Det här är ju min blogg och jag måste ju få skriva det jag känner för. Så länge jag håller mig inom Sveriges rikes lag så måste jag ju få skriva vad jag vill.

Idag har varit en sån där vemodig dag, jag har fått saker gjorde, jag har både tvättat, gått på promenad och ringt en del samtal som behövde ringas. 

Ändå sitter jag här och känner mig inte helt nöjd. 

Jag vet att det till viss del beror på att min älskade och helt underbara sambo inte är hemma. Ni kan fråga vem som helst som träffat honom hur mkt han gör fr mig, hur fin och snäll han är. Fråga dem om han lyssnar, om han tar till sig det jag säger och om han gör bra saker för mig. Fråga dem om han älskar mig helhjärtat. Jag vet vad de kommer att svara.

Han är svaren på alla frågor i mitt liv.

Men samtidigt har en del saker sprungit ikapp mig idag, jag kände det redan när jag vaknade, men jag har tryckt bort det.

Jag försökte visserligen att få ut det i bloggen tidigare idag, men orden kom inte till mig då. Fingrarna rörde sig inte över tangentbordet som de borde, det satt fast. 

Jag har ju skaffat bloggen för att skriva om mig, om mitt liv, om vad jag känner. Och ibland känner jag kärlek så jag kan spricka, jag om någon vet hur det är att var apå små rosa moln högt uppe i det blå. För det mesta är jag nog sån.

Fråga mina vänner om vem jag är. De kommer säga att jag är så snäll, at tjag alltid finns där. En del kommer också säga att jag är tuff. Vickan hade köpt en grimma till mig i present, på den stod det just "tuff".

Jag är den som vågar, den som sitter upp på bockande hästar och går balansgång över stup. Eller sån var jag i alla fall.

Det sista jag har hört någon säga om mig är att jag är "en redig tjej", en sån som kommer rakt fram och tar i hand, ser den jag hälsar i ögonen och ett ordentligt handslag. Samtidigt är jag bara mig själv, säger vad jag tänker på just då...

Men, det finns alltid ett men i allting... Mitt förra förhållande lärde mig något som jag tyvärr plockade med mig. När vi gick isär sa jag att jag skulle ta med mig allt det fina och gå vidare, men det här hoppade liksom med ner i resväskan och nu vet jag inte riktigt hur jag ska bli av med det.

Jag lärde mig hålla käften, att försöka hålla ihop minen och bara låtsas att allt är som vanligt. Det var inget bra att lära sig det och därför skriver jag det rakt ut i min blogg.

Har jag skrivit det här så har jag inte bara varit tyst...

Och snälla, ring nu inte till mig och fråga om jag tänker ta livet av mig eller nåt för det gör jag inte.

Även om min förflutna känns lite jobbigt ibland, så har jag ju en desto vackrare framtid att gå emot. 

Jag var ute och gick en sväng idag, bäst att passa på när solen faktiskt skiner..

I med hörlurarna och sen är det bara att gå. Nu blev det inte så långt som jag hade tänkt från början, men en liten sväng blev det ju i alla fall.

Jag ska försöka ta mig in i duschen också.

Tankarna snurrade i huvudet på mig när jag gick. Stefan är ju i Skåne och jag försöker sysselsätta mig på dagarna men ganska ensamt är det ändå.

Och idag var första gången som jag verkligen kände att tanken på det där kändes rätt ok ändå. Så det måste ju betyda att jag verkligen gått vidare.

Det där kanske aldrig inträffar igen, men det får framtiden utvisa.

Ett litet tips till er Gävlebor, håll er inomhus i morgon, för er egen skull. Kastrullhäxan ska ut och köra bil