Jag tror inte ens att jag tänker skriva mer detaljerat om vilken fruktansvärd skitdag detta är för det kommer ändå bara att låta fel.

Just nu behöver jag bara få bryta ihop, gråta en (rejäl) skvätt för att sedan kunna börja klättra uppåt i livet igen.

Jag HATAR veckorna när min sambo är i Skåne. Det suger så fruktansvärt med energi av mig och nu har jag inget extra att ta av längre. Reserven är slut och jag orkar inte bita ihop mera.

Jag kommer tillbaka så småningom, men just nu, idag, den här timmen, behöver jag bara få vara svag. Jag behöver få tid att acceptera att det här är den nivå jag är på just nu så att jag, med den lilla gnista som gör att jag ändå klivit ur sängen, orkar knuffa igång generatorn inombords och påbörja en ny kättring uppför i livet.

Over and out.

/Kastrullhäxan