Alldeles nyss sjönk jag ner i tankarna och flöt iväg en stund...

Eftersom mitt liv är så perfekt, världens snällaste sambo, jobb (visserligen bara på deltid), bil, häst, katt, hem osv osv osv så har jag ingen rätt att vara olycklig, eller?

Ibland känner jag mig som Bree i Desperat Housewives. På utsidan är allt så underbart och perfekt, men inne i hjärtat kan det kännas annorlunda.

När någon frågar hur det är så ler man och svarar automatiskt "bra"

När får man och när får man inte vara olycklig?

Jag är ingenting...

Men man ska se det positivt -jag kan ju i alla fall bli någonting!

I förmiddags hade sambon vaknat och tydligen legat och tittat på mig en stund.

Jag hade legat i sängen med bara t-shirt, utan täcke, på mage o kramat om kudden. Och så hade jag böjt knät så jag hade underbenet rakt upp i luften och så sjönk det ner sakta (om jag förstod det rätt) och då drog jag genast upp det igen.

Efter att jag gjort så några gånger funderade han på om jag var vaken så han tog tag i benet och drog ner det mot madrassen och det gick bra -ända till han släppte för då åkte benet upp fort igen.

Själv har jag inget minne alls av detta.

Och så har jag jobbat och jag har varit i driven större delen av dagen.

Jag vill helst inte prata om det, men för att summera ihop det så... Jag behöver träna och jag är glad att jag blir framsläppt och får pröva. Jag vill utvecklas på jobbet nu.

Nu ska jag nog försöka komma i säng, klockan är ju ändå ett på natten.

God natt med er