Då har veckan börjat rulla så sakta och det är min femte vecka med förmiddagspass på raken.

Nästa vecka börjar jag jobba eftermiddag igen och jag längtar INTE då jag upplever de veckorna som tyngre för kroppen.
Förhoppningsvis blir jag beviljad graviditetspenning från mitten av spril, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Får jag graviditetspenningen så ska jag spendera alla soliga och fina dagar sittandes utanför hästarnas hage och bara njuta av deras sällskap.
Jag kan ärligt säga att jag biter ihop på jobbet nu. För var dag går det bara långsammare och långsammare och jag får helt enkelt ta en dag i taget. Numera gör det ont bara av att stå och jag känner hur både armar och ben börjar bli riktit tunga (för att inte tala om magen som dessutom tar emot överallt).

Det är jättetufft att vara gravid, det förnekar jag inte, men jag biter ihop för Götes skull. Hans välmående kommer i första hand.
I morgon ska jag till barnmorskan och ta nytt blodtryck och lyssna på Götes hjärtljud. Som jag skrivit tidigare har jag tagit blodtrycket som en utmaning. Jag vill ju inte att det ska gå upp. Dels för att det blir så oroligt om havandeskapsförgiftning, men också för att jag antagligen kommer få erbjudande om att gå på medicin igen. Och jag vet att de kommer vilja att jag går på Trandate... Den fixade jag ju inte förra gången utan fick byta till ett annat preparat som dock inte alls är lika aktuellt om jag måste äta något igen.

På torsdag ska jag till sjukgymnasten. Förhoppningsvis kan de hjälpa mig med smärtan jag som jag kämpar med dygnet runt. (Ja, jag vaknar på nätterna när jag försöker vända mig för att det gör så ont)

I förrgår var båda hästarna iväg på träning och det gick riktigt bra, jag är riktigt nöjd. Det var dressyr och de jobbade både med skänkelvikningar och öppnor. Så härligt att se min mjuka fjordhäst utföra de momenten ganska lätt ändå. Men det gäller att hitta rätt knappar, och den biten kan ju ta sin tid!
Det enda som är jobbigt är att jag får sitta och titta på eftersom magen inte tillåter någon lektionsridning.  

Det som är mest charmigt (tycker jag) är när jag står i mitten och så rider de runt med Jum-Jum och efter några varv får jag höra "Tusan vad han drar inåt!"
Haha, han vill in till mig!  Men det börjar nog bli svårt för honom att förstå varför det inte är som vanligt och jag inte kan rida honom som förr. Jag saknar det jättemkt och de få gånger som jag vågat mig upp på honom så har han burit mig så försiktigt så han vet nog att han måste vara rädd om mig. Min lilla kompis!

Tittade nyss på Ponnyakuten (jag tittar ju alltid på avsnitten efteråt på SVTPlay) och där pratade de om lite drömmar och mål. Flera av ungdomarna drömde om stora tävlingar och utmaningar.
Och jag har ju också drömmar, även om de inte alls är så stora som deras.
Men om jag ska vara ärlig så har ju min största dröm redan slagit in då jag fick köpa Jum-Jum. Jag har ju alltid drömt om en alldeles egen häst, och att jag dessutom lyckades få köpa den som passade mig så bra gör ju guldkanten på den här drömmen lite bredare!
Att jag och Jum-Jum också lyckats arbeta fram ett så bra band mellan oss är också en dröm som slagit in. Och det finns ingenting som jag älskar så mkt som när han stoppar sitt huvud i min famn och låter mig hålla om honom en stund.
Häromdagen när jag gick förbi honom sträckte han fram sitt huvud och med sin överläpp rördehan försiktigt vid min hand precis som om han ville säga "Kom hit, jag vill se vad du har där."
Det är såna där små saker som gör vardagen mer dräglig. Och allt med Jum-Jum känns så äkta! Han kommer inte och delar ut "kramar" och kel med någon falsk baktanke, utan för att han vet att vi människor uppskattar det.

Igår såg jag att en kompis hjälpte sin kompis att leta fjordhäst. Det skulle vara just en fjodhäst, inkörd, vänlig och sällskaplig som kunde få jobba i skogen och följa med och ställa upp på tex bröllopskörningar och barnkalas.
Tyvärr är Jum-Jum inte till salu, annars hade det säkert passat honom utmärkt!

Om jag ska vara ärlig så behöver jag nog bara tänka på den där försiktiga överläppen mot min hand för att tacka nej till en miljon för honom!

Och vill ni veta något som är RIKTIGT RIKTIGT roligt? (När jag sa så till mamma så undrade hon om jag väntade tvillingar... )
Jag hittade värsta bästa födelsedagen till min sambo! Han och Mulle ska nämligen åka till Täby Galopp och rida ett provlopp tillsammans. Fatta vilket äventyr!

Nu måste jag sluta.
/Kastrullhäxan