Jag vet precis varför jag nästan aldrig pratar med dig längre...

För efter varje gång känner jag mig så nerkörd i skorna.

Inte vet jag om du vill skoja, men så upplever jag det i alla fall inte.

I mina öron låter du så förbaskat avundsjuk!

Tror du inte att jag har jobbat och gått igenom åratal med skit och tunga grejer för att komma hit där jag är idag?

Tycker du inte att jag har gjort mig förtjänt av att ändå ha det så gott som jag har det just nu?

Du ska veta att jag jobbar också, tro för guds skull inte att jag bara sitter hemma och låter pengarna ramla in på kontot medan jag rullar tummarna.

Ja, det finns dagar när jag inte orkar, men de dagarna behöver jag verkligen inga såna som du som ska lägga ytterligare börda på mig.

Det finns dagar när jag är mer uppåt, när jag kan se allt det goda livet har att ge mig, men det betyder inte att jag inte minns hur det är att ha det sämre.

Jag antar att det inte spelar någon roll vad jag säger eller skriver, du kommer knappast att bry dig. Men jag blir bara så less när du håller på.

Kan du inte vara glad för någon annans skull?