Idag är det onsdag och jag sitter hemma och väntar på att klockan ska gå så att jag får väcka min älskade sambo.

Han kom nämligen hem från Skåne i morse och behpver sin skönhetssömn.

Idag är det dags för mitt besök hos hjärtmedicin. Jag ska lämna ett vilo-EKG och lite såna grejer. Vi får väl se vad de vill hitta på och kolla.

Än så länge är jag inte nervös i alla fall.

I förrgår var jag och lämnade ett blodtryck. Det var nu nere i 130/80 vilket gav mig en nöjd barnmorska. Jag har, sedan jag började med medicinen, haft två blodtrycksfall. Lite läskigt, men jag har kunnat hantera det.

Jum-Jum är som en klocka igen. Älskade häst. Vi har haft en del duster om hur man uppför sig när man leds in från hagen, men numera har han uppmärksamheten riktad mot mig och sköter sig hur bra som helst.

I lördags satt jag faktiskt upp och red en sväng, bara i skritt. Lite kallt om tårna men så efterlängtat! Dock fick jag riktigt ont i bäckenet. Trist, men så är livet.

Det är ingen idé att beklaga sig över graviditeten. Folk verkar tro att man inte önskar sitt barn och lite allt möjigt konstigt. Så är det inte alls, men nog tusan tycker jag att det är trist att jag inte längre kan göra det som legat mig varmast om hjärtat fullt ut. Jag är i stallet och umgås med både hästar och stallfolk, men det går så långsamt för mig nu när jag inte kan bära och så. Jag får fylla vatten i dunkar och dra i skottkärran.

Igår packade jag faktiskt hösilage, men då har jag sån tur att en kaka väger 3 kg och Mulle äter ju 3+4kg. Det där sista kilot lyckades jag dra av skapligt enkelt. (För er som undrar så äter våra hästar halm ute i hagen)

Jum-Jum verkar fungera bra ihop med nya medryttaren. Det verkar som att alla i stallet har fått tag i vettigt folk. Det jänns jätteroligt och spännade! Nu ska det bara bli ordning på ridvägarna så att man kan göra något annat än att skritta på alla setlfrusna vägar.

Det har också startats en grupp på Facebook där vi kommunicerar lite grann med varann. Inget gruff och groll, utan mer att vi talar om för varann att vi ska ut på en tur och andra kan följa med om de vill.

I sommar har ju funderingar på att måla stallet, åtminstone den del som fortfarande är omålad. Jag ä rju hemma i sommar i alla fall, och bara jag får knatten att sova i vagnen utanför (för den vill nog inte andas in målarfärgsdoft) så kan jag måla. Det känns verkligen roligt och inspirerande!

Här om kvällen låg jag och tittade på Schindlers list, en riktigt bra och gripande film som handlar om andra världskriget och förintelsen av judar. Helt sjukt att det faktiskt har hänt, och att det fortfarande finns folk som kan tänka sig att göra det igen. Varför inte bara hålla sig på sin kant och låta andra vara?

Nej, jag misstänker att de som har såna här tankar tycker att jag aldrig kommer att kunna förstå...

Häromdagen pratade jag och sambon också om min depression. Han tyckte att det märktes väl att jag är bättre. Förut pratade jag om att säga upp mig, att jag inte orkade mer osv... Nu pratar jag om att vidarutbilda mig inom yrket, lära mig mer och nya saker och komma vidare "i kärriären".
Låter väl bra?

Nu ska jag smita iväg och läsa min kallelse, igen, och se till att få något i magen och ev ta en dusch, eller kanske ett varmt, härligt bad?

Ni får ha det så länge!

/Kastrullhäxan