Jag önskar du finns kvar
när solen stiger
När natten blivit dag
vill du ha mej då?

För jag vill öppna
mej för dej
när solen stiger
När månen blivit hel
vill du lyssna då?

För ännu doftar kärlek
och hoppet blir till tro
Ännu blåser vindar
som stillar sig till ro

Jag vill alltid ge dej tid
att ta emot min längtan
Och jag hoppas du tar vid
när min tro är svag

Fast jag vet
att det är svårt
när solen stiger
När allt är naket klart
kan du se mej då?

För ännu doftar kärlek
och hoppet blir till tro
Ännu blåser vindar
som stillar sig till ro

Jag önskar du finns kvar
när solen stiger
När natten blivit dag
vill du älska då?

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Na, na, na...

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Tack JB för att jag fick prata med dig ikväll.

Det är skönt att du kan vara objektiv på ett sätt som ingen annan kan.

Du känner ju mig, även om det känns som om det var i ett annat liv som vi träffades.

Åh, vad jag önskar att jag kunde skriva ut det vi pratade om idag, men eftersom det finns människor som läser den här bloggen som inte alls har med det att göra så låter jag bli.

Tack tack tack! För att du sa att du tyckte att jag verkade ha det bättre nu än innan, det lättade en sån tung sten från mitt hjärta!

Ibland har jag undrat om alltihopa bara är en stor fet lögn som jag surfar omkring på och vad som händer den dag som bubblan spricker.

 ---------------------------------------------------------------

Igår märkte jag för första gången motstånd. Jag har blivit så känslig för det där, det är fingertoppskänsla numera och direkt drar jag till mig andan och börjar trippa på tå.

Nu valde jag givetvis det dummaste tillfället som fanns, men vi måste kunna prata med varann.

Den dag vi inte kan det packar jag mina väskor och sticker.

Jag tänker inte ens försöka stå ut med tystnad igen, jag hatar alla de där "säg inget till..."

Vad f*n, lever man ihop så måste man kunna tala med varandra och omgivningen får respektera att man gör det. Vad ska man annars med förhållandet till?

Ibland känns det bara som att jag måste vara lojal på tre håll, mig själv, den som jag inte får säga det till och den som sa det.

Jag hoppas att du tog tag i det, som du lovade. 

Jag tänker faktiskt inte ta den kampen åt dig, det kan jag inte göra.

När jag ser den här bilden på mig själv kan jag se det som är bra hos mig, den glädje jag bär med mig, styrkan jag har inombords och det hopp som jag så gärna vill dela med mig av.

Man kan vara vacker fast man är blekfet och är trött! =)

Det är en kompis till mig som tagit den och det är en av mina favoritbilder på mig. Tack Henna för att jag får använda den!

Idag har jag jobbat, vi har gjort 2100 liter kycklinggryta. Jag har öst en del av det. Dock började jag dagen med att ösa 300 liter gräddsås, det känns i armarna må ni tro.

Jag har också lagt 175 bleck med lasagne. Inte ens lasagne gör de själva utan det kommer färdigt i bitar i kartonger. Dessa läggs på bleck och värms i ugnen. Lite trist måste jag få säga att det känns.

Nu ska jag bara jobba på mitt vanliga jobb torsdag till och med söndag. Och sen ska jag sova hela måndagen tror jag!

På lördag kommer ev syster med avkommor och väcker liv i Gävle.

Jag misstänker att vi får ta varsin under armen (eller snarare så kommer bägga klänga på mig och skrika "moster" i högan sky) och ta en tur på IKEA.

STOPP!

Nu vill jag stanna tiden.

Jag fösökte göra saker rätt, men jag undrar om det inte blev ännu mer fel.

Det visar sig på torsdag antar jag.

Vad jag har att förlora?

Det bästa jag någonsin haft.

Antar att ingenting varar för evigt. Nu är det bara att ta saker och ting som de kommer och göra det bästa av situationen.

Denna låten är med i ett spel jag har hemma.

Och det är typ enda låten som jag verkligen klarar av, haha.

Arbetsförmedlingen är ett ganska intressant ställe, gå absolut inte dit om du inte måste säger jag bara.

Jag var in där idag, hade sambon med mig och var lite lagom stressad sådär. Dock vet jag ju att man kan få vänta och så, men att det skulle bli som odag hade jag ingen aning om...

Kommer in på arbetsförmedlingen och här uppe är det så att man ska stanna precis innanför dörrarna och vänta, det brukar bildas en fin liten kö där, men idag var jag ensam med sambon.

Han blir förvirrad: "Varför ska vi stå här? Ska vi inte ha någon kölapp?"

Medan jag försöker förklara (för min sambo som snurrar runt runt och kollar efter kölappar) så dyker en arbetsförmedlare upp.

Jag berättar att jag vill ha en påskrift på mitt papper (visar pappret)

"Tillhör du ungdomsgarantin?"

"Eh... Ja det gör jag nog"

"Det börjar om 5 minuter, häng dig på låset där borta..."

Så jag vandrar iväg med sambon i släptåg, som plötsligt blir blyg (?) och vill gå ut till bilen igen.

Någon låst dörr är det inte utan jag traskar in och ser en del ungdomar och några arbetsförmedlare, alla verkar upptagna.

 Efter en liten stund hittar sambon på nummerlappar på väggen så jag tar en, 88. På en "nummerpresentatör" på väggen står det 76 och på den i taket står det 51. Vilken som hör ihop med min lapp vet jag inte.

Tiden går och det blir nummer 52 och 53, men 76 stannar på 76.

Jag börjar känna mig stressad och det gör uppenbarligen sambon också.

"Är det inte din tur snart? Det har ju stått 76 länge nu."

"Jag vet inte."

"Fråga henne, där med kaffekoppen!"

Så jag går fram och hon tittar på mig.

"Är det försäkringskassan?" frågar hon

??? "Va?"

"Ja, det här är försäkringskassan..."

(De har tydligen flyttat in på arbetsförmedlingen)

"Eh... Nej, jag skulle bara få det här påskrivet, men då är det inte du då..." säger jag.

"Nej, det är det inte."

Och så vänder jag och går ut igen. Sambon tittar på mig och så säger han:

"Men hon då? Hon som står där (han nickar åt en kvinna snett bakom mig.) Fråga henne."

Då kom häxan fram i mig. Det är sällan jag är arg, och den reaktion som jag fick idag har jag aldrig varit med om innan.

Plötsligt så kunde jag inte andas längre, luften blev alldeles kvav omkring mig, det svartnade till för ögonen i någon hundradels sekund och det kom nog rök ur öronen på mig också.

Plötsligt kokade jag och det på högsta värme.

"Men jag vet inte! Sluta stressa mig!Jag blir tokig!"

Samtidigt som jag sa det så fick jag tillbaka både syn och hörsel (och kraften gick ur kroppen på mig och jag kände att jag var på väg att snubbla till) och såg mig omkring. Jag kan säga att det var många halvtrötta ungdomar som plötsligt vaknade där de satt medsjunkna på bänkarna och i nästa sekund hade jag en hand på min axel.

Det var kvinnan från försäkringskassan som hade reagerat och hon talade lugnade till mig var jag skulle ta vägen.

Nu slutar den här historien med att jag på eget bevåg gick till ett annat ställe på arbetsförmedlingen och fick hjälp där. Men det jag ville komma till är min reaktion, jag blev så jä*la arg och det är inte alls likt mig att brusa upp på det där viset.

Det tjatas och tjatas och tjatas hela dagarna (inte enbart från honom dock) och jag ska veta allting. Men det gör jag inte. Hör ni det världen? Jag vet INTE allting, jag vet inte varför de inte har kölappssystem på AF i Gävle när man kliver genom dörren, jag vet inte om det bor människor i ett hus bara för att de har parabol på taket och jag vet inte hur mycket försäkringen på bilen går upp nu när en av rabtterna blev avdragen!

SÅ SLUTA FÖR GUDS SKULL TJATA PÅ MIG!

Jag går snart i tusen bitar, jag blir så vansinnigt arg när jag säger "jag vet inte" och det ändå tuggas på i all evighet!

När jag kom hem hade jag fått mail "Hej och tack för din ansökan. Vi har gått vidare med en annan sökande."

Samma arbetsgivare ringde mig i morse och ville att jag skulle jobba åt dem i morgon. =S

Jag älskar min sambo och jag har ett jättebra förhållande med honom, snällare kille får man leta efter. Men just nu vill jag bara vara ensam, krypa upp i soffan med katten på magen och få vara ifred! (Tack och lov att han åkte till Skåne nu ikväll)

Just nu vill jag bara säga upp mig från jobbet, klippa isär körkortet och slänga det i Gävleån och lämna tillbaka bilen (men livet fungerar inte så)

Det enda jag egentligen vet är att idag ringde det en jättestor varningsklocka inom mig, det är dags att lyssna på den.

Men det får nog bli först i nästa vecka, för nu jobbar jag ända till på söndag.                                                                                                                         

Det finns några saker jag hakar upp mig på här i livet, det är bland annat:

Fulla sopsäckar Varför ska de vara så tunga?

Halvfulla sopsäckar Varför kan inte folk fylla dem fulla så jag slipper springa så många gånger?

Att jag är så snäll Gissa vem som idag har ändrat sig och behåller 9-5an?

Så jag kommer nog inte ha några vettiga skor i framtiden eftersom det är något jag hakar fast i när jag kopplar!

Men jag får väl vara glad att jag har fått en bil i alla fall, trots att jag kommer få skrapa rutor och borsta bort snö. =(

 ----------------------------

Uppdatering: Nu har jag slagit näven i bordet. Från och med i morgon är 9-5an min! =)