Kanske orkar jag någon gång, längre fram i mitt liv, skriva om allt som händer och sker kring mig nu.
Jag vill fortfarande inte gå in på detaljer, men sanningen är att livet i stort är lite för tufft åt mig just nu.

Det känns som att jag sliter med att få vardagliga saker att gå ihop.
Väcka Julie på morgonen, ge henne medicin, rena blöjor, rena kläder, ytterkläder, skor och ner till bilen.

Krångla in henne i bilstolen från fel håll i baksätet eftersom det är för trångt att stå utanför och sätta fast henne i hennes stol.
Köra till förskolan, lämna, vinka hej då och sedan köra, allt medan det ljusnar, till jobbet.
På jobbet fungerar jag. Det går runt, jag gör det jag ska och blir ombedd att göra. Jag får stanna upp ibland, tänka, gå tillbaka där jag började och tänka efter. Starta om hjärnan.

Men jag får det att fungera. Tillsammans med mina kollegor.

Sen ska jag hem. Eller Julie ska hämtas först. Hjärnan är trött. Vid två tillfällen har jag kört förbi avtagsvägen mot hennes förskola och kommit på mig själv. Jag har fått vända, skällt på mig själv, blivit så trött på att alltid glömma allt möjligt.

Hos Jumme hämtar jag energi. Men det är alltmer sällan nu. Träffar honom bara några gånger i veckan.
Då suger jag i mig så mkt jag kan av allt det positiva som han betyder för mig. Jag försöker få stunder med mys, stjäla åt mig en kram och klia hans panna.
Jag lyssnar  kloppret när han går mot asfalten och grusvägarna. Jag blundar, lyssnar och försöker få hjärtat att slå lika rytmiskt som ljudet av hans lugna skritt.

Idag hade jag en dag när det blev för mkt. Jag bröt ihop.

I ungefär en timme hatade jag mig själv, kallade mig för värdelös oh piskade mig själv inombords för att jag inte klarar av att fixa de mest banala sakerna som sker utanför min vardag.
Jag tänkte att min sambo förtjänar så mkt mer än någon som bara kan gå rakt fram.

Någon som kan stötta honom i hans vardag. Avlasta. Vara behjälplig.

Det som hände idag är så typiskt, men bottnar i en rejäl portion otur också. Många små saker sammanföll, mot alla odds, precis samtidigt och mitt i smeten var jag.

En ganska kraftig käftsmäll och jag har all rätt i världen att bryta ihop en stund.

I morgon är en ny dag och kanske blir den bättre. Vem vet?

/Kastrullhäxan  

 

mirandel

8 oktober 2013 21:37

Jag känner så väl igen mig. Massor av kramar. Jag lovar du är världens bästa trots alla motgångar. Älskar dig syster.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...