Nu har jag börjat dela lite magbilder på min Facebook. Dock inga bilder på någon nakn mage, för det känner jag faktiskt inte för att dela med mig av. Och det är min mage, så det är jag som avgör!

Jag är i alla fall i vecka 24 nu och magen har varit stor ett tag. Den är i vägen när jag ska knyta skorna och den tar emot när jag står vid diskbänken... Den får inte heller plats under vattnet i badkaret längre.

Det onda är styrt lite av vad jag pysslar med på dagarna. Tunga lyft är riktigt aja baja och helst ska jag undvika att böja mig ner och plocka upp saker från marken/golvet också.

Idag fick jag be min medryttare om hjälp när handtaget till grinden i hästarnas hage trillade ner.

Det onda har också flyttat sig från att vara 90% på vänster sida till att sakta övergå mot höger och då med riktigt otrevliga hugg i bäckenbenet som får mig att skrika rakt ut och inte kunna gå alls.
Ibland har det strålat genom låret ner till knät och legat som en ond ring runt knäskålen.

Det kan både vara att tynga på benet, eller att lyfta benet som gör ont. Inget är självklart utan jag får ta ett steg i taget och bita ihop.

Såhär ser det i alla fall ut just nu. Tungt börjar det bli men ofta med en aktivitet som jag än så länge upplever som mysig. Bebis går under namnet "Göte" (vilket fick min stackars mor att nästan ramla baklänges) och idag diskuterade jag och sambon huruvida Karl-Göte var ett passande namn åt denlill* (om det nuvisar sig vara en prins som kommer ut alltså)
Karl är ett namn som vi redan bestämt att det ska finnas med som mellannamn. Det är dels taget från min sambos efternamn, men också från en kär och god vän som vi miste alldeles för tidigt. Jag har givetvis frågat närmast anhörig till den här vännen om det är ok att vi använder namnet och det var det.

Igår var det träning med hästarna. Hoppning på Fältis och Jum-Jum såg nästan till att det fick bjudas på tårta. Dock har min medryttare god balans och ett rejält knäslut när det verkligen gäller så hon satt kvar, om det än var lite löst där i några sekunder. Själv satte jag andan i halsgropen, men lyckades fånga hela spektaklet (inklusive mitt hastiga andetag) på film.

Mulle har utvecklats och fick väldigt mkt beröm. Det känns kul, och med tanke på tiden vi har haft honom så är det ju egentligen först nu som vi kan börja förvänta oss resultat från hans sida. Han hade ju stått när vi hämtade honom och en hel del har ju gjorts för att ge honom bästa förutsättningarna. Hn har fått sina tänder fixade (och snart kommer veterinären igen och kollar honom), en annan sadel och lite annan vinkel på hovarna.
Det är ju dock samma gamla Mulle som måste ifrågasätta ibland och som gärna kör sitt get race mot hindren och inte vill att man ska lägga sig i så mycket. Han kan ju själv tycker han, och det kan han. Men ibland måste ju ryttaren får bestämma vägen mot hindret i alla fall.  

Nu, kära läsare, ska jag gå och brygga kaffe till den blivande fadern i familjen.

/Kastrullhäxan