Om jag ska vara helt och hållet ärlig så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget.

Men jag känner att jag inte riktigt längre orkar vara den positiva, glada, gravida Lillan som "alla" förväntar sig.

Eftersom jag tidigare försökt förklara hur jag känner, och framförallt att mina känslor är väldigt blandade, i min graviditet, och då tyvärr stött på en del förundrade blickar och kommentarer så har jag valt att hålla tyst. Åtminstone såhär.
Inför min sambo har jag varit ärlig och rak, för det förtjänar han. Han vet min oro och har verkligen stöttat mig igenom hela graviditeten.

Jag har inte världens mest lyckade graviditet. Jag  har, tack o lov, inte den värsta heller. Jag kan bara gratulera alla er som gått igenom era graviditeter utan större bekymmer, och som kunnat göra allt ni velat väldigt långt in i graviditeten.
Jag kan inte det, och det gör mig väldigt, väldigt ledsen.
Saker som tidigare har gjort mig glad, gett mig energi och hjälpt mig att orka resa mig igen när jag fallit, finns inte inom ramarna för graviditeten längre.

När jag försökt prata om detta verkar det som om jag uppfattats som otacksam. Det finns ju kvinnor som aldrig kommer kunna bli gravida, och jag borde vara så förbaskat lycklig och tacksam för den gåvan.

 Det gör riktigt, riktigt ont när jag stöter på den uppfattningen. För jag har aldrig tyckt att vårt stundande barn varit oönskat på något sätt. Jag har önskat att min graviditet vore annorlunda, att jag var mer "fri" och slapp ha så förbaskat ont hela tiden.

Jag kommer inte ens ihåg i vilken vecka jag var när jag började få ont, och insåg att det där med ridning inte riktigt längre funkade... Men jag VET att det var FÖRE vecka 19. Så jag skulle spontant säga att det kom redan i vecka 14-15 i alla fall.

Jag åker till jobbet varje dag, jag är där och gör alla de uppgifter jag klarar (vilket innebär att jag får säga ifrån om alla tunga lyft) och sedan har jag så ont att jag haltar ut till bilen. Väl hemma drar jag mig upp för trappan från parkeringen och ja...
Jag kan med nöd och näppe ta på mig mina egna skor fortfarande. Men ska jag knyta skosnörena måste jag be om hjälp. Ibland får jag be om hjälp för att få av mig strumporna på kvällen och jag kan inte vända mig i sängen utan hjälp/att ta tag i något och dra mig runt.

Nej, idag känner jag mig inte som den mest hippa, positiva människan i världen. Och jag behöver inte vara det heller. Det är bara lite tråkigt med att man förväntas vara så sprudlande och energisk och förbaskat tacksam, och att man ska visa det HELA tiden.

Nej, jag orkar faktiskt inte hålla den här fasaden uppe längre. Jag har skitont, så gott som varje dag. Det är inte roligt. Men snälla! Inse att det inte har att göra med mina känslor för den lill* som ligger där inne. Det handlar inte om att jag skuldbelägger någon på nåt sätt, utan det handlar om att det gör ont i min kropp.

/Kastrullhäxan