Idag bara måste jag berätta hur stolt jag är över mig själv.

Jag har nämligen varit till barnmorskan och jag vet inte om jag berättat, men den barnmorska som jag hittills gått hos har blivi sjukskriven så jag fick träffa en helt annan barnmorska idag. Och vilken gullig människa! Jag gillade henne med en gång!

Det började med att jag fick väga mig. Det är första gången sedan jag var där på inskrivning och det var med lite lätt darrande händer som jag tog av mig skorna och klev upp på vågen.

Och jag höll på att ramla baklänges när jag såg siffrorna! Jag som dragit iväg lite grann i vikt under min depression misstänkte att siffrorna skulle vara skyhöga vid det här laget. För det är ingen hemlighet att jag har ett BMI över "lagom" och ja har ju själv känt och sett hur magen blivit rundare och en hel del andra kroppsdelar också.

Men dra på trissor! Jag har faktiskt gått ner. Visserligen bara ynka två hekto, men då ska man ändå vara väl medveten om att jag faktiskt har ett foster i magen som växer!

Jag och barnmorskan pratade en del om detta och hon tyckte att det var jättebra att jag låg kvar viktmässigt, eftersom det tyder på att bebis plockar av min övervikt istället för att vi båda blir större. Eftersom alla tester och prover (jag har gått igenom en del nu ska ni veta) ENBART visar normala värden och ultraljudet visade en pigg och glad och välutvecklad bebis så är det bara för mig att tuta och köra och sträcka på mig!

Därefter skulle det stickas i fingret. FY! Jag hatar det och förra gången reagerade jag väldigt kraftigt, bl.a genom att börja gråta (för er som inte vet har jag väldigt dåliga erfarenheter sedan tidigare och de sitter djupt rotade inombords, men så starkt har jag inte reagerat sedan jag var en liten tös) och det står (tydligen) ganska klart och tydligt i min journal att jag är stickrädd, men den här barnmorskan bara babblade på, berättade vad hon gjorde och vips! så var det över. Och där sitter jag och ler som värsta fåntratten! 

Sedan fick vi lyssna på bebis hjärtljud. Det bultade och slog så fint, så fint! Vi hörde också min puls som bakgrundsljud och rätt som det var så hörde vi ett "PANG!". Det var bebis som inte ville bli störd och sparkade inne i magen.

Hihi, det verkar vara en viljestark krabat det där. H*n hade åsikter igår också, det blev himla livat inne i magen ett tag. Men jag känner mig inte orolig, även om jag föredrar när bebis är lugn och fin.

Ja... Halvtid nu. Om lika länge till så är det tänkt att jag ska ha den lill* på armen istället för inne i magen. Det känns fortfarande overkligt fast magen har blivit rund på mig och vi både sett och hört bebis nu.

Vad tror ni att det blir, en kille eller en tjej?

/Kastrullhäxan  

 

mamma

23 januari 2012 18:49

De blir en lilleen för de vet jag

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...