hon är så söt

 
/Kastrullhäxan   

Blev övertalad om att skaffa instagram häromdagen och skffade det igår.
Vi får väl se om jag känner att det är något för mig. Just nu känns det bara invecklat och väldigt rörigt. Det är liksom ingen struktur utan alla inlägg slängs bara in huller om buller...

Men jag ska ge det en chans i alla fall. Det verkar ju vara populärt så helt galet kan det ju inte vara.

Klicka på denna ikonen för att komma till mitt instagram. Just nu är det dock väldigt lite där eftersom jag startade igår.

Jag sitter hur som helst med dagens första kopp te och har ätit lite frukost. Vaknade vid åtta av Julies hosta, men har fått ro att käka först nu då hon är en liten vildbatting som far runt och undersöker allt i hennes väg.

Knåpade förresten ihop den här lite snabbt mellan teklunkarna.
Tänkte skriva ut den i  10*15cm och sätta den på Jummes boxdörr.
Fin va?
 

/Kastrullhäxan