Den här filmen kan man se om och om och om igen.

Jag vill också ha en kattunge, men om jag skaffar en blir Stefan tokig.

Och då ska vi inte tala om vad Pyret skulle bli...

Vem vet vilka matcher som avgjorts här?

I den här staden som jag nor i nu finns det planer och vallar överallt, precis överallt!

Var man än går och vänder nästan så har man någon gammal idrottsplats alldeles framför näsan.

Det tråkiga är att en del av dem bara står och växer igen, det verkar aldrig vara någon som vill kännas vid dem, förutom de gånger på sommarhalvåret som någon klipper gräset på dem så att någon som ev råkar gå förbi och ha en boll med sig kan använda planen.

Det känns nästan lite kusligt, lite spöklikt på något sätt.

Nu börjar jag bli nervös.... Usch, det är nästan så att jag mår illa...

Brrrr.... Håll en tumme för mig.

Uppdatering:

Jösses... Lilla människa. Har du verkligen inte kommit längre i din bearbetning? Stackars dig!

Vad har du för vinning av att hänga efter mig över allt? Är du rädd att jag ska skriva något ont om dig, hänga ut dig med namn så att alla vet vem du är sen?

Då tror du fel...

Jag har lämpat av dig, du är kvar där jag lämnade dig och jag tänker inte plocka upp dig igen. Stackare.

Men jag förstår att det är jobbigt, min bearbetningsperiod var också jobbig.

Jag vet ju ingenting om dig (jag upptäckte det tillslut) men det verkar som om du inte vet hur du ska ha det. Jag trodde att du lärde dig att man inte båda kan äta hönan och samtidigt få henne att lägga ägg.

Kom ihåg att det var du som lämnade mig, men det var tillslut jag som gick. Vem av oss är då starkast?

 Ett liv i lögn är ett ensamt liv, men det är kanske så du vill ha det?

Lev väl, det tänker jag göra!

Även katter har ett värde, ändå skäns de bort eller säljs för en symbolisk summa.

Katter kräver mat, vaccinationer, veterinärvård och engagemang.

En katt som får ett toppenliv kan bli 15-20 år gammal. Älskar du den lika mycket då som du gör när du köper den?

Tänk efter före, att äga katt innebär att ha ansvar!

http://www.katter.nu/kattstatus/index.asp

När folk träffar mig så ser de utsidan, ett skal som ger ett första intryck.

Lär känna mig lite, studera mig en stund, det behövs inte speciellt länge alls för att inse att jag går att läsa som en öppen bok.

Bokstäverna finns där, bara man är lite mottaglig för dem...

Ibland har jag funderat och undrat vad jag gjort för ont för att förtjäna ett sånt hårt liv som jag faktiskt hittills har levt, men så tänker jag att jag är född under en lycklig stjärna ändå, för jag har alltid sån himla tur!

Mina nere-perioder är verkligen nere, men när jag är på god väg mot botten dyker alltid något oväntat upp bakom nästa hörn. Det brukar få mig att skina upp igen.

Och kanske är det därför som jag biter ihop så och fortsätter sträva framåt fast det är jobbigt?

I helgen som var fick jag höra att jag alltid har någon bra kommentar i bakfickan, det är inget som jag tänkt på själv innan, men kanske är det så? Och vad är det som gett mig det då? Livet, antar jag.

Jag får hela tiden kämpa med mig själv, jag är inte vad jag presterar, man kan vara bra ändå. Motgångar måste någonstans ses som framgångar, för meningen är ju att vi ska lära oss av dem. Vi ska bli förnuftigare, starkare och skaffa oss erfarenhet genom dem.

Vi måste tillåta oss att misslyckas ibland, det är faktiskt ok!

Vi är inte på något sätt våra misslyckanden, eller för den delen våra lyckade resultat! Vi är oss själva med de bra eller/och dåligaegenskaper vi har. Det är bara att fortsätta jobba med dem och utveckla dem till något positivt.

Någonstans inom mig finns en låga som brinner, den är så stark, men ändå har den varit på väg att slockna. Jag vet att det finns människor som stått och tittat på mig och undrat hur många steg till jag ska orka gå på egen hand.

Och igenom allting har jag gått med ihopbitna käkar och envist strävat framåt. Ibland har jag säkert haft på mig stora skygglappar och trampat på någon som råkat komma i vägen för min framfart. Men jag har alltid nått mitt mål på något vis, även om jag varit sliten och haft mina revor.

Idag, när jag mår bättre, kan jag se tillbaka på allting, ta lärdom av det och låta saker och ting falla i ett annat ljus än jag såg dem då. Och jag kan äntligen känna att jag inte ens är speciellt arg längre, det svider inte så mycket i mitt hjärta som det gjort tidigare.

Det här är första dagen på resten av min framtid, vill jag göra något av den är det lika bra att börja nu.

Och kanske kommer jag att kunna säga att Gävle är mitt hem en dag, precis som orten jag kommer ifrån har varit. 

Än så länge bor jag bara här, men det är inte riktigt min hemstad... än...

Må väl, det ska jag (försöka) göra!

Idag regnar det så jag står över ridningen.

Igår var vi ute på en lugn och fin ridtur. Vi var tillbaka vid hagen vid 20 i elva igår kväll.

Men jag vill visa en vacker bild som min kära sambo tog på mig och Brandy igår eftermiddag.

Se och njut!