Jag var in där idag, hade sambon med mig och var lite lagom stressad sådär. Dock vet jag ju att man kan få vänta och så, men att det skulle bli som odag hade jag ingen aning om...

Kommer in på arbetsförmedlingen och här uppe är det så att man ska stanna precis innanför dörrarna och vänta, det brukar bildas en fin liten kö där, men idag var jag ensam med sambon.

Han blir förvirrad: "Varför ska vi stå här? Ska vi inte ha någon kölapp?"

Medan jag försöker förklara (för min sambo som snurrar runt runt och kollar efter kölappar) så dyker en arbetsförmedlare upp.

Jag berättar att jag vill ha en påskrift på mitt papper (visar pappret)

"Tillhör du ungdomsgarantin?"

"Eh... Ja det gör jag nog"

"Det börjar om 5 minuter, häng dig på låset där borta..."

Så jag vandrar iväg med sambon i släptåg, som plötsligt blir blyg (?) och vill gå ut till bilen igen.

Någon låst dörr är det inte utan jag traskar in och ser en del ungdomar och några arbetsförmedlare, alla verkar upptagna.

Efter en liten stund hittar sambon på nummerlappar på väggen så jag tar en, 88. På en "nummerpresentatör" på väggen står det 76 och på den i taket står det 51. Vilken som hör ihop med min lapp vet jag inte.

Tiden går och det blir nummer 52 och 53, men 76 stannar på 76.

Jag börjar känna mig stressad och det gör uppenbarligen sambon också.

"Är det inte din tur snart? Det har ju stått 76 länge nu."

"Jag vet inte."

"Fråga henne, där med kaffekoppen!"

Så jag går fram och hon tittar på mig.

"Är det försäkringskassan?" frågar hon

??? "Va?"

"Ja, det här är försäkringskassan..."

(De har tydligen flyttat in på arbetsförmedlingen)

"Eh... Nej, jag skulle bara få det här påskrivet, men då är det inte du då..." säger jag.

"Nej, det är det inte."

Och så vänder jag och går ut igen. Sambon tittar på mig och så säger han:

"Men hon då? Hon som står där (han nickar åt en kvinna snett bakom mig.) Fråga henne."

Då kom häxan fram i mig. Det är sällan jag är arg, och den reaktion som jag fick idag har jag aldrig varit med om innan.

Plötsligt så kunde jag inte andas längre, luften blev alldeles kvav omkring mig, det svartnade till för ögonen i någon hundradels sekund och det kom nog rök ur öronen på mig också.

Plötsligt kokade jag och det på högsta värme.

"Men jag vet inte! Sluta stressa mig!Jag blir tokig!"

Samtidigt som jag sa det så fick jag tillbaka både syn och hörsel (och kraften gick ur kroppen på mig och jag kände att jag var på väg att snubbla till) och såg mig omkring. Jag kan säga att det var många halvtrötta ungdomar som plötsligt vaknade där de satt medsjunkna på bänkarna och i nästa sekund hade jag en hand på min axel.

Det var kvinnan från försäkringskassan som hade reagerat och hon talade lugnade till mig var jag skulle ta vägen.

Nu slutar den här historien med att jag på eget bevåg gick till ett annat ställe på arbetsförmedlingen och fick hjälp där. Men det jag ville komma till är min reaktion, jag blev så jä*la arg och det är inte alls likt mig att brusa upp på det där viset.

Det tjatas och tjatas och tjatas hela dagarna (inte enbart från honom dock) och jag ska veta allting. Men det gör jag inte. Hör ni det världen? Jag vet INTE allting, jag vet inte varför de inte har kölappssystem på AF i Gävle när man kliver genom dörren, jag vet inte om det bor människor i ett hus bara för att de har parabol på taket och jag vet inte hur mycket försäkringen på bilen går upp nu när en av rabtterna blev avdragen!

SÅ SLUTA FÖR GUDS SKULL TJATA PÅ MIG!

Jag går snart i tusen bitar, jag blir så vansinnigt arg när jag säger "jag vet inte" och det ändå tuggas på i all evighet!

När jag kom hem hade jag fått mail "Hej och tack för din ansökan. Vi har gått vidare med en annan sökande."

Samma arbetsgivare ringde mig i morse och ville att jag skulle jobba åt dem i morgon. =S

Jag älskar min sambo och jag har ett jättebra förhållande med honom, snällare kille får man leta efter. Men just nu vill jag bara vara ensam, krypa upp i soffan med katten på magen och få vara ifred! (Tack och lov att han åkte till Skåne nu ikväll)

Just nu vill jag bara säga upp mig från jobbet, klippa isär körkortet och slänga det i Gävleån och lämna tillbaka bilen (men livet fungerar inte så)

Det enda jag egentligen vet är att idag ringde det en jättestor varningsklocka inom mig, det är dags att lyssna på den.

Men det får nog bli först i nästa vecka, för nu jobbar jag ända till på söndag.