Idag bara måste jag berätta hur stolt jag är över mig själv.

Jag har nämligen varit till barnmorskan och jag vet inte om jag berättat, men den barnmorska som jag hittills gått hos har blivi sjukskriven så jag fick träffa en helt annan barnmorska idag. Och vilken gullig människa! Jag gillade henne med en gång!

Det började med att jag fick väga mig. Det är första gången sedan jag var där på inskrivning och det var med lite lätt darrande händer som jag tog av mig skorna och klev upp på vågen.

Och jag höll på att ramla baklänges när jag såg siffrorna! Jag som dragit iväg lite grann i vikt under min depression misstänkte att siffrorna skulle vara skyhöga vid det här laget. För det är ingen hemlighet att jag har ett BMI över "lagom" och ja har ju själv känt och sett hur magen blivit rundare och en hel del andra kroppsdelar också.

Men dra på trissor! Jag har faktiskt gått ner. Visserligen bara ynka två hekto, men då ska man ändå vara väl medveten om att jag faktiskt har ett foster i magen som växer!

Jag och barnmorskan pratade en del om detta och hon tyckte att det var jättebra att jag låg kvar viktmässigt, eftersom det tyder på att bebis plockar av min övervikt istället för att vi båda blir större. Eftersom alla tester och prover (jag har gått igenom en del nu ska ni veta) ENBART visar normala värden och ultraljudet visade en pigg och glad och välutvecklad bebis så är det bara för mig att tuta och köra och sträcka på mig!

Därefter skulle det stickas i fingret. FY! Jag hatar det och förra gången reagerade jag väldigt kraftigt, bl.a genom att börja gråta (för er som inte vet har jag väldigt dåliga erfarenheter sedan tidigare och de sitter djupt rotade inombords, men så starkt har jag inte reagerat sedan jag var en liten tös) och det står (tydligen) ganska klart och tydligt i min journal att jag är stickrädd, men den här barnmorskan bara babblade på, berättade vad hon gjorde och vips! så var det över. Och där sitter jag och ler som värsta fåntratten! 

Sedan fick vi lyssna på bebis hjärtljud. Det bultade och slog så fint, så fint! Vi hörde också min puls som bakgrundsljud och rätt som det var så hörde vi ett "PANG!". Det var bebis som inte ville bli störd och sparkade inne i magen.

Hihi, det verkar vara en viljestark krabat det där. H*n hade åsikter igår också, det blev himla livat inne i magen ett tag. Men jag känner mig inte orolig, även om jag föredrar när bebis är lugn och fin.

Ja... Halvtid nu. Om lika länge till så är det tänkt att jag ska ha den lill* på armen istället för inne i magen. Det känns fortfarande overkligt fast magen har blivit rund på mig och vi både sett och hört bebis nu.

Vad tror ni att det blir, en kille eller en tjej?

/Kastrullhäxan