Med lite tur och finess och ork så kommer det snart att stå en snygg gul norrman med tuppkam i stallet där jag har Brandy.

Och denna snygga, gula, tuppkammade norrman kommer för en tid framöver att tillhöra självaste Kastrullhäxan.

Nu ska jag inte äga honom, men jag kommer att stå som ansvarig för honom.

Om ni visste hur mkt jag har saknat denna bedårande lille kille, detta underbara charmtroll.

Och vips så får jag chansen att ha honom som min egen ett tag.

Jag blir så glad, och jag är hedrad att ägaren vill lämna honom till mig trots att jag bor nästan 30 mil ifrån henne!

Tusen tack!

Kommer han hit så lovar jag att ta hand om honom som om han vore av en ros, eller en dyr vas från Kina eller nåt.

Underbara, fina, charmiga Jum-Jum. Jag har saknat dig så!

Vad spelar det för roll vad någon gör för en om man ändå tänker gå o dö?

Och nu syftar jag på blomman, inte på mig själv även om livet just nu för tillfället är ganska upp och ner och ut och in.

Det värsta är att det inte bara drabbar mig själv utan även människor i min närmaste närhet.

Men det är så svårt att prata om det när man inte längre finner de rätta orden.

Mina känslor är som ringar på vattnet, börjar man röra vid en sak så blir cirkeln allt större utåt och då börjar det röra på sig inombords och de murar som jag lyckats sätta upp rivs som en lervägg mot en brusten damm.

Jag trodde faktiskt att jag kommit längre än såhär, men ibland måste man väl ner till botten en vända till för att riktigt minnas hur ont det faktiskt kan göra.

 Förresten... Kolla vad som just nu står i mitt garage, där min fina stor-Saab ska stå. =(

Igår fick min bil stå ute och bli snöig, stackaren!