Hittade en text som jag skrev när jag kom hem med Julie för snart ett år sedan.
Och det gör fortfarande lika ont att tänka på hur allt blev, även om det idag är jättebra med oss.

"Vi satt på rummet med Julie liggande på biliboarden. Inombords växte hopplösheten hos mig och jag började undra om jag verkligen låg på BB eller om jag var inlagd på psyk med låsta dörrar.
Rätt som det är så kommer barnmorskan in och säger att hon pratat med barnläkaren om Julie och eftersom hon är så svag så ska hon få en sond i näsan som vi kan mata henne genom.
Det var aldrig någon prat med oss föräldrar om detta, utan beslutet är helt taget ovanför våra huvuden. Det var bara för oss att ta på oss skorna och traska ner till barnavdelningen för att få den ikopplad.

Jag har en bekant vars barn matats via sond, så jag vet vad det innebär och att det inte är något otrevligt för barnet. Men just det där att ingen pratade med oss, utan bara tog ett beslut känns väl sisådär -även om det var det bästa för Julie just då.

Så vi drog ur sladden till biliboarden och rullade iväg Julie (fortfarande liggande på biliboarden fast den var avstängd) till barnavdelningen.
Väl där nere fick vi vänta en minut på läkaren och jag tog då upp Julie. Eftersom biliboarden ändå inte var på så kunde jag passa på att få någon minut kontakt med henne kände jag. Givetvis hade vi inte fått med någon filt till henne utan bara en liten handduk som hängde på vagnen vi drog henne i. Jag lindade in henne så gott jag kunde och höll om henne så hon inte skulle frysa.

Sonden kopplades i och vi fick sätta oss i ett litet rum intill så visade läkaren hur man gjorde för att sondmata henne. Meningen var ju att vi skulle tillbaka till BB och personal från barnavdelningen skulle komma upp och sondmata henne åt oss.
Men när jag satt där med Julie inlindad i handduken mot mitt bröst så bröt jag ihop igen. Hopplösheten åt mig inifrån och ut och sakta men säkert kände jag hur jag började tappa de få krafter jag hade. Jag kände hur skuggan av mörker började ta allt större plats och att jag inte längre orkade kämpa emot. Jag började dö på insidan, precis som en blomma vissnar ihop när den inte får vatten...

Jag grät och stackars Julie blev våt av mina tårar, men hon sov så gott ihopkurad på mitt bröst. Jag skulle tro att det var första gången som hon fick sova med en ordentligt fylld mage i hela sitt liv.

Det var två läkare där då och de pratade med min sambo. Jag satt bara och lät tårarna rinna men jag var så ledsen att jag inte hörde vad de sa.
Plötsligt hör jag hur min sambo snörvlar och jag förstår att han har det minst lika svårt som jag. Men han har inte bara ett sjukt barn, utan också en väldigt skör sambo att ta hand om.
Den ena läkaren sätter sig intill mig, tar min hand och trycker den och talar om för mig att allt jag känner är fullständigt normalt. Några dagar efter förlossningen försvinner nämligen alla hormoner som man burit under graviditeten och man blir liksom tom på energi. Det är inte alls ovanligt att man reagerar som jag gjorde (och gör).

Den andra läkaren beslutade då att vi skulle vara kvar hos dem på neonatalavdelningen, det skulle vara det bästa för oss. Vi fick bo i det lilla rum vi satt i och de bad nästan om ursäkt för att det blev så trångt, men jag kan säga att om de erbjudit oss soffan i tv-rummet så hade jag tackat ja även till det. På neonatalavdelningen fanns det i alla fall tavlor på väggarna och avdelningen andades hopp!

Att Julie fick en sond ikopplad var inget som vi önskade direkt, men det var faktiskt det bästa som kunde hända ändå!"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...