Idag laminerade jag pappret som jag tänkte sätta på Jummes boxdörr så att jag kan skriva små meddelanden sen.
Tror ni att jag kom ihåg att ta med det till stallet när vi åkte?
Nej, just det. Istället ligger det här framför mig och jag slår vad om att det skrattar åt mig.

Så det får väl följa med någon annan dag i stället...

Idag fick jag med min familjen till stallet. Det var ett tag sedan, men idag fick jag till och med sambon att rida.
Jag tog Julie i barnvagnen och traskade med bort till grusgropen där sambon galopperade Jumme några vändor.
Ingen klättring, utan galopp på plan mark.
Sedan hittade vi en vattenpöl i lite större modell och skulle försöka få Jumme att galoppera igenom.
Detta är något som vi måste träna på inser jag.
Kommer det som ett hinder under bruksridningen så kommer vi att dra på oss straff.
Först försökte Jumme galoppera på sidan av och när han inte fick det tog han världens längsta galoppsprång över.
På vägen tillbaka stod jag på sidan så att han inte kunde försöka springa där, men när sambon åter igen vände honom blev det tvärnit framför pölen innan Jumme, något motvilligt, travade igenom.

Sambon har också fått prova att rida honom på jaktkandaret nu.
Egentligen inte för att han behöver det för att hålla Jumme (han tycker inte alls att Jumme är stark och hänger sig i handen) utan för att Jumme ska få chansen att vänja sig vid bettet (det är ju ändå lite skarpare än ett vanligt tränsbett) och på det viset kunna förstå vad som menas när jag sedan ska rida honom med det.
(För jag tycker att han kan bli stark och att kan bli tung i handen. Det beror givetvis på mig fega och svaga ridning som förhoppningsvis kommer att tränas upp).

Det som är så otroligt med Jumme är att han kan gå för full rulle ena stunden, fara över de mjuka grusvägarna i grusgropen så det nästan slår gnistor om skorna! Han kommer dundrande genom kurvorna så att det nästan vibrerar i marken och öronen är toppade.
Två minuter senare skrittar vi hemåt och han bär Julie på sin rygg. Han går lugnt och fint på lång tygel och hon ler av lycka. Att galoppera iväg, dra hem eller bralla finns inte i hans värld då.

Idag har jag sett Julie gå fram till Jumme, ställa sig strax bakom hans framben och försöka lägga huvudet mot hans mage för att krama honom.
De två tycker verkligen om varann.
Sista biten hem fick Julie åka i vagnen. Inte populärt enligt lilla fröken som minsann skulle gå själv.
Hon började såklart protestera och när jag fått ner henne hjälpligt i vagnen och hon halvsatt och tjurade så stoppade Jumme plötsligt ner sin mule till henne.
"Hur du låter då lilla vän? Lugna dig lite så är vi snart hemma."

Och så var det med den saken. Jag stack åt Julie hennes napp och då lugnade hon sig.

Jag har en helt underbar familj. Har jag någonsin nämnt det?

/Kastrullhäxan  

Jag har slutat följa inlägget där kvinnan sökte råd för att få sin häst att sluta väva.
Jag kände att jag skrev samma sak om och om igen, men inte kom någonvart med det.
Folk började jämnföra beteendet med andra beteenden och detta är FARLIGT då det är STOR skillnad på en stereotypi och ett inlärt beteende.

Ett inlärt beteende är något som hästen förstått konsekvensen av.
"Om jag går mot eltråden får jag en stöt".
"Om jag öppnar locket på havrelådan får jag mat".

En stereotypi är ett onormalt beteende (som man ALDRIG ser hos vilda djur, det förekommer BARA hos tamdjur eller hos djur i fångenskap) som talar om att det är något fel i djurets miljö och det är viktigt att ta det på största allvar.
Det är djurets sätt att ropa på hjälp!
En stereotypi har ingen egentlig målsättning. Ett djur utför inte sin stereotypi för att den ska få beröm eller bestraffning (den slutar inte heller för att den bestraffas). Och det är det här som är den stora skillnaden mellan ett inlärt beteende och en stereotypi.
Om djuret på något vis blir stressat (skrämt, upphetsat eller orolig) så finns det risk att stereotypin startar eller förvärras.

Det har visats, i forskning, att en hel del av stereotypierna gör att djuren utsöndrar beta-endorfiner och liknande.
Detta har en lugnade/smärtlindrande effekt (och det är därför stereotypierna förvärras av stress).
Att hindra hästen från att utföra sin stereotypi är som att slita napp och nalle från ett litet barn som inte vågar sova ensam i mörkret! (Milt sagt.)

Varför envisas då folk med att sätta remmar på sin krubbitare, att hänga dunkar från taket/lägga bildäck på golvet hos sin boxvandrare och isolera sin vävande häst? (Eller, oftast är det inte ägarna till dessa hästar, utan stallkamraterna som inte vill att dessa hästar ska stå tillsammans med deras "friska" hästar).

Man måste dock komma ihåg att egentligen kan ALLA hästar drabbas. Det handlar bara om hur mkt "stress" varje individ klarar av att hantera utan att ta till en stereotypi. (Forskningen har dock sett att stereotypier är vanligast hos engelska fullblod och ganska ovanliga hos islandshästar.)

Man skulle kunna tro/tycka att en häst som krubbiter och får på sig krubbitarrem ska sluta.
Remmen hindrar ju hästen från att utföra sitt beteende, men när forkarna studerat de hästar som har krubbitarrem så har de sett att när remmen tas av så är hästarna ännu mer benägna att krubbita.
Det är som om hästarna har ett uppdämt behov!

När man sätter krubbitarrem på en häst och därmed hindrar den från att krubbita (man kanske till och med plockar bort alla kanter som hästen kan krubbita emot) så ger man hästen ÄNNU MERA stress  vilket leder till att hästen vill utföra sin stereotypi ännu mer.
Alltså: Man hamnar i en ond cirkel där hästen är den som lider allra mest!

Jag känner att jag kanske börjat de här inläggen i fel ordning.
Jag kanske skulle ha börjat med ett inlägg om vad stress egentligen är?
Nåja. Ni får fråga om ni inte förstår vad jag menar!

http://busenkelt.wordpress.com/2010/04/06/behandla-orsaken-till-stereotypa-beteenden/
http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier01.pdf

/Kastrullhäxan