Jag har en bekant. Vi kan för enkelhetens skull låtsas att det är en av manligt kön så slipper jag skriva "hen". (vilket är ett ord som jag inte alls är bekväm med.)

Vi umgås inte, vi har inget utbyte av varann (jag har det i alla fall inte) och efter att en annan bekant gjort mig uppmärksam på små, små saker som den här herren gör så känner jag mig inte alls särskilt bekväm med bekantskapen.

Problemet?
Att bekantskapen hittat mig ÖVERALLT; här, facebook osv osv...
Det är alltså obekvämt för mig att göra mig av med den här bekantskapen eftersom jag inte bara kan "klicka bort" honom och sedan låtsas som det regnar.
Jag kommer, troligen, bli tvungen att säga sanningen till denna person, vilket antagligen kommer göra ont (jag tror att han tycker att vi ha utbyte av varann) och jag känner mig lite fundersam på om det verkligen går att avsluta denna bekantskap utan att något riktigt tråkigt, eller otrevligt, händer...
  

/Kastrullhäxan  

Efter gårdagens möte kändes det riktigt bra att åka till jobbet med en hel del goda nyheter åt mina kollegor.
Morgonen passade på att matcha mitt goda humör.
   
Den här veckan är det höstlov och på mitt jobb har de ätane i vår matsal legat runt ungefär 20 personer.
Och eftersom det är Halloween idag så bestämde vi oss för att göra något lite extra för barnen.

Jag plockade med mig allt spökpynt som jag kunde hitta hemifrån och pyntade matsalen med lite spindelväv, ljuslyktor a la halloween och vi skar en pumpa till en ljuslykta. Jag hade hittat på ballonger med halloweenmotiv och när jag öppnade förpackningen insåg jag att det var LED-lampor i dem. 20 timmar skulle de visst lysa...
Till råga på allt drog jag på mig häxhatten och sotade ögonen.

Behöver jag ens säga att barnen beundrade det jag hade gjort? (Det hade givetvis inte gått om inte mina kollegor ställt upp på det, men det är jag som pyntat osv)

Direkt när barnen kom in stannade de upp i dörröppningen och drog efter andan. De flesta stod kvar och verkligen TITTADE. Och av kommentarerna att döma så var det uppskattat.
En flicka kom fram till mig och sa: "Åh vad du är cool Lillan!"

Och sen har frågorna strömmat in. Vad hade vi gjort spindelnätet av? Skulle jag se ut som en häxa i morgon också? Skulle spöket få hänga kvar i vagnen där vi förvarar glasen?
Och på måndag, får pyntet vara kvar till dess?

Slutligen berättade jag en spökhistoria. En fortsättning på Hans och Greta som jagar häxor.
Det var 40 stycken öron som spetsades till det yttersta i matsalen och ALLA lyssnade på mig.
Hihi, det är jag ju inte riktigt van vid...
Alltså jag babblar ju jämt, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle lyckas fånga deras uppmärksamhet riktigt så mkt. Det känns roligt.

Jag hoppas nu att de kan beundra alla dekorationer på håll och att jag får möjlighet att smycka även till andra högtider.

 

/Kastrullhäxan