Idag laminerade jag pappret som jag tänkte sätta på Jummes boxdörr så att jag kan skriva små meddelanden sen.
Tror ni att jag kom ihåg att ta med det till stallet när vi åkte?
Nej, just det. Istället ligger det här framför mig och jag slår vad om att det skrattar åt mig.

Så det får väl följa med någon annan dag i stället...

Idag fick jag med min familjen till stallet. Det var ett tag sedan, men idag fick jag till och med sambon att rida.
Jag tog Julie i barnvagnen och traskade med bort till grusgropen där sambon galopperade Jumme några vändor.
Ingen klättring, utan galopp på plan mark.
Sedan hittade vi en vattenpöl i lite större modell och skulle försöka få Jumme att galoppera igenom.
Detta är något som vi måste träna på inser jag.
Kommer det som ett hinder under bruksridningen så kommer vi att dra på oss straff.
Först försökte Jumme galoppera på sidan av och när han inte fick det tog han världens längsta galoppsprång över.
På vägen tillbaka stod jag på sidan så att han inte kunde försöka springa där, men när sambon åter igen vände honom blev det tvärnit framför pölen innan Jumme, något motvilligt, travade igenom.

Sambon har också fått prova att rida honom på jaktkandaret nu.
Egentligen inte för att han behöver det för att hålla Jumme (han tycker inte alls att Jumme är stark och hänger sig i handen) utan för att Jumme ska få chansen att vänja sig vid bettet (det är ju ändå lite skarpare än ett vanligt tränsbett) och på det viset kunna förstå vad som menas när jag sedan ska rida honom med det.
(För jag tycker att han kan bli stark och att kan bli tung i handen. Det beror givetvis på mig fega och svaga ridning som förhoppningsvis kommer att tränas upp).

Det som är så otroligt med Jumme är att han kan gå för full rulle ena stunden, fara över de mjuka grusvägarna i grusgropen så det nästan slår gnistor om skorna! Han kommer dundrande genom kurvorna så att det nästan vibrerar i marken och öronen är toppade.
Två minuter senare skrittar vi hemåt och han bär Julie på sin rygg. Han går lugnt och fint på lång tygel och hon ler av lycka. Att galoppera iväg, dra hem eller bralla finns inte i hans värld då.

Idag har jag sett Julie gå fram till Jumme, ställa sig strax bakom hans framben och försöka lägga huvudet mot hans mage för att krama honom.
De två tycker verkligen om varann.
Sista biten hem fick Julie åka i vagnen. Inte populärt enligt lilla fröken som minsann skulle gå själv.
Hon började såklart protestera och när jag fått ner henne hjälpligt i vagnen och hon halvsatt och tjurade så stoppade Jumme plötsligt ner sin mule till henne.
"Hur du låter då lilla vän? Lugna dig lite så är vi snart hemma."

Och så var det med den saken. Jag stack åt Julie hennes napp och då lugnade hon sig.

Jag har en helt underbar familj. Har jag någonsin nämnt det?

/Kastrullhäxan  

Jag har slutat följa inlägget där kvinnan sökte råd för att få sin häst att sluta väva.
Jag kände att jag skrev samma sak om och om igen, men inte kom någonvart med det.
Folk började jämnföra beteendet med andra beteenden och detta är FARLIGT då det är STOR skillnad på en stereotypi och ett inlärt beteende.

Ett inlärt beteende är något som hästen förstått konsekvensen av.
"Om jag går mot eltråden får jag en stöt".
"Om jag öppnar locket på havrelådan får jag mat".

En stereotypi är ett onormalt beteende (som man ALDRIG ser hos vilda djur, det förekommer BARA hos tamdjur eller hos djur i fångenskap) som talar om att det är något fel i djurets miljö och det är viktigt att ta det på största allvar.
Det är djurets sätt att ropa på hjälp!
En stereotypi har ingen egentlig målsättning. Ett djur utför inte sin stereotypi för att den ska få beröm eller bestraffning (den slutar inte heller för att den bestraffas). Och det är det här som är den stora skillnaden mellan ett inlärt beteende och en stereotypi.
Om djuret på något vis blir stressat (skrämt, upphetsat eller orolig) så finns det risk att stereotypin startar eller förvärras.

Det har visats, i forskning, att en hel del av stereotypierna gör att djuren utsöndrar beta-endorfiner och liknande.
Detta har en lugnade/smärtlindrande effekt (och det är därför stereotypierna förvärras av stress).
Att hindra hästen från att utföra sin stereotypi är som att slita napp och nalle från ett litet barn som inte vågar sova ensam i mörkret! (Milt sagt.)

Varför envisas då folk med att sätta remmar på sin krubbitare, att hänga dunkar från taket/lägga bildäck på golvet hos sin boxvandrare och isolera sin vävande häst? (Eller, oftast är det inte ägarna till dessa hästar, utan stallkamraterna som inte vill att dessa hästar ska stå tillsammans med deras "friska" hästar).

Man måste dock komma ihåg att egentligen kan ALLA hästar drabbas. Det handlar bara om hur mkt "stress" varje individ klarar av att hantera utan att ta till en stereotypi. (Forskningen har dock sett att stereotypier är vanligast hos engelska fullblod och ganska ovanliga hos islandshästar.)

Man skulle kunna tro/tycka att en häst som krubbiter och får på sig krubbitarrem ska sluta.
Remmen hindrar ju hästen från att utföra sitt beteende, men när forkarna studerat de hästar som har krubbitarrem så har de sett att när remmen tas av så är hästarna ännu mer benägna att krubbita.
Det är som om hästarna har ett uppdämt behov!

När man sätter krubbitarrem på en häst och därmed hindrar den från att krubbita (man kanske till och med plockar bort alla kanter som hästen kan krubbita emot) så ger man hästen ÄNNU MERA stress  vilket leder till att hästen vill utföra sin stereotypi ännu mer.
Alltså: Man hamnar i en ond cirkel där hästen är den som lider allra mest!

Jag känner att jag kanske börjat de här inläggen i fel ordning.
Jag kanske skulle ha börjat med ett inlägg om vad stress egentligen är?
Nåja. Ni får fråga om ni inte förstår vad jag menar!

http://busenkelt.wordpress.com/2010/04/06/behandla-orsaken-till-stereotypa-beteenden/
http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier01.pdf

/Kastrullhäxan  

Egentligen borde jag väl sluta förvånas över folk och deras beteenden, men jag antar att jag är naiv eller något då jag trots en del näsbrännor här i livet fortsätter ge folk chanser.

Men, ja, det gör ont när jag inser att folk som jag litat på och gett förtroende till plötsligt visar sig i en ny skepnad.
Det känns oerhört sorgligt att inse att människor som man sett som sina vänner håller saker hemliga, berättar halvsanningar och undanhåller delar av berättelser.
Det mest sorgliga av allt är att de inte tycks inse att förr eller senare kommer saker och ting fram.
Varför inte från början lägga alla kort på bordet och säga att "såhär var det".
Någon hade råkat göra fel, det händer den bästa, men inget farligt uppstod av situationen.

Och inte heller slutar det här inlägget så lyckligt.
Jag fick ett dödsbud idag. Den kvinna som vi sett som Julies gammelmormor avled hastigt ikväll.
Jag och Julie tände ett ljus här hemma för henne.

 
(Ruggigt störande att den blir felvänd)

Vila i frid.  

/Kastrullhäxan  

Älskade, älskade lilla gula traktor.
Igår stod jag i stallet, snorig (för att inte tala om hostan jag drogs med) och kliade dig i pannan.
Så lade du ditt tunga huvud i min famn, slappnade av och nästan somnade (du snarkade faktiskt!) och där stod vi, stödda av varandra och bara njöt.

Jag behöver dig så. Ditt lugn och den energi som du ger mig.
Att orka en dag till. Jag älskar dig så...

 
(vilken mysko vinkel vänster fram ser ut att ha här)
Utan dig hade jag inte varit där jag är idag.
Jag hade aldrig kört in en häst själv, inte startat LA-klass i dressyr, inte provat att tävla western.

Jag har läst nästan allt man kan läsa om hästar i böcker, men det är du, kära lilla gula traktor, som lärt mig hur det fungerar i verkligheten.

Tillsammans är vi ett sånt TEAM.
Du gör mig besviken ibland (när du hoppar ut från dressyrbanan t.ex.) men de allra flesta gånger gör du mig så stark, så trygg och så säker.
Du ska veta att din vänskap betyder massor för mig och fast jag ilsknar till på dig ibland och säger att du är trög så är du ändå den enda jag vill ha.
Jag skulle inte byta dig mot någon annan, oavsett vad den hästen har för titel eller vilka mästerskap den vunnit.
Jag vill ha dig för att du är du.

Tack Jum-Jum för att du ställer upp i vått och torrt.
Tack för att jag får vara en del av ditt liv.
 
/Kastrullhäxan  

Hittade en tråd på ett forum idag som handlade om en tjej som nyligen skaffat häst.
Hästen i fråga väver och nu ville hon ha tips på hur hon ska få den att sluta eftersom de inte får stå kvar i stallet om hästen väver. Hon själv har ingen tidigare erfarenhet av detta.

Hon får massor av tips. Hon ska hänga upp saker i boxen som hästen slår huvudet i när den väver och hon ska måla streck lite härs och tvärs i boxen så att hästen blir förvirrad och därmed slutar väva.
Och så får hon veta att beteendet smittar till andra hästar.
(Hon har fått bra råd också ska jag tillägga: Mkt utevistelse, ha hästen på lösdrift, fri tillgång på mat osv)

Det gör så ont i mitt hjärta att såna här gamla, tråkiga, myter fortfarande sitter kvar.
Det handlar såklart om okunskap -som fortfarande sprids när folk frågar om råd och råkar träffa någon som inte är uppdaterad i ämnet.
Det absolut tråkigaste är att det i slutänden är våra älskade djur -som de flesta av oss vill skydda från allt ont här i världen- som drabbas av vår okunskap.


Här är en typ av vävning.

Att få en häst att sluta väva genom att hänga upp diverse saker i taket som den slår huvudet i när den väver (eller för den del rör sig i boxen) är som att försöka få en narkoman att sluta knarka genom att ge narkomanen en örfil.

Vi människor behöver lära oss att stereotypier/olater uppkommer när hästarna hamnar i en miljö där deras naturliga beteende inte kan utföras tillräckligt.
Det kan handla om tävlinghästar som står långa dagar på box, och när de väl får gå ut så är det i mindre hagar utan kompisar.
Det kan handla om hobbyhästen som blir sjuk och får en lång tids boxvila, eller om hästen som behöver bantas och inte får tillräckligt med foder.
Den största sanningen är ändå att hästen utsätts för en påfresande miljö!

När våra hästar börjar med någon typ av stereotypi är det viktigt att vi agerar (inte bara reagerar) FORT!
Vi måste genast rannsaka oss själva och den miljö vi har hästen i.
Får hästen tillräckligt med utevistelse i tillräckligt stor hage? Har jag möjlighet att ge den mer grovfoder? (Man kanske kan ge lite halm som hästen kan pilla i?)
Går den ihop med kompisar (om inte, finns det möjlighet att den kan göra det?) och trivs den med sina kompisar?

Om hästen väl har börjat med en stereotypi så måste vi alltid komma ihåg att behandla orsaken -inte symptomen.
I många fall (men kanske inte alltid) när hästen har börjat med en stereotypi så utsöndrar den olika endorfiner i hjärnan (bland annat dopamin) som verkar lugnande och smärtstillande.
Det innebär att om vi hindrar hästen från att utför sin stereotypi så kommer den inte kunna "lugna sig själv" och då ökar stressen ÄNNU mer hos hästen vilket gör situationen ännu värre.

Istället måste vi fundera över vad som är den utlösande faktorn.
Om hästen inte uppvisar sitt beteende i hagen så kanske det är bra om den kan få vara i hagen så mycket som möjligt? En sån häst kanske skulle må superbra av att gå på lösdrift?

Snälla, snälla! Alla ni som läser detta!
Fråga gärna era vänner eller på ett forum om råd och stöd. Självklart måste man få fråga för att få reda på saker.
Men tro inte alltid att de enklaste sakerna är de rätta vägarna när det gäller såna här invecklade saker.

Sök också på nätet. Det finns massor av forskning.
www.hastsverige.se är en jättebra sajt där man kan hitta om lite allt möjligt som gäller hästar.
Kom också ihåg att det är skillnad på inlärda beteenden och stereotyper!

http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier01.pdf
http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier02.pdf

/Kastrullhäxan  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article17429615.ab

Jag läste den här kolumnen för ett tag sedan efter att den delats på Facebook och jag har hunnit fundera över den några gånger.
Och jag kan känna att de föräldrar som jättegärna vill ha sina barn hemma ytterligare ett år borde få ha det.
Men när det gäller Julie så känner jag inte det som beskrivs.

Självklart har det förekommit mornar på förskolan när Julie gått efter mig med tårarna sprutande och en önskan om att få följa med hem, men överlag hinner jag knappt lämna henne innan hon glatt traskar iväg och leker.

Idag var vi till förskolan för att ta kort. När vi kom var alla de andra barnen redan där och det dansades och skrattades för fullt.
Tre barn dansade i ring runt ett fjärde och de sjöng och Julie såg på dem och snart skrattade hon också. Hon tittade på mig och log. Hon var så otroligt nöjd.
Och innan jag visste ordet av så var Julie inbjuden i leken och barnen dansade kring henne och sjöng och Julie skrattade och strålande med hela ansiktet.

Jag känner inte att jag har skadat henne på något sätt genom att låta henne börja på förskolan.
Tvärtom!
För hennes del tror jag att det varit jättebra. Jag ser hur hon växer som person varje dag. Hon har bliit så mkt tuffare i sig själv, vågar lämna oss föräldrar på ett helt annat sätt än tidigare och man ser också hur hon tar kontakt med andra barn på ett mer aktivt sätt nu.
Hon går för egen maskin, men har ett väldigt sparsamt ordförråd än så länge. Ändå gör hon sig förstådd och här hemma häpnar vi ibland över hur mycket som hon förstår!

Det har varit bra för Julie att börja förskolan.
Och även om det förekommer dagar då hon gråter och hellre vill följa med mig så vet jag att det är en glad, positiv och alert tjej som jag hämtar på eftermiddagen. Bara jag har gått iväg så duger både kompisarna och förskolepersonalen bra och hon börjar leka.

De andra barnen känner igen henne. Det är alltid "Hej Julie!" på morgonen och "Julie! Din mamma är här!" på eftermiddagarna. (Sambon säger däremot att de andra barnen tittar misstänkt på honom och säger "Hej. Vem är du?" till honom.)

Varför vår dotter skulle vara annorlunda än andra barn i hennes ålder vet jag inte.
Och jag säger inte att andra föräldrars känslor är fel. Men såhär känner jag kring Julie.
Och hur det än är så är det jag som spenderat mest tid med henne och känner henne bäst av alla i hela världen.

Kanske har jag bara haft tur som fått en så självständig och framåt tjej?

/Kastrullhäxan  

http://arbetarbladet.se/merlasning/smastora/1.6328459-oscar-dodshotad-och-misshandlad

Vad i hela friden är det som pågår egentligen???
Pojken är SJU år och utsätts, så gott som dagligen, för detta.

Rektorn på den aktuella skolan i artiklarna säger att det händer att eleverna kommer i konflikt med varann.
http://arbetarbladet.se/merlasning/smastora/1.6328463-skolans-rektor-vi-satter-in-olika-atgarder
Men sönderslitna kläder och sparkar och slag...???

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.6332323-flera-mobbade-elever-har-bytt-skola
Och så hittar jag detta. Att det inte är första gången.
Och ändå har rektorn mage att kalla det för "konflikter" mellan barnen.

Och så minns jag den mobbning som jag själv utsattes för som barn.
Eller ja. Mobbning och mobbning. Enligt rektorn i artiklarna ovan så är ju sönderslitna kläder och dödshot bara konflikter så det lilla som jag utsattes för är ju en spott i havet.

Jag mobbades i mitten på 90-talet. Alltså för nästan 20 år sedan.
Och jag fick höra samma sak då som föräldrarna i artiklarna vittnar om.
JAG skulle INTE hänga upp mig på saker som andra gjorde, jag skulle inte ta åt mig. JAG skulle tuffa till mig och fräsa ifrån.
De hade lika gärna kunnat säga: "Det är dig det är fel på Katrullhäxan. Eftersom du inte fattar att du behöver förändras och sluta vara den du är så får du skylla dig själv att du blir utsatt för det här..."

Det är nästan 20 år sedan som vuxna människor sa det till mig och det skrämmer mig att vuxna FORTFARANDE INTE har lärt sig ett skit om hur mobbning påverkar den som blir mobbad -genom hela dennes liv!

Jag minns fortfarande viskningarna om mina dåliga uttal på engelskalektionerna. Ni tror kanske inte att jag såg hur ni satt och fnissade snett bakom mig, men mobbning lär en att hela tiden se sig över axeln för att man ska slippa hamna i tråkiga situationer.
Mobbning lär en att hålla käften, hålla sig undan och göra sig osynlig. För om man inte finns, eller i alla fall inte syns, så KANSKE man slipper bli utsatt för en massa skit och tråkigheter.
Jag är godkänd i mina engelskakurser idag. Jag skulle kunna åka utomlands och göra mig förstådd, MEN jag pratar helst inte engelska eftersom jag minns hur folk skrattade och fnissade åt att jag inte fick det att låta jättebra från första början.

Jag TROR att många av de som utsatte mig för otrevligheter under årens lopp faktiskt inte var medvetna om hur de påverkade mig. Kanske trodde de att viskningarna skulle få img att förstå att jag gjorde fel och behövde anstränga mig mer?
Sen tror jag också att de som kastade stenhårda snöbollar på mig på busshållsplatsen och som förstörde mina sandbyggnader i sandlådan var mycket väl medvetna om hur det sved i både hjärta och själ i mig. Och de förstod säkert hur ont varje stenhård snöboll i ryggen gjorde.
Men de hade roligt, och eftersom ingen vuxen tog sitt ansvar så kunde de fortsätta.

Och jag minns läraren som sa till oss när vi gick i tredje klass att alla som inte kunde stava till "Sverige" borde skämmas. Varför vi skulle skämmas av den anledningen minns jag inte längre, men jag minns att svenska var ett av mina bästa ämnen och att jag fortfarande fick tänkte till varje gång jag skrev ordet "Sverige" om det var ett g med och var det i så fall skulle sitta...

Idag undrar jag hur alla som hade det svårare än mig, när det gäller rättstavning, kände?
Jag har svårt att tro att de kände sig upplyfta, sedda och beundrade. Jag tror inte heller att dessa skyndade sig hem, slog upp ordboken och började repetera ordet "Sverige".

Mest av allt hoppas jag att den här läraren (som också var en av alla de vuxna som inte tog tag i det jag utsattes för) läser detta och SKÄMS.
Jag behöver ingen ursäkt för det här, men så många andra barn behöver vuxna som förstår bättre än vad du gjorde för snart 20 år sedan!

/Kastrullhäxan   -förändrad sen 20 år tillbaka, men fortfarande med ärr inombords.