http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article17429615.ab

Jag läste den här kolumnen för ett tag sedan efter att den delats på Facebook och jag har hunnit fundera över den några gånger.
Och jag kan känna att de föräldrar som jättegärna vill ha sina barn hemma ytterligare ett år borde få ha det.
Men när det gäller Julie så känner jag inte det som beskrivs.

Självklart har det förekommit mornar på förskolan när Julie gått efter mig med tårarna sprutande och en önskan om att få följa med hem, men överlag hinner jag knappt lämna henne innan hon glatt traskar iväg och leker.

Idag var vi till förskolan för att ta kort. När vi kom var alla de andra barnen redan där och det dansades och skrattades för fullt.
Tre barn dansade i ring runt ett fjärde och de sjöng och Julie såg på dem och snart skrattade hon också. Hon tittade på mig och log. Hon var så otroligt nöjd.
Och innan jag visste ordet av så var Julie inbjuden i leken och barnen dansade kring henne och sjöng och Julie skrattade och strålande med hela ansiktet.

Jag känner inte att jag har skadat henne på något sätt genom att låta henne börja på förskolan.
Tvärtom!
För hennes del tror jag att det varit jättebra. Jag ser hur hon växer som person varje dag. Hon har bliit så mkt tuffare i sig själv, vågar lämna oss föräldrar på ett helt annat sätt än tidigare och man ser också hur hon tar kontakt med andra barn på ett mer aktivt sätt nu.
Hon går för egen maskin, men har ett väldigt sparsamt ordförråd än så länge. Ändå gör hon sig förstådd och här hemma häpnar vi ibland över hur mycket som hon förstår!

Det har varit bra för Julie att börja förskolan.
Och även om det förekommer dagar då hon gråter och hellre vill följa med mig så vet jag att det är en glad, positiv och alert tjej som jag hämtar på eftermiddagen. Bara jag har gått iväg så duger både kompisarna och förskolepersonalen bra och hon börjar leka.

De andra barnen känner igen henne. Det är alltid "Hej Julie!" på morgonen och "Julie! Din mamma är här!" på eftermiddagarna. (Sambon säger däremot att de andra barnen tittar misstänkt på honom och säger "Hej. Vem är du?" till honom.)

Varför vår dotter skulle vara annorlunda än andra barn i hennes ålder vet jag inte.
Och jag säger inte att andra föräldrars känslor är fel. Men såhär känner jag kring Julie.
Och hur det än är så är det jag som spenderat mest tid med henne och känner henne bäst av alla i hela världen.

Kanske har jag bara haft tur som fått en så självständig och framåt tjej?

/Kastrullhäxan