Egentligen borde jag väl sluta förvånas över folk och deras beteenden, men jag antar att jag är naiv eller något då jag trots en del näsbrännor här i livet fortsätter ge folk chanser.

Men, ja, det gör ont när jag inser att folk som jag litat på och gett förtroende till plötsligt visar sig i en ny skepnad.
Det känns oerhört sorgligt att inse att människor som man sett som sina vänner håller saker hemliga, berättar halvsanningar och undanhåller delar av berättelser.
Det mest sorgliga av allt är att de inte tycks inse att förr eller senare kommer saker och ting fram.
Varför inte från början lägga alla kort på bordet och säga att "såhär var det".
Någon hade råkat göra fel, det händer den bästa, men inget farligt uppstod av situationen.

Och inte heller slutar det här inlägget så lyckligt.
Jag fick ett dödsbud idag. Den kvinna som vi sett som Julies gammelmormor avled hastigt ikväll.
Jag och Julie tände ett ljus här hemma för henne.

 
(Ruggigt störande att den blir felvänd)

Vila i frid.  

/Kastrullhäxan