Julie har nu lärt sig att hon kan ställa sig upp utan stöd.
Tidigare har hon ställt sig med stöd och sedan släppt, men nu kan hon sitta mitt på golvet och bara ställa sig upp. Hon har dessutom tagit sitt första trevande steg framåt.

Detta innebär att hon helt plötsligt har insett att det finns en värld lite högre upp och idag klättrade hon upp på sin barnfotölj, upp på ryggstödet och vips! så var hon uppe på amerikakofferten som stod bakom fotöljen. Det var en mycket stolt och glad tjej som kikade ner från koffertens ovansida.

Hennes pappa har också visat henne hur lysknappen fungerar. Mycket spännande tyckte hon.
Men när han sedan tänkte lära henne hur man slå på TVn så sa jag ifrån. Någon måtta på allt knapptryckande får det minsann vara och jag har mina misstankar att lilla fröken kommer lära sig att starta TVn inom sinom tid utan att någon lär henne det.

Den lilla gula traktorn och jag ska göra vårt andra kval till Fjord-SM på söndag. Denna gång är jag inte alls lika nervös som sist. Jag mår i alla fall inte illa varje gång jag tänker på tävlingen.
Jag känner mig lite varmare i kläderna denna gången.
Men om det är bra eller dåligt vet jag egentligen inte. Det finns ju en risk att man tar det så pass piano att man missar något viktigt och det vore verkligen förargligt om vi missar SM pga slarv från min sida.

Jag känner mig lugn vad gäller Jum-Jum i alla fall. Han skulle nästan kunna göra en sån där bana utan ryttare på ryggen!

Dock så både dammar och fäller han igen. Hur mkt päls har han egentligen? (Jag tror att jag säger det vartenda år!) Överväger att spola av honom med slangen en vända till, men kanske inte nödvändigtvis med schampoo den här gången.
Jag måste också kolla vädret så att det finns möjlighet att tvätta av honom utan att han fryser ihjäl.

Jag har pratat med placeringsenheten igen. Nu ska Julie få börja på förskolan på Hövdingavägen i S. Bomhus i slutet på augusti. Det innebär att vi ska hoppas att Julies farmor INTE blir opererad innan dess eftsom vi behöver hennes hjälp med passning av Julie de två första veckorna i augusti.

När jag åkte från stallet idag så hann ja inte många meter innan det kom en katt traskandes över vägen. Jag tutade till men istället för att skutta iväg så gick den raka vägen fram till min bil.
Jag fick stanna och lyfte över den (väldigt sociala) katten över staketet och då kom det ut en ung tös som berättade att katten kommit knatandes hem till dem häromdagen och sedan vägrat gå därifrån. De hade ingen aning om vems katten var och de undrade också.
Så i morgon ska jag ta med kattburen och försöka få fatt i kattkraken så att den får tak över huvudet och mat tills ägaren dyker upp.
Stackars kissen ska ju inte behöva vara ensam och hungrig.
Detta vet dock inte min sambo ett dugg om då jag är helt övertygad om att han kommer sätta sig på tvären direkt. Förhoppningsvis läser han inte detta och förhoppningsvis skvallrar ingen heller.  
Jag brukar inte ha hemligheter för honom, men i det här fallet hoppas jag att han faller för kissens charm när den väl är här (om den inte hittat hem redan vilket jag hoppas mest på!)

/Kastrullhäxan  

De här helgen har jag umgåtts med en väldigt god väninna.
Vi har varit kompisar i ganska många år och blev vänner en höstdag 2001 närhon var snäll nog att låna ut sina vantar till mig.
Detta trots att hon fått uppfattningen om att jag var en bitch och egentligen skulle haft en örfil.
Ändå gav hon mig, eller kanske sig själv (?) en extra chans och numera är vi oskiljaktiga trots att avståndet mellan oss är långt rent fysiskt.

De som känner mig idag har kanske svårt att tro att jag har kunnat uppfattats på det viset, men man ska komma ihåg att det här är länge sedan och det som hände då var att jag flyttade från högstadiet till gymnasiet, vilket också innebar att jag bodde på internat i veckorna.
Redan innan skolstarten hade jag bestämt mig för att sluta vara tjejen som satt längst ner i klassrummet, som alltid fanns för alla och som tog ansvar för att allt fungerade.
Jag ville slippa vara i det "fack" som jag alltid varit och hade bestämt mig för att gå med rakare rygg och stadigare blick och vara den person som jag innerst inne ville vara.

Och ja, ibland kanske det är just bara en sån "liten" sak som får andra att reagera och tycka saker.
Då brydde jag mig inte, men det var inte den reaktionen jag hade hoppats på att få.

Hur som haver. Vönner blev vi, och vänner är vi.

Jag har förändrats och så har även hon.
Vi är båda föräldrar till varsin flicka. Den största skillnaden är att jag bor tillsammans med mitt barns far, det gör inte min väninna.
Hon är ensam med sin flicka, men har tack och lov mkt stöd från sin mamma.

Det jag vill komma till är att hon är så stark. Hon fostrar sin dotter så gott som helt själv och hon lyckas bra. Visst, det är en tjej med mycket vilja och en hel del tvåårstrots, precis som vilken tvååring som helst. Men det är en tjej som lyssnar och respekterar.

Och jag tycker faktiskt att hon (och väldigt många av alla andra ensamstående mammor) ska ha cred för detta.
Det ÄR slitigt coh tufft att ha barn -även om man är två närvarande föräldrar som delar på ansvaret.
Det är inte bara matning och blöjbyten, utan det ska lekas, kramas, tröstas, nattas och pussas om. Feber och sjukdomar avlöser varandra och man ska hålla om och vara närvarande hos liten sjukling samtidigt som man ska stå i telefonkö hos Försäkringskassan och försöka få i sig lite näring själv OCH dessutom få i sig sömn.

Om ni skulle börja umgås med någon av alla dessa underbara ensamma mammor i vårt avlånga land så är mitt bästa tips till er att finnas där.
Det kan vara något så simpelt som att erbjuda sig att laga maten en dag, eller ta barnet/barnen en timma så att mamman kan få duscha i fred.

/Kastrullhäxan