Tack JB för att jag fick prata med dig ikväll.

Det är skönt att du kan vara objektiv på ett sätt som ingen annan kan.

Du känner ju mig, även om det känns som om det var i ett annat liv som vi träffades.

Åh, vad jag önskar att jag kunde skriva ut det vi pratade om idag, men eftersom det finns människor som läser den här bloggen som inte alls har med det att göra så låter jag bli.

Tack tack tack! För att du sa att du tyckte att jag verkade ha det bättre nu än innan, det lättade en sån tung sten från mitt hjärta!

Ibland har jag undrat om alltihopa bara är en stor fet lögn som jag surfar omkring på och vad som händer den dag som bubblan spricker.

 ---------------------------------------------------------------

Igår märkte jag för första gången motstånd. Jag har blivit så känslig för det där, det är fingertoppskänsla numera och direkt drar jag till mig andan och börjar trippa på tå.

Nu valde jag givetvis det dummaste tillfället som fanns, men vi måste kunna prata med varann.

Den dag vi inte kan det packar jag mina väskor och sticker.

Jag tänker inte ens försöka stå ut med tystnad igen, jag hatar alla de där "säg inget till..."

Vad f*n, lever man ihop så måste man kunna tala med varandra och omgivningen får respektera att man gör det. Vad ska man annars med förhållandet till?

Ibland känns det bara som att jag måste vara lojal på tre håll, mig själv, den som jag inte får säga det till och den som sa det.

Jag hoppas att du tog tag i det, som du lovade. 

Jag tänker faktiskt inte ta den kampen åt dig, det kan jag inte göra.

När jag ser den här bilden på mig själv kan jag se det som är bra hos mig, den glädje jag bär med mig, styrkan jag har inombords och det hopp som jag så gärna vill dela med mig av.

Man kan vara vacker fast man är blekfet och är trött! =)

Det är en kompis till mig som tagit den och det är en av mina favoritbilder på mig. Tack Henna för att jag får använda den!

Idag har jag jobbat, vi har gjort 2100 liter kycklinggryta. Jag har öst en del av det. Dock började jag dagen med att ösa 300 liter gräddsås, det känns i armarna må ni tro.

Jag har också lagt 175 bleck med lasagne. Inte ens lasagne gör de själva utan det kommer färdigt i bitar i kartonger. Dessa läggs på bleck och värms i ugnen. Lite trist måste jag få säga att det känns.

Nu ska jag bara jobba på mitt vanliga jobb torsdag till och med söndag. Och sen ska jag sova hela måndagen tror jag!

På lördag kommer ev syster med avkommor och väcker liv i Gävle.

Jag misstänker att vi får ta varsin under armen (eller snarare så kommer bägga klänga på mig och skrika "moster" i högan sky) och ta en tur på IKEA.