Först tjatar folk om att man ska skaffa barn, och tjatet upphör inte förrän man står där med magen i vädret och vaggar fram trots att man egentligen inte ökat i vikt.

Då kommer alla förmaningar om att man borde införskaffa både det ena och det andra och är tvungen att skaffa det och det märket av vissa saker. Säger man att man vill ta reda på könet så får man genast höra att man är tråkig och allt det som är spännande med att vänta barn försvinner om man vet könet... BLAHA BLAHA!
Man blir ständigt uppmanad att inse att livet aldrig kommer bli sig likt igen, friheten är slut och man har tagit på sig ett livslångt ansvar och det är bara att bete sig vuxet och hantera det.
Livet kommer från och med födseln innebära ständigt vakna nätter (först för att bebis vägrar sova och sedan för att tonåringen inte kommer hem i tid på kvällen), ömma bröst, matlagning och ett pressat schema för att få till alla aktiviteter som man bara MÅSTE göra!

Och jag kan slå vad om att alla de som håller på såhär kommer att tjata om att vi måste skaffa ett barn till sedan, för det är ju SÅÅÅÅ SYND om alla ensambarn här i världen som inte har några syskon att växa upp och leka med!

Men till alla er som känner er träffade av det jag skriver just nu har jag bara en sak att säga:
Det här är MITT liv, MIN kropp och MIN ork. Huruvida jag vill ha fler barn eller inte ska ni fullständigt skita i.
Tack för alla bra förslag vad gäller mitt kommande liv, men vet ni vad??? Jag är inte dum i huvudet! SJÄLVKLART fattar jag att livet inte blir detsamma mer när jag väl har bebis i famnen.
En del människor verkar verkligen tro att man skaffar barn helt utan eftertanke eller inlevelseförmåga och jag är så LESS på dessa förmaningar och "jag vet vad jag pratar om så det är bäst att du lyssnar!"-attityd.
För vad vet ni om vårt liv egentligen? Att vi har två hästar ja. De tar en massa tid, ja.
Så "bara" för bebis ska jag göra mig av med hästarna? Glöm det!
Jag är helt och fullt införstådd med att jag inte kan åka land och rike runt med bebis i bilbarnstolen och Jum-Jum i transporten efter, men Jum-Jum är så mkt mer än bara en träningskompis eller tävlingsmaskin.
Han är min kompis, en familjemedlem som jag delar min fritid med och utvecklas tillsammans med. Det betyder inte enbart att jag sitter och rider på fyrkanten i ett ridhus!

Nä skärpning hör ni!

Jag är givetvis tacksam för råd och stöd, men sluta för guds skull upp med att tala om hur annorlunda och enformigt mitt liv kommer att bli!
Ibland kan man undra om ni glömde lyckan över att få barn, och är missnöjda för att ni inte hann göra allt ni ville i livet innan barnet! Och såna tror jag faktiskt att väldigt få utav er är!

/Kastrullhäxan  

Jag önskar att jag hade något vettigt att skriva, men jag har faktiskt inte något särskilt på hjärtat utan gör ett inlägg mest bara för inläggens skull.

Jag håller fortfarande på med pappren som ska till FK och jag hoppas att de länkar som jag skickat till min chef kommit fram. Det känns inte helt enkelt längre. Ryktet säger dessutom att handläggningstiden hos FK är lång, så jag hinner kanske bli förlöst innan FK har tagit något beslut.

Pust! Jag önskar att någon annan kunde göra detta åt mig, men så fungerar inte livet har jag märkt.

Den 8e paril är det dressyrtävlingar i Västanå och jag är så grymt sugen att ställa upp, men jag vet att det finns en risk att min lille gula kompis inte kan hålla sig i skinnet utan jag åker av istället och det är inte värt det.
Vi i DalaGästrike Fjordhäsförening har iaf skapat ett samarbete med Västanå och tanke är att vi ska kunna samarbeta även i framtiden och köra SM-kval hos dem.
I år blir det inget SM-kval, utan istället kommer dagens bästa Fjorshästekipage att koras. Spännande!

Just på hästsidan känner jag mig egentligen ganska taggad. Jag VILL så mkt, jag vill kvala till SM i bruksridning med Jum-Jum och dressyrtävla och en massa andra saker. Men just nu måste jag sätta mig själv och Göte i första hand och nöja mig med att vara "coach".

 
Jag bjuder på en bild från hopptävlingarna förra året när jag red Mulle. Enda gången jag hopptävlat med honom. Och jag är INTE sugen att prova fler gånger.

Nu ska jag ladda lite inför en fika ihop med Camilla. Ladda gör man bäst i soffan med en bra bok.
Just nu är det "änglamakerskan" som jag mal igenom. Jag är ungefär halvvägs och den är bra.

/Kastrullhäxan  

Jag vet inte riktigt var jag ska börja skriva någonstans.
Helgen har varit helt suverän även om det inte finns så mkt tid för återhämtning. Men så länge man gör saker som man tycker är roligt så spelar det ju ingen roll.

I fredags var jag till barnmorskan och allt ser bra ut. Enligt hjärtslagen ska det vara en liten pojke som ligger där inne och jag själv känner mig numera så övertygad att jag kommer bli riktigt förvånad om det blir en liten tjej. Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag är bara glad så länge det är friskt!

Det är spännande att höra ljudet av bebis hjärta och varje blodtryckstagning har jag gjort till en utmaning. Jag ska fixa att hålla ner blodtrycket så länge som det bara är möjligt!

Jag fick ju väga mig också och jag hade gått upp tre kilo sen sist, alltså är det sammanlagt fyra kilo sedan jag skrev in mig för ungefär 20 veckor sen. Magen hade växt tre centimeter sedan förra tillfället vi mätte och det ser kalasbra ut enligt alla diagram!

I lördags började vi med att åka till stallet och jag klättrade faktiskt upp på Jum-Jums rygg och red en liten lugn tur. Han är så himla förståndig och försiktig och nu när jag inte längre behöver klä på mig 200kg kläder så sitter jag lite stadigare också. Dock blev det som sagt en lugnare tur då jag har en växande mage att tänka på.
Göte sa i alla fall inget om själva ridningen och väl hemma vid stallet igen var jag en väldigt nöjd Lillan.

Sedan var det bara att ge sig hemåt eftersom Nallen väntade på oss utanför och han hade med sig ett par rejäla kryckor och en sits som man sätter i badkaret så att man kan sitta och duscha. Så äntligen kan jag duscha utan att vara rädd att slå omkull i badkaret!

Därefter ramlade det inte lite mer folk eftersom min kära sambo fyllt jämnt och de lyckades såklart passa in varandra precis så soffan blev tvärfull med folk. Jag hade fullt upp med att räkna hur många vi var sammanlagt.
Riktigt trevligt trots att jag var lite trött!

På lördag kvällen var vi bortbjudna på middag, men sambon hann ändå med att ta en whiskey ihop med sin brorsa. Ibland behöver man faktiskt bara få luta sig tillbaka och ta ett djupt andetag.
Middagen var riktigt trevlig med goda vänner och glada skratt. Skönt att bara kunn sitta ner och ta del av det som är livets goda, och kunna vara sig själv!

Givetvis började det regna på lördagkvällen och jag var så tacksam över hästarnas vindskydd som jag visste att de stod i. När vi åkte hem på kvällen hade regnet blivit till en förrädisk hal yta överallt.

Söndagen bjöd inte på någon långvarig sömn, utan det var bara att dra sig en liten stund, kliva upp, få i sig frukost och sedan köra iväg sambon på fotbollsmatch. Där fick han rycka in som målis eftersom den ordinarie inte kunde och mina gamla fotbollskläder hade fått äran att komma ut ur garderoben.
Behöver jag ens säga att sambon storspelade i målet? De förlorade visserligen matchen, men jag var ändå riktigt stolt över alla grabbarna som gjorde en jättefin match. De försökte verkligen lira boll, snacka och röra på sig.
Men jag ska nog inte vara med på deras matcher egentligen eftersom jag drabbas av en oerhörd hög puls och står vid sidan av planen och försöker guida dem...Haha, jag låter nog som värsta tränaren där jag står och skriker! (Än så länge har ingen bett mig knipa käft i alla fall).

Efter matchen åkte vi hem så sambon fick duscha, stoppade i oss ett par pannkakor var och åkte sedan till stallet så sambon fick motionera sin häst lite.

Och ja... Det var väl vår helg i stort och smått antar jag.
Idag är det tisdag och jag jobbar på så gott jag kan. För det mesta innebär det att jag asar mig runt i köket och släpar ena benet efter mig eftersom jag har rätt ont. Nu har tom barnen som vi serverar börjat observera att något är på tok och börjat fråga hur det är egentligen.

Idag fick jag i alla fall äran att göra en Tigerkaka åt de gamla. Jag har gjort det någon gång förut men aldrig blivit riktigt nöjd med mönstret. Idag kladdade jag och grejjade och rätt som det var så fick jag se hur himla bra jag lyckats! Så nu är det bara att hålla tummen att det smakar lika gott som det ser ut!

 
Innan gräddning.

/Kastrullhäxan  

Dags för ett nytt inlägg då.

Jag sitter hemma med ont i bäckenet, för tillfället mest på höger sida, och håller på att bli tokig.
Jag vill göra en massa saker men jag har fullt upp med att försöka ta mig ur stolen som jag sitter i. Skit också!

Jag vill ha sommar, sol, långa varma dagar med vackra solnedgångar på kvällarna, ledighet och en massa mys!
Jag VILL! Jag VILL! Jag VILL!

I söndags var det hopptävlingar för vår del.
Jumme startade först med en väninna till mig och framhoppningen bestod av BUS till tusen. Min väninna är dock en tuff tjej och satt bara still i sadeln, skrattade och styrde mot hindren i alla fall.

De fick upp tusan till fart, men tyvärr vände Jum-Jum åt fel håll efter hinder nr 2 och fick fyra fel för felaktig väg...
Sambon startade sedan på Mulle och där hade vi redan innan bestämt att han skulle försöka sänka tempot och få till bättre vägar. Lugnare gick det ju, men sambon hade minsann sett att de andra kunde ta snäva svängar i omhoppningen så det gjorde han och Mulle också. De fick ett pet, men en riktigt bra tid och när de gick ut från banan var de klassledare.
Sambon satt av Mulle och sedan direkt upp på Jum-Jum, som hade bestämt sig för att han var klar för dagen och vägrade gå in i ridhuset igen. Han backade in i både mig och Mulle och ni som känner mig vet att det gör man inte osträffat! Jag fick tag i en tygel och släpade den envisa lilla fjordhästen in i ridhuset. Grrr!
Det är dags att han växer upp och slutar bete sig som en bortskämd skitunge! (Jag kan säga att när han förstod att han lyckats reta upp mig så följde han snällt med).

Sambon red en riktigt bra runda och fick rida omhoppningen. Jag hade andan i halsen där jag stod med Mulle intill mig och de som såg Jum-Jum hoppa för ett år sedan skulle nog inte känna igen honom idag!
Även med Jum-Jum tog sambon snäva svängar och Jum-Jum ställde upp och försökte. TYVÄRR petade han med hovspetsen på en bom i sista hindret och bommen föll till marken. Så SYND!
Men så kollade domaren på klockan. De hade pressat tiden med ca en sekund och var klassvinnare! 
Hade jag inte stått och hållt i Mulle så hade jag nog kastat mig på dem och pussat på både sambo och häst! Vilket ekipage!

 
Det är inte alla dagar som man åker hem med både en första- och en andraplats från samma klass!

Jag har kommit fram till att det här är mitt sätt att öva till jag blir ponnymorsa. Vänta till jag står där vid staketer med en okontrollerbar unge på en het ponny inne på banan, och skriker! Haha!

Visst har ni sett att det går att lägga omslagsbilder på Facebook? Så nu har jag roat mig med att göra några stycken. Bl.a den ni ser ovan. Den blev jag riktigt nöjd med!

Sedan har jag också gjort dessa två:
   

Sedan MÅSTE jag ju skriva att idag har vi ett födelsedags"barn" i familjen. Min sambo blir nämligen 30 år. Tråkigt nog är han i Skåne just nu. Men då hinner jag slå in hans paket som jag har planerat att han ska hitta i morgon bitti när han kommer hem.
Vi firar ju dessutom ett års förlovning idag. Tänk vad tiden går fort ändå!
På lördag förmiddag blir det lite fika här hemma. Släkt och vänner är såklart välkomna hit och smaka på lite tårta då.

/Kastrullhäxan  

Det är faktiskt ganska intressant hur många som anvnder b-vitamin till sina hästar nu när det är pälssättning/pälsfällning på gång.

Hästar skapar sitt eget b-vitamin och man har aldrig lyckats hitta en häst med b-vitaminbrist. Detta trots att man försökt utfodra dem för att de ska få det. (För övrigt är det ingen idé att ge dem c-vitamin heller då de tydligen inte kan ta upp det i tarmen).

Myten om att b-vitamin är bra vid pålssättning lever kvar sedan läääääänge då man började ge foderjäst på vårkanten. Hästarna fick en jättefin päls och man dro genast slutsatsen att det var pga jästens b-vitamininnehåll. Det man missade var att jästen är väldigt rik på protein också!

Så det hästen behöver nu när pälsen börjat falla av är protein!
Om man tänker efter när det tex gäller allergier, så det en allergisk person reagerar på är just olika proteiner!
En pälsdjursallergiker reagerar ju på djurets päls (därför räcker det ibland med att det sitter päls kvar på gardinerna fast djuret flyttat för flera veckor sen) och det finns en misstanke om att katter är mer allergena (=mer allergiframkallande) eftersom de slickar sig i pälsen (=tillför mer proteiner).
Det är också därför som en person kan vara superallergisk mot tex katt men inte reagerar lika starkt på andra pälddjur, deras proteiner är inte exakt likadana!

Nåja, det där var ett litet sidospår.

Så ni som ger b-vitamin nu kan börja fundera på om ni blivit lurade av fodertillverkarna. Det allra mesta rinner bara rakt igenom och ni slänger pengarna i sjön.
Har ni en häst som har jättejobbigt med sin pälssättning så tillför lite extra protein istället. Protein är ju kroppens byggstenar!

Och om ni har en häst som plötsligt inte fäller sin päls alls så börja fundera på om hästen faktiskt är frisk.
Något som tyvärr inte är helt ovanligt är Cushings syndrom. En metabolisk sjukdom som drabbar främst äldre hästar.
Här kan man läsa ett litet inlägg om det: http://www.hippson.se/fraga-experterna/expert-veterinar/ulrika_lagerquist/vad-ar-egentligen-cushings-sjukdom.htm

Det är givetvis jätteviktigt att man kolla upp sånt här och inte bara tillför saker "på känn". Hästarna kan ju tyvärr inte tala om för oss vad som är fel.

Här är en artikel om just b-vitamin och pälssättning.
http://www.hippson.se/artikelarkivet/foder/palsfallning-och-palssattning-behover-hasten-extra.htm

Och ni som funderar över varför jag, som lekman, kanske inte säger exakt samma sak som er veterinär:
Veterinärutbildningen är 4-5 år (eller har i alla fall varit) varav de läser foder i ungefär en vecka. TYVÄRR har de inte alltid hela foderkunskapsbanken som så väl kan behövas. Ett bra råd till er som är fundersamma är att ni ska vända er till foderrådgivare på SLU. De jobbar med såna här saker hela dagarna och forskar hela tiden på nya rön och möjligheter.

/Kastrullhäxan  

På söndag är det årsdebut på tävlingsbanan för båda hästarna.
Det blir "bara" 60 cm för dem båda, men det känns ganska lagom såhär i början så kan vi klättra i klasserna lite längre fram.
Jag har ju som mål att sambon och Mulle ska ta sig runt en bana på 80cm i sommar, men vi får se.

Jag har suttit och tittat på bilder från Bruksridning. Och jag blir så sugen! Jag vill också!
Att jag har en häst som skulle gilla det och fixa det med glans gör mig ännu mer sugen, men det går ju inte riktigt just nu.

Annars är väl kroppen som vanligt, öm och ond överallt. Jag vankar runt som om jag hade glödande kol i skorna, men ibland släpper det korta stunder och då njuter jag rejält.
Inne i magen är det aktivitet värre. Jag vaknade till vid 5 i morse, då låg jag och höll om katten som var överlycklig att jag brydde mig om henne, och genast blev det full fart där inne i bulan som vuxit fram.
Men jag börjar inse att jag inte kan skjuta upp inköp av kläder längre. Nästan varenda långärmad sitter väldigt tajt över magen och de enda byxor jag får på mig och trivs i är mjukisbyxorna. Men snart är det sommar och jag kan gå i klänning istället, det ska bli riktigt skönt!

Idag skyndade jag mig från jobbet till doktorn eftersom jag fått tid där. Tur att man har stadig bil och inte behöver ligga och lusköra bakom alla pensionärer som skulle ut och finåka och titta på skogen.
Jag fick en diagnos, och en remiss är skickad, men ni behöver inte oroa ihjäl er. Även om det känns himla tråkigt att det är såhär så är jag vid gott mod. Jag får väl helt enkelt vänja mig vid ett nytt sätt att se på livet. HAHA!

Jag håller också på med aktiviteter i föreningen. Just nu går det framåt och jag känner mig så nöjd! Att jag dessutom får möjlighet att samarbeta med en så positiv och glad förening som VHF gör saken bara ännu bättre!
Senär det ju ett ansvar som jag tagit på mig. Jag vet att jag måste kopiera protokollet och skicka in och lite sånt där smått och gott, men det löser jag snart.

Klockan är halv sex och jag funderar på om jag orkar åka till stallet och göra någon nytta. Att åka dit är inga bekymmer, det är att kroppen ska orka runt där också.
Men jag skulle faktiskt behöva se mina två hästar i dagsljus någon gång.

/Kastrullhäxan