Igår var jag till läkaren och fick beskriva mina besvär, samt visa upp ryggen och genomgå en mindre undersökning bestående av att böja kroppen hit och dit. Dessutom drog läkaren lite i mina ben när jag låg på rygg.

Jag är både sned och vind och stel. Underbart! (Eller inte).

Så nu är jag sjukskriven en månad och läkaren i fråga sa åt mig att genast komma tillbaka om jag fick nej från Försäkringskassan! Jag var visst ett klockrent fall för sjukskrivning, dels för att jag har de besvär jag har men också för att jag har ett så pass tungt arbete.

På ett vis är det jätteskönt, en stor sten har fallit från mina axlar, men samtidigt är det så tråkigt...

När jag var sjukskriven förra året så kunde jag åka till stallet och pyssla, rida, mocka och kratta. Nu kan jag åka dit och klappa på hästarna. Jag klarar förvisso av att mocka de två boxarna vi har till våra hästar och jag tar mig upp på gödselstan, men jag har mycket besvär med att ta mig ner därifrån sen!

Så även om jag är lättad över att äntligen vara sjukskriven så att kroppen får tid till återhämtning, så känns det riktigt tungt och eländigt just nu.
Jag har, rent psykiskt, mått skapligt ett tag, men det är precis som alla hämningar släppte i och med sjukskrivningen och de väggar som hållt taket uppe rasade ihop.

Jag kan erkänna att jag har en riktigt negativ dag och jag har jättesvårt att sätta ord på allt det som känns inombords. Samtidigt som det bara är ett jättestort virrevarr av känslor som övermannar mig in i från och ut, så är det så stort och tomt och innehållslöst att det bara är sorgligt.

Jag bara hoppas att jag får sova ordentligt i natt och att det är en bättre dag i morgon som möter mig när jag öppnar mina blå ögon.

/Kastrullhäxan