Om jag ska vara helt och hållet ärlig så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget.

Men jag känner att jag inte riktigt längre orkar vara den positiva, glada, gravida Lillan som "alla" förväntar sig.

Eftersom jag tidigare försökt förklara hur jag känner, och framförallt att mina känslor är väldigt blandade, i min graviditet, och då tyvärr stött på en del förundrade blickar och kommentarer så har jag valt att hålla tyst. Åtminstone såhär.
Inför min sambo har jag varit ärlig och rak, för det förtjänar han. Han vet min oro och har verkligen stöttat mig igenom hela graviditeten.

Jag har inte världens mest lyckade graviditet. Jag  har, tack o lov, inte den värsta heller. Jag kan bara gratulera alla er som gått igenom era graviditeter utan större bekymmer, och som kunnat göra allt ni velat väldigt långt in i graviditeten.
Jag kan inte det, och det gör mig väldigt, väldigt ledsen.
Saker som tidigare har gjort mig glad, gett mig energi och hjälpt mig att orka resa mig igen när jag fallit, finns inte inom ramarna för graviditeten längre.

När jag försökt prata om detta verkar det som om jag uppfattats som otacksam. Det finns ju kvinnor som aldrig kommer kunna bli gravida, och jag borde vara så förbaskat lycklig och tacksam för den gåvan.

 Det gör riktigt, riktigt ont när jag stöter på den uppfattningen. För jag har aldrig tyckt att vårt stundande barn varit oönskat på något sätt. Jag har önskat att min graviditet vore annorlunda, att jag var mer "fri" och slapp ha så förbaskat ont hela tiden.

Jag kommer inte ens ihåg i vilken vecka jag var när jag började få ont, och insåg att det där med ridning inte riktigt längre funkade... Men jag VET att det var FÖRE vecka 19. Så jag skulle spontant säga att det kom redan i vecka 14-15 i alla fall.

Jag åker till jobbet varje dag, jag är där och gör alla de uppgifter jag klarar (vilket innebär att jag får säga ifrån om alla tunga lyft) och sedan har jag så ont att jag haltar ut till bilen. Väl hemma drar jag mig upp för trappan från parkeringen och ja...
Jag kan med nöd och näppe ta på mig mina egna skor fortfarande. Men ska jag knyta skosnörena måste jag be om hjälp. Ibland får jag be om hjälp för att få av mig strumporna på kvällen och jag kan inte vända mig i sängen utan hjälp/att ta tag i något och dra mig runt.

Nej, idag känner jag mig inte som den mest hippa, positiva människan i världen. Och jag behöver inte vara det heller. Det är bara lite tråkigt med att man förväntas vara så sprudlande och energisk och förbaskat tacksam, och att man ska visa det HELA tiden.

Nej, jag orkar faktiskt inte hålla den här fasaden uppe längre. Jag har skitont, så gott som varje dag. Det är inte roligt. Men snälla! Inse att det inte har att göra med mina känslor för den lill* som ligger där inne. Det handlar inte om att jag skuldbelägger någon på nåt sätt, utan det handlar om att det gör ont i min kropp.

/Kastrullhäxan  

 

Nilla

16 februari 2012 19:24

Man måste inte vara glad och sprudlande hela sin graviditet för det kan faktiskt vara jobbigt att vara gravid, och som du säger det har inte något med barnet att göra utan hur man mår.
När jag väntade Joel fick jag inget göra första 3,5-4 månaderna. Inte dammsuga, inte handla, inte rida och sköta häst, sedan slog foglossningarna till och då kunde jag inget göra. Klarade inte att hämta posten, 100m till brevlådan. När man har ontoch mår dåligt så är graviditeten väldigt lång och man blir så frustrerande när man måste ha hjälp med allt. Men jag undrar måste du jobba, du skulle behöva vila dig. Jag önskar dig lycka till

Kastrullhäxan

19 februari 2012 17:12

Tack Nilla för ditt svar.
Kanske skulle jag kunna bli sjukskriven från jobbet om jag sökte för det, men som det är just nu så finns det inte en enda vikarie att ta in och då har mitt samvete talat till mig.
Nu har jag helt suveräna kollegor som ställer upp för mig, annars skulle jag nog inte klara att göra någonting alls på jobbet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...