Dina svar visar en person där både självkänslan och självförtroendet är lågt. Du upplever inte att du har något värde för den du är och att prestera bra är inte heller viktigt för dig. Möjligen är du deprimerad, inne i en livskris eller tappat fotfästet för en stund. Du kanske behöver söka kompetent hjälp eller se åtminstone till att få prata med någon du litar på om din livssituation.

 -------------------------------------------------------------------------------------------

Inte så positivt kanske?

Men det har förändrats sen jag gjorde det sist iaf.

Sist var jag en person som mätte allt jag gjorde i prestation och det stod att vad jag än gjorde och hur mkt jag än försökte så skulle jag aldrig bli nöjd. Jag hade svårt att säga nej (SANT!) och åtog mig alldeles för mkt. Jag var den typiska människan att gå in i väggen.

Men jag förändras, om än lite långsamt kanske?

Testet hittar ni här: http://www.utbildning-co.se/sv/sjalvbild/sjalvbildstest/

_______________________________________________________________

Vickan: Jag saknar dig så mkt! Jag skulle så gärna bara vilja ge dig en kram. Här har du en jättestor: KRAM

Jagd åg en grön ryktlåda igår, 50 kr kostade den. Då kände jag att "nej, jag behöver den nog inte" och så lät jag den vara.

Idag känner jag "Varför köpte jag den inte?"

Lådan som jag har ryktborstarna i nu kan jag säkert finna användning för, lådor får man aldrig för många av i ett stall.

=(

Jag var till doktorn igår, de hittade inget fel trots blod- och urinprov. De var lite förhöjda, men inte så att jag borde vara sjuk.

Men hon tyckte att jag skulle vara hemma över helgen.

Idag ringde mitt jobb och hade panik efter folk, jag hoppas verkligen att de hittar någon. Hade jag varit fräsch så hade jag ställt upp!

(Det verkar ju inte vara smittsamt, sambon känner sig inte det minsta dålig, men att jobba med mat när man bir illamående, även om det bara handlar om två minuter två gånger om dagen, känns inte rätt)

Jag är så sugen på att åka upp till hästarna idag. Jag VILL... Men sambon skulle väl bli tokig (han är för övrigt jätteglad att slippa cykla i kylan nu) Men jag funderar på om jag skulle iaf *ängel*

Kanske att jag kan få mitt ridsällskap att svänga förbi och hämta mig? För cykla vill jag nog inte göra när doktorn bett mig vara hemma.

Och det blir ju ingen hårdare ridnng heller, det kommer jag inte att orka!

Nåja. Den som lever få se.

För det första: Jag har världens bästa sambo, utan att knorra kröp han intill mig igår kväll och höll om mig tills jag slutade frysa. TACK!

Jag ville förstora några bilder, men nej... Det gick inte, var för dålig kvalité på dem BLÄ!

Hälsocentralen ringer mig vid två idag, på rådgivningen ville de att jag skulle ta mig dit eftersom jag har en misstänkt urinvägsinfektion. IGEN!

BLÄ BLÄ BLÄ!!!

Men då kanske man blir frisk igen af!

Kroppen säger ifrån, jag är sjuk *cry*

Jag orkar inte mer i dag, god natt!

Var på REA idag och detta är vad jag fick tag i för UNDER 1000kr! Gissa om jag är nöjd!

Bara bägge paren ridbyxor skulle ha kostat nästan 1500kr tillsammans til ordinarie pris!

Hela vänstersidan värker på mig, framförallt armen. Och huvudet känns tungt och ögonen kliar.

Jag har iaf inte mått mer illa eller varit på väg att kräkas, men kry är jag inte!

Min kära väninna L med häst söker ny stallplats, jag hoppas att det blir en plats ledig nere hos oss så att hon kan flytta dit.

(Jag har gått i godo för dig nu L, talar bara gott om dig vet du!)

Nu börjar sambon ställa fram smörgåsar så det är väl bästa att jag går och fikar med honom.

Idag fick jag gå hem från jobbet akut, jag blev jätteillamående, det bara kom! Jag kräktes inte, men jag hulkade över toalettstolen. *usch*

Jag är hemma sen några timmar och har sovit framför en av Wallander-filmerna en stund.

Nu är kroppen trött och huvudet tungt.

När jag inte orkar hålla ögonen öppna på Stefan Lindman (Ola Rapace) då är jag trött/sjuk.

Ska iväg till hästarna ikväll och ge dem lite hö så att de slipper hungra i natt iaf.

Jag har en bekant som håller på att separera, jag behöver inte gå in närmare på detaljerna för jag vill inte hänge ut henne.

Men alla som har separerat någon gång vet hur ont det kan göra, och att man inte alltid har alla svaren. Många gånger blir saker osagda och oförstådda.

Innan man har tagit sig igenom alltihop har mn många tankar och mycket funderingar, både på vem man är och vad man har gjort för fel och varför det blev som det blev.

Min bekanta är väldigt ledsen. Jag känner henne inte så bra, vi är inte jättegoda vänner men vi har talats vid några gånger och jag upplever henne som vänligt och trevlig.

Tanken slog mig idag att jag skulle köpa henne en nalle, det behöver inte vara något särskilt med den egentligen, slå in den och ge henne den i present. Om jag nu inte skulle stöta på henne (utan att jag skulle bli tvungen att lämna den med hjälp av mellanhänder) skulle jag skriva ett brev (kanske bara ett kort?) där jag förklarar att jag bryr mig om henne, trots att jag inte känner henne så väl, och att presenten (nallen alltså) är en vän till henne som hon ALLTID kan prata med, hon kan anförtro sig åt nallen oavsett tid på dygnet och han (eller hon kanske?) är ALLTID beredd att ge henne en kram om hon känner att hon behöver.

Vad tror ni kära bloggare? Skulle det stötta henne eller skulle jag bara strö salt i hennes sår?

Jag vet hur det var när jag separerade och ens gemensamma vänner plötligt försvinner, de vet inte riktigt vilken fot de ska stå på och är jätterädd att ta någons parti.

Och jag vill inte att min bekanta ska känna sig så ensam som jag gjorde många gånger... (Men ni som fanns där för mig var helt underbara, jag beundrar er!)

Deras nät verkar inte fungera som det ska. inga kan man men SMS fungerar inte.

Jag sitter hemma och fryser, ska snart iväg till stallet, ska förbi Granngården samtidigt också och köpa kattmat *hoppas att jag kommer ihåg det nu bara*

Imorgon ska jag jobba, på jobb nr2. Hoppas att jag får helttidstjänst där. Jag trivs jättebra med det jag gör nu, om man bortser från arbetstiderna. =S

Och att jag har så dåligt samvete när jag säger nej. Men det är rätt svårt för mig att bara lämpa av hästarna när jag har hand om dem.

Det är med andra ord svårt att ringa två timmar innan och fråg aom jag kan jobba. Jag önskar att jag vore ännu mer flexibel än vad jag är, men om jag inte får hållas med hästarna så kommer jag dö inifrån och ut =(

Någon som vill ha en katt? För tillfället är Pyret, den stora gaphalsen, väldigt billig (man jag vill ha honom tillbaka om en vecka, lika billigt!)

Kanske skulle köra upp honom till "farmor" några dagar?

Nä... Nu är det bäst att jag byter om och sen drar iväg. Bilen ska ju backas ur garaget också.

Jag och mamma var på en skola och pratade med en lärare som hade varit dum mot mig (denna lärare har jag haft i verkligheten och han skulle ALDRIG ALDRIG ha gjort mig något ont)

Han var inte speciellt medgörlig och efter  att jag fått något utbrott på honom så lät jag mamma sköta det där själv. Jag gick därifrån helt enkelt.

Korridorerna började fyllas av barn som skulle hem och mitt bland dem får jag syn på två tjejer, den ena i svarta byxor, citrongul jacka och grå cykelhjälm och den andra i rosa jacka och ljust hår, som bråkar med en liten mörkhyad pojke.

De sliter en bok ur famnen på honom och han ber att få tillbaka den men de fortsätter bara att retas med honom.

Jag ser ingen vuxen i närheten så jag ropar till dem:

"Vad håller ni på med?"

Varpå bägge tjejerna lägger benen på ryggen.

Jag bestämmer mig för att de ska lämna tillbaka boken så jag springer efter dem. Korrioderen är spikrak och lång och tjejen i citrongula jackan är riktigt snabb, men hon i rosa hinner jag i kapp och fångar upp.

Hon gör inte speciellt motstånd när jag jag leder henne tillbaka, men hon har en riktigt sur min.

"Nu vill jag att du ber om ursäkt" säger jag bestämt till henne

(jag var ju upprörd redan innan eftersom läraren bara skyllde ifrån sig och grejade)  och jag kan säga att när jag såg de där tjejerna retas, eller snarare jävlas, med killen såg jag rött)

"Nä! Det tänker jag inte! Han är ju invandrare!" säger hon surt och korsar armarna över bröstet och minen blir om möjligt ännu surare.

"Det bryr jag mig inte om." svarar jag henne. "Du har gjort fel och ska be honom om ursäkt!"

Väl framme vid pojken, som är jätteblyg, nästan skriker hon "FÖRLÅT" till honom varpå jag tar tag i hennes jacka

"Åja, du kan ju åtminstone försöka mena det!"

Jag börjar förstå att den här pojken inte blev retad för första gången, han är väldigt blyg och tittar mig bara i ögonen när jag inte tittar på honom. Hela han verkar så snäll och go.

Så vänder jag på mig och där, lite gömd bakom de andra barnen står flickan i citrongula jackan och pillar med något (en mobiltelefon?) Antagligen har hon kommit tillbaka för att vänta ut sin kompis och hoppas att jag inte ska få syn på henne.

Men i två stora kliva är jag där, tar tag i hennes arm och nästan fräser åt henne "Var är boken???!!!"

Jag ser på hennes min att hon blev överraskad.

"Jag har den inte!"

"Var är den då?"

"Jag vet inte, jag har den inte!"

"Du ska ha klart för dig att om du slarvat bort den så får ni ersätta den!"

 (Hon letar febrilt i sin väska men hittar den inte)

Jag släpper iväg tjejerna och grabben står kvar oc ser lite skamsen ut fast han inte gjort något fel. 

Jag tar hans hand och skriver mitt tel nr där, för jag har mina misstankar om att tjejerna skulle stjäla lappen av honom om jag gav honom en sån med mitt nummer på.

"Nu berättar du för din lärare om boken, och om hon eller han inte tror dig så ringer du mig så kommer jag och berättar hur det ligger till, ok?"

Pojken nickar till svar och jag ser böran till en tår i hans ena ögonvrå.

Jag vänder mig till flickorna som står kvar bakom och säger:

"Och ni får ersätta boken om ni inte hittar den."

De står med nedböjda huvuden bägge två.

Därefter lämnar jag dem och letar efter mamma, henne hittar jag i läarrummet (fråga mig inte hur jag hittade på den där skolan för jag har aldrig gått där själv IRL) och hon pratar med några lärare.

Jag väljer att genast ta upp det jag just varit med om nere i korridoren.

När jag berättat hela historien så säger jag "Han fick mitt nummer och han skulle ringa mig om ingen trodde honom om boken. Det är inte han själv som slarvat bort den, utan tjejerna"

Lärarna lovade att tro honom.

-------------------------------------------------------------------------------------

Hur ska man tolka den där drömmen då?

Jämt ska jag skydda de svaga.

Och vilken skitunge som inte ville be om ursäkt för att pojken var invandrare! Det spelar ju ingen roll! Hon gjorde fel, oavsett hans nationalitet! *morrar ilsket*

Hur uppfostrar föräldrar sina barn nuförtiden egentligen? =)