http://arbetarbladet.se/merlasning/smastora/1.6328459-oscar-dodshotad-och-misshandlad

Vad i hela friden är det som pågår egentligen???
Pojken är SJU år och utsätts, så gott som dagligen, för detta.

Rektorn på den aktuella skolan i artiklarna säger att det händer att eleverna kommer i konflikt med varann.
http://arbetarbladet.se/merlasning/smastora/1.6328463-skolans-rektor-vi-satter-in-olika-atgarder
Men sönderslitna kläder och sparkar och slag...???

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.6332323-flera-mobbade-elever-har-bytt-skola
Och så hittar jag detta. Att det inte är första gången.
Och ändå har rektorn mage att kalla det för "konflikter" mellan barnen.

Och så minns jag den mobbning som jag själv utsattes för som barn.
Eller ja. Mobbning och mobbning. Enligt rektorn i artiklarna ovan så är ju sönderslitna kläder och dödshot bara konflikter så det lilla som jag utsattes för är ju en spott i havet.

Jag mobbades i mitten på 90-talet. Alltså för nästan 20 år sedan.
Och jag fick höra samma sak då som föräldrarna i artiklarna vittnar om.
JAG skulle INTE hänga upp mig på saker som andra gjorde, jag skulle inte ta åt mig. JAG skulle tuffa till mig och fräsa ifrån.
De hade lika gärna kunnat säga: "Det är dig det är fel på Katrullhäxan. Eftersom du inte fattar att du behöver förändras och sluta vara den du är så får du skylla dig själv att du blir utsatt för det här..."

Det är nästan 20 år sedan som vuxna människor sa det till mig och det skrämmer mig att vuxna FORTFARANDE INTE har lärt sig ett skit om hur mobbning påverkar den som blir mobbad -genom hela dennes liv!

Jag minns fortfarande viskningarna om mina dåliga uttal på engelskalektionerna. Ni tror kanske inte att jag såg hur ni satt och fnissade snett bakom mig, men mobbning lär en att hela tiden se sig över axeln för att man ska slippa hamna i tråkiga situationer.
Mobbning lär en att hålla käften, hålla sig undan och göra sig osynlig. För om man inte finns, eller i alla fall inte syns, så KANSKE man slipper bli utsatt för en massa skit och tråkigheter.
Jag är godkänd i mina engelskakurser idag. Jag skulle kunna åka utomlands och göra mig förstådd, MEN jag pratar helst inte engelska eftersom jag minns hur folk skrattade och fnissade åt att jag inte fick det att låta jättebra från första början.

Jag TROR att många av de som utsatte mig för otrevligheter under årens lopp faktiskt inte var medvetna om hur de påverkade mig. Kanske trodde de att viskningarna skulle få img att förstå att jag gjorde fel och behövde anstränga mig mer?
Sen tror jag också att de som kastade stenhårda snöbollar på mig på busshållsplatsen och som förstörde mina sandbyggnader i sandlådan var mycket väl medvetna om hur det sved i både hjärta och själ i mig. Och de förstod säkert hur ont varje stenhård snöboll i ryggen gjorde.
Men de hade roligt, och eftersom ingen vuxen tog sitt ansvar så kunde de fortsätta.

Och jag minns läraren som sa till oss när vi gick i tredje klass att alla som inte kunde stava till "Sverige" borde skämmas. Varför vi skulle skämmas av den anledningen minns jag inte längre, men jag minns att svenska var ett av mina bästa ämnen och att jag fortfarande fick tänkte till varje gång jag skrev ordet "Sverige" om det var ett g med och var det i så fall skulle sitta...

Idag undrar jag hur alla som hade det svårare än mig, när det gäller rättstavning, kände?
Jag har svårt att tro att de kände sig upplyfta, sedda och beundrade. Jag tror inte heller att dessa skyndade sig hem, slog upp ordboken och började repetera ordet "Sverige".

Mest av allt hoppas jag att den här läraren (som också var en av alla de vuxna som inte tog tag i det jag utsattes för) läser detta och SKÄMS.
Jag behöver ingen ursäkt för det här, men så många andra barn behöver vuxna som förstår bättre än vad du gjorde för snart 20 år sedan!

/Kastrullhäxan   -förändrad sen 20 år tillbaka, men fortfarande med ärr inombords.