Idag fick jag gå hem från jobbet akut, jag blev jätteillamående, det bara kom! Jag kräktes inte, men jag hulkade över toalettstolen. *usch*

Jag är hemma sen några timmar och har sovit framför en av Wallander-filmerna en stund.

Nu är kroppen trött och huvudet tungt.

När jag inte orkar hålla ögonen öppna på Stefan Lindman (Ola Rapace) då är jag trött/sjuk.

Ska iväg till hästarna ikväll och ge dem lite hö så att de slipper hungra i natt iaf.

Jag har en bekant som håller på att separera, jag behöver inte gå in närmare på detaljerna för jag vill inte hänge ut henne.

Men alla som har separerat någon gång vet hur ont det kan göra, och att man inte alltid har alla svaren. Många gånger blir saker osagda och oförstådda.

Innan man har tagit sig igenom alltihop har mn många tankar och mycket funderingar, både på vem man är och vad man har gjort för fel och varför det blev som det blev.

Min bekanta är väldigt ledsen. Jag känner henne inte så bra, vi är inte jättegoda vänner men vi har talats vid några gånger och jag upplever henne som vänligt och trevlig.

Tanken slog mig idag att jag skulle köpa henne en nalle, det behöver inte vara något särskilt med den egentligen, slå in den och ge henne den i present. Om jag nu inte skulle stöta på henne (utan att jag skulle bli tvungen att lämna den med hjälp av mellanhänder) skulle jag skriva ett brev (kanske bara ett kort?) där jag förklarar att jag bryr mig om henne, trots att jag inte känner henne så väl, och att presenten (nallen alltså) är en vän till henne som hon ALLTID kan prata med, hon kan anförtro sig åt nallen oavsett tid på dygnet och han (eller hon kanske?) är ALLTID beredd att ge henne en kram om hon känner att hon behöver.

Vad tror ni kära bloggare? Skulle det stötta henne eller skulle jag bara strö salt i hennes sår?

Jag vet hur det var när jag separerade och ens gemensamma vänner plötligt försvinner, de vet inte riktigt vilken fot de ska stå på och är jätterädd att ta någons parti.

Och jag vill inte att min bekanta ska känna sig så ensam som jag gjorde många gånger... (Men ni som fanns där för mig var helt underbara, jag beundrar er!)