Mitt liv är fortfarande väldigt mycket upp och ner och ibland har jag fortfarande svårt att hantera motgångar på ett tillfredsställande sätt.
Senaste tiden har det handlat väldigt mkt om min kropp, hullet och min inställning till det hela.

Jag har gått ner kilona som jag gck upp när jag väntade Julie, men resterande extrakilon sitter stenhårt fast och jag har valt att erkänna att jag behöver hjälp och går numera hos dietist. Vi jobbar mycket med min vardag och håller på att förändra min livsstil lite grann för att få rätsida på problemet.

Men det är jättejobbigt när hälften av mina kläder i garderoben inte passar och det är riktigt nerslående när man provar ett par fina byxor som NÄSTAN passar.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag för alltid kommer vara tjejen som går i träningsbyxor och t-shirt. Jag sitter fast i det facket och kommer inte därifrån.

Och det har tärt på mig. I spegeln har det varit svårt att se något annat än magen som hänger efter graviditeten och som får kläderna att se ut som om de krympt i tvätten.
Eller kläder som jag haft sedan högstadiet och som, otroligt nog, både håller ihop och har trycket kvar, och som bara borde användas i stallet eller möjligtvis när jag städar här hemma.

Jeansen som jag använde före graviditeten kommer jag förvisso i och med nöd och näppe kan jag stänga dem, men de sitter som ett korvskinn över rumpan och höfterna och är inte alls särskilt beväma.

Vissa dagar har jag bara haft lust att stänga in mig i garderoben och strunta i att komma ut innan jag krympt i mina kläder igen.
Självklart förstår jag att kroppen förändras efter en graviditet, men så som jag ser ut idag gör mig långt ifrån nöjd!

Men idag var känslan annorlunda och det var så befriande.
Jag köpte en tunkia/klänning (vilket man nu vill kalla det) på HM och tillsammans med ett matchande nagellack och ögonskugga samt en genomkörning med curlern i håret (tack för hjälpen svärmor!) så blev jag så nöjd och det var med stolthet och glädje som jag gick ner till bilen för att åka på avtackningsmiddag i Tierp idag.
ÄNTLIGEN kände jag mig som den jag vill vara. Sträckt i ryggen och med hakan lyft.
Jag har lång väg kvar att vandra, men det är den här känslan jag VILL ha. Jag vill må bra, njuta av livet, goda vänner och vara nöjd med den jag är.
 

Ibland får jag uppfattningen om att folk tror att jag är någon eller något som jag faktiskt inte är.
Och i en hel del fall förstår jag att folk tror det och att de missförstår den jag är. Detta beror på att jag i vissa sällskap inte fungerar som jag ska. (Vad det nu innebär???)
Jag försöker uttrycka mig, men istället för att låta som den jag är så låter jag kaxig eller så håller jag käft helt. Eller så tittar jag ner och mumlar något.
Det här är också skitjobbigt. Jag är medveten om det men ändå är det så svårt att förändra.
Jag vill ju vara den där rakryggade personen som säger det jag tycker, men som ändå förstår när det är läge att inte säga något alls.

Några gånger har jag fått höra av andra att de önskade att de var som jag.
Jag har undrat vad det är att sträva efter. De har sagt att det är för att jag är så lugn och förståndig...
Och ja, det kanske stämmer, vad vet jag?
Men frågan är om folk vill gå igenom det jag gått igenom för att bli den människa jag är idag? Jag tror faktiskt inte det...


Nä. Nog med djupa tankar för idag.
/Kastrullhäxan -som faktiskt är nykter fast det kanske inte verkar så!