ÄNTLIGEN har jag en dator som fungerar.

Tyvärr har ju en hel del information som fanns på den gamla datorn gått "förlorad" men jag får försöka lösa det allt efter som.

Nu är det bara nya, positiva, tag.
Även om jag får jobba från noll så är jag ju ändå på väg någonstans. :)

Nu är det tandborstning på schemat och sedan dags att krypa ner under täcket.

I morgon är det en ny spännande dag.

/Kastrullhäxan  

Sommaren 2010 köpte jag Jum-Jum och han blev därmed min första egna häst som jag äger på papper.
Men sanningen är att jag inte äger honom ett dugg mer än han äger mig.

2010 var också det år som jag drabbades av depression och en hel del av dessa bilder har betytt mycket för mig.
En vän som Jum-Jum får man bara en gång i livet.

                                                                                                                                                                                     

Tack till alla er som delar med er av era bilder av Jumme.

/Kastrullhäxan  

Ibland funderar jag på saker som kanske inte är helt nyttiga att fundera över.
Vid flera av dessa tillfällen har jag kommit fram till att den Lillan som jag ser skiljer sig en del mot den Lillan som andra människor ser.
Inte så att jag tycker att någon av dessa två bilder är fel -de är bara tolkningar av sanningen.

Flera har sagt till mig att de önskat att de vore som mig- ansvarsfull, lugn och eftertänksam.
Och tja, det kanske jag är o det är väl knappast fel saker att sträva efter?

Men jag är långt ifrån perfekt o det finns saker i livet som jag önskar att jag fått uppleva tidigare.
Jag önskar att jag inte varit så fruktansvärt snäll när jag var yngre. Att vara snäll är inte fel men när man är så snäll att man känner sig överkörd så är något fel.

Jag önskar att jag inte varit så naiv.

Jag kan nog fortsätta i all evighet.

Delvis är jag nog den Lillan som jag alltid varit men samtidigt har jag lärt mig mycket av livets alla törnar o därmed har jag oxå förändrats.

Siffror, siffror o siffror.
Den här gången på min sida i alla fall.


På lördag ska jag träna med Jumme igen.
Första gången på länge känns det som.
Men jag är lite rädd att jag ska ställa för stora krav o känna mig besviken efteråt.
Jag vill ju så gärna att det ska funka.

Helst av allt vill jag ha mer tid med honom men den tiden finns inte.
Så är det bara.

Valde ut en del favoriter från 2009. Första året som jag hade hand om Jum-Jum helt själv.
       

(Detta ovan är taget 2007 hos förra ägaren)

   
(Detta är taget 2007 hos förra ägaren. En kompis som fotat.)

(Detta är taget 200? hos förra ägaren. En kompis som är fotograf.)

Kanske orkar jag någon gång, längre fram i mitt liv, skriva om allt som händer och sker kring mig nu.
Jag vill fortfarande inte gå in på detaljer, men sanningen är att livet i stort är lite för tufft åt mig just nu.

Det känns som att jag sliter med att få vardagliga saker att gå ihop.
Väcka Julie på morgonen, ge henne medicin, rena blöjor, rena kläder, ytterkläder, skor och ner till bilen.

Krångla in henne i bilstolen från fel håll i baksätet eftersom det är för trångt att stå utanför och sätta fast henne i hennes stol.
Köra till förskolan, lämna, vinka hej då och sedan köra, allt medan det ljusnar, till jobbet.
På jobbet fungerar jag. Det går runt, jag gör det jag ska och blir ombedd att göra. Jag får stanna upp ibland, tänka, gå tillbaka där jag började och tänka efter. Starta om hjärnan.

Men jag får det att fungera. Tillsammans med mina kollegor.

Sen ska jag hem. Eller Julie ska hämtas först. Hjärnan är trött. Vid två tillfällen har jag kört förbi avtagsvägen mot hennes förskola och kommit på mig själv. Jag har fått vända, skällt på mig själv, blivit så trött på att alltid glömma allt möjligt.

Hos Jumme hämtar jag energi. Men det är alltmer sällan nu. Träffar honom bara några gånger i veckan.
Då suger jag i mig så mkt jag kan av allt det positiva som han betyder för mig. Jag försöker få stunder med mys, stjäla åt mig en kram och klia hans panna.
Jag lyssnar  kloppret när han går mot asfalten och grusvägarna. Jag blundar, lyssnar och försöker få hjärtat att slå lika rytmiskt som ljudet av hans lugna skritt.

Idag hade jag en dag när det blev för mkt. Jag bröt ihop.

I ungefär en timme hatade jag mig själv, kallade mig för värdelös oh piskade mig själv inombords för att jag inte klarar av att fixa de mest banala sakerna som sker utanför min vardag.
Jag tänkte att min sambo förtjänar så mkt mer än någon som bara kan gå rakt fram.

Någon som kan stötta honom i hans vardag. Avlasta. Vara behjälplig.

Det som hände idag är så typiskt, men bottnar i en rejäl portion otur också. Många små saker sammanföll, mot alla odds, precis samtidigt och mitt i smeten var jag.

En ganska kraftig käftsmäll och jag har all rätt i världen att bryta ihop en stund.

I morgon är en ny dag och kanske blir den bättre. Vem vet?

/Kastrullhäxan  

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö

då fanns en liten flicka

som bara ville dö.

När löven färgades röda

så kom en liten tjej

hon var så fasligt ledsen

och rädd för varje grej.

När löven färgades röda

och hösthimlen blev grå

då fanns en liten flicka

utan nånstans att gå.

När löven färgades röda

och de såg på varann en stund.

Han var en liten kille

och med honom fanns hans hund.

När löven färgades röda

och regnet stilla föll

då fanns en liten kille

som flickan i handen höll.

När löven färgades röda

och vinden ven så kall

"Spring före min lill hund,

vi ska följa dina skall!"

När löven föll av träden

och regnet blev till snö

då ville den lilla flickan

inte längre dö.

När löven föll av träden

och den sista blomman dött

då hade den lilla flickan

åter till världen fötts.

När snön smält bort från backen

och första knoppen kom

den lilla flickan log

och åter gick i blom.

När snön smält bort från backen

och solen sken så skönt,

den lilla pojken begravde

sin hund i gräset grönt.

När snön smält bort från backen

och den första blomman slog ut,

den lilla flickan höll handen

runt pojkens som en knut.

När solen sken från himlen

och midsommaren närmade sig

sa den lilla flickan till pojken

"Jag älskar bara dig".

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö

då hade den lilla pojken

räddat sin fru från att dö.

(Skriven av Lillan 2005-10-27)

(I brist på motivation att skriva får ni denna text)

/Kastrullhäxan  

Plötsligt har lilla fröken börjat lägga sig platt på golvet o skrika varje gång hon inte får som hon vill.
Och det handlar inte bara om att vi föräldrar säger ifrån, utan även när hon inte får uppgifter, som hon själv tagit sig an, att fungera.

Hon är inte längre nöjd med att bara få sitta i knät eller få en ny leksak tilldelad.
Nu för tiden ska man som förälder vara aktivt deltagande, berömma o hänga med på alla upptåg.

Jag o Julie ska (försöka) förbereda oss för en kvällspromenad med vagnen o när vi kommer hem så hoppas jag att hon sover.
Då hoppas jag att min motivation att skriva fortfarande finns kvar för i så fall får ni ytterligare ett inlägg...