Jag ska försöka plita ner några rader här så att ni vet att jag lever.

Sen måste jag gå och väcka min sambo som somnat på soffan, annars kommer han inte kunna sova i natt.

BLI INTE RÄDDA NU

Många av er som läser här har säkert tillgång till min Facebook och ser hur mitt liv går upp och ner där. Och just nu är nog en del av er ganska oroliga för mig.

Jag borde säga att ni kan vara lugna och att jag fixar det här, men verkligheten ser inte ut så tyvärr.

Jag hade påbörjat min klättrning uppför, ut ur denna hemska depression, och det har verkligen varit riktigt rktigt bra ett tag.

Jag har känt mig så kry (om man nu kan säga så om en depression) och jag har känt äkta glädje, kärlek och lycka. Jag har njutit av allt det här, fortsatt kämpa och varit riktigt glad åt att jag varit på väg tillbaka. Jag har orkat mer, varit mer till hjälp och jag har mått så bra över att äntligen "vara tillbaka".

Ja, det är nog en ganska bra beskrivning av allt jag har känt de sista veckorna. Goa, glada och spralliga Lillan. Hon med tusen bollar i luften men som ändå har koll.Den Lillan som jag själv känner igen mig i, som andra berättar om och som jag har längtat efter...

När jag gick hem från jobbet förra fredagen så var jag så taggad över att få komma tillbaka och vara mitt glada goa jag, men istället har allt blivit skit. Verkligen skit.

Jag mår nästan lika dåligt som från början och jag har brutit ihop. I fredags sjönk jag så djupt att jag åter igen önskade att jag inte levde längre. Jag grät, genom hela kroppen. Det gjorde så ont inombords och mitt hjärta bara skrek av smärta.

Nu har jag riktigt fina vänner omkring mig som fångar upp mig så det lättade tillslut. Men jag blev riktigt orolig för mig själv.

Och jag fick rådet att söka min läkare, vilket jag också gjorde. Hon ringde upp mig senare och jag har fått en tid hos henne så förhoppningsvis löser det här sig.

Jag måste försöka se en lösning, men just nu ser jag bara en väldigt drastisk utväg ur det här mörkret.

Som ni alla vet så kan ni inte göra så mkt för att hjälpa mig.

Jag har fortfarande inte beslutat mig för att ta mitt liv, så ni kan vara lugna.

Men ibland blir det så tungt för mig, jag känner mig så värdelös och totalt inkompetent. Vad ska någon med mig till? Jag duger inte och jag räcker inte till. Jag glömmer saker och känner inget annat än motgång, tomhet och sorg. Elller jo, jag blev förbannad förra veckan också. Men är det något positivt?

Jag har sökt hjälp och jag har blivit erbjuden den, så nu är det bara att vänta på att det blir måndag så att jag kan ta nästa steg uppåt.

Och nej... Ni behöver inte ringa mig och fråga hur det är och bla bla bla. Det kommer jag inte orka med. Är ni oroliga så gör ett inlägg på min Facebook eller skicka ett mail.

Eder Kastrullhäxan