Jag måste säga att jag beundrar alla ensamstående föräldrar!

Och jag undrar var alla får tillräckligt med tålamod ifrån?!
I morse hade Julie bråttom iväg till förskolan. Jag fick nästan klä henne i farten för att hinna med.
Att lämna henne där är inga problem. Hon ger mig en kram samtidigt som jag tar av henne ytterkläderna och sedan sticker hon iväg som en avlöning in i lekrummet. När jg hängt ifrån mig hennes ytterkläder på hennes krok så får jag en kort vinkning innan jag går.
Och hon får massor av beröm av personalen. Hon är duktig och har anpassat sig bra till deras rutiner trots att hon inte gått där så länge. Hon har börjat få kompisar och en flicka har utsett sig själv till Julies "extra-mamma" och hjälper Julie med allt från att ta av sig skorna till att hålla ett extra öga på henne när de leker.
Julie verkar också rätt nöjd med den uppgörelsen, och om hon är nöjd -då är jag också nöjd!

Men sedan vi kom hem har hon varit. Ja, jag ska inte säga trilsk eller dum, för det är hon inte. Men hon har varit krävande. Jag har varit tvungen att ha fokus på henne HELA tiden och när jag, för fem sekunder, släppte henne med blicken så lyckades hon pilla upp ett skåp och få ut en glasburk... Resten kan ni nog lista ut.
Som tur var så hann jag lyfta bort henne innan hon själv blev inblandad i högen av krossat glas, men hon blev hemskt upprörd över att hennes nyfunna skatt åkte ner i soppåsen.

Det har varit flera såna här små saker hela kvällen och efter att jag blivit arg på henne på riktigt så blev hon väldigt uppriven och grät. Jag tog då ett djupt andetag, plockade upp henne och omfamnade henne och efter någon minut slappnade hon av och lugnade sig.

Även om jag älskar henne av hela mitt hjärta, så pass att det gör ont för att all kärlek inte riktigt ryms där inne, så har jag också en gräns för vad jag orkar med.
Att en otroligt tung vecka på jobbet dessutom lyckades krocka med en av sambons skåneveckor gör det inte direkt bättre.

I ärlighetens namn är jag så trött att ögonen snart går i kors. Jag behöver duscha ikväll, men jag orkar knappt lyfta händerna för att skriva det här inlägget.

Jag vet att jag har en otrolig tur som har en så härlig jänta som Julie är. Hon är glad, skiner som en liten sol och sprider glädje. Hon sover duktigt om nätterna, är inga problem att natta och äter det mesta som serveras.
Hon är frisk och kry och pigg.
Ämdå har jag, stundvis, svårt att känna att jag lever upp till mina egna förväntningar jämtemot henne.
Jag vill ju vara världens bästa mamma, pedagogisk, tålmodig och så där lagom sträng.
Jag vet att den mamman inte finns i verkligheten, ingen är perfekt. Jag vet också att det här är mitt första barn och jag har lika mycket att lära av henne som hon har av mig.
Men det är svårt. Det är jättesvårt, framförallt när man är trött av andra anledningar.

Nu sover hon i alla fall och jag ska försöka masa mig in i badrummet, över badkarskanten och vrida på vattnet så att jag har en chans att bli något renare än vad jag är just nu.

Over and out.
/Kastrullhäxan  

Som ni ser har jag slängt min design och låtit allt gå tillbaka till grunddesignen här på bloggen.
Jag började pilla lite, men kände mig tillslut så less att jag inte orkade bry mig utan hela skiten åkte rakt i soporna.

Nu längtar jag bara till helgen, till sovmorgon (hoppas jag!) och söndagens tävlingar.

Den som känner sig manad kan få göra en header till bloggen så slipper den se så eländig ut.
Det är bara att höra av sig.

/Kastrullhäxan  

Nästa gång ni öppnar munnen o beklagar er över hur andra är så kanske ni, helst innan ni börjar prata, ska öppna era ögon o se hur ni är själva?!

Ju mer jag umgås med folk, desto mer inser jag att genom sig själv känner man andra!

klart slut för ikväll.
/Kastrullhäxan

Jag antar att jag har en del att förklara så här efter mitt uppgivna inlägg på Facebook i morse.
Många undrade nog vad som tog åt mig och varför jag, efter en längre tids positivitet, plötsligt bara gav upp och tyckte att allt var skit.

Det finns nog egentligen inte så mkt att säga, mer än det som de flesta redan vet: Att jag har en depression.

Det är många saker som händer kring mig just nu. Julie har börjat på förskolan och hon ska lämnas och hämtas, när vi är hemma ska hon sysselsättas, matas, medicineras och nattas och så vidare.
På jobbet är vi en tjänst mindre samtidigt som jag ska lära mig kontoret och det administrativa. Jag har dessutom ansvar för salladsbord och matsal...
Ovanpå det valde jag att anordna en bruksridningsträning. Jättekul och trevligt men det tog nog mer energi ur mitt huvud än vad jag först trodde.

Och så skulle jag, mitt i alltihop, besiktiga bilen.
Och det här vill jag egentligen inte prata om, då det i morse visade sig att jag missat min tid eftersom jag inte varit uppmärksam nog...
Så nu åker jag på en straffavgift för detta och bilen ska besiktigas den 20e september istället.

Det här fick i alla fall min värld att rasa i morse. Jag kände mig så totalt värdelös.
Jag vet ju att det är min depression som talar och att det jag känner såna där gånger inte är verklighetsförankrat, men det är ändå väldigt jobbigt.

Hur som helst, jag bröt ihop en stund på jobbet, ryckte upp mig igen och fortsatte sen att riva morötter.

Så det är ingen större fara med mig. Jag var bara väldig less på att saker och ting inte bara kan vara enkelt.

 
Ni får en bild från helgens träning.

/Kastrullhäxan  

Ibland funderar jag på vad jag skulle fylla mitt liv med om jag inte hade häst.
Som det är nu pusslar man med tiden o orken o ändå hinner jag bara jobb, barn o häst.
Andra aktiviteter finns det knappt utrymme för o det måste planeras noga.

Men när jag tänker så undrar jag verkligen om jag skulle åka på alla de där resorna utomlands, om jag skulle köpa nya dyra kläder o unna mig en bättre bil vartannat år.
Sanningen är att om jag säljer Jumme, transporten o bilen så får jag ut en slant som kanske skulle få min bank att bevilja ett huslån.
Det sjuka är att om jag inte får behålla hästen så kan jag lika gärna bo kvar här där
Julie har börjat skaffa kompisar o vi har nära till allt o tom kan ta bussen till köpcentret utanför stan.
Varför ska jag sitta i skogen o uggla om jag inte får ha min absolut bästa kompis med mig?

Nog om det.
Jag har varit hemma idag då Julies förskola haft planeringsdag. Julie har varit på strålande humör hela dagen o hjälpt mig med sysslorna i stallet.
Sen blev Jumme skodd o tyvärr blev det ett missförstånd mellan honom o hovis så hovis fick in en söm i handen o började blöda. Typiskt.
På med plåster o sen på med sista skon innan Jumme fick gå ut i hagen igen.

Sambon hade precis ringt o berättat att han var på väg hem när en stallkamrat ringde o berättade att Jumme stapplade fram o var ovillig att gå. Ett samtal till hovis o sen lämna över Julie till sin far när vi möttes i dörren o så var jag på väg till stallet igen.
När jag kom dit var hovis redan igång med undersökningen av Jumme o efter att vi fått honom att trava på både rakt o böjt spår, dragit loss några sömmar o klämt o känt på stackars Jumme så drog vi tillslut bort båda skorna fram o då blev Jumme tvärhalt o vägrade nästan att röra sig.

Så nu är han öm i sulan igen o har fått tillbaka sina extra sulor. Han kommer antagligen att vara återställd inom några dagar.
Jag är så tacksam att jag har en rak, ärlig o
schysst hovis som ställer upp.
Det här är ju inte första gången som han ställer upp på obekväm arbetstid o fixar med Jumme.

Nu ska jag försöka sova några timmar.
I morgon är det dags för jobb igen...
/KASTRULLHÄXAN

[Bild]

Har jag berättat att Julie sover i eget rum?
Det är ett tag sedan som hon flyttade in dit o det har gått över förväntan bra.

Hon sover gott om nätterna, o vi sover gott om nätterna -i olika sovrum.
När vi ser att Julie börjar bli trött ser vi till att hon får nattvälling, tänderna blir borstade o sen säger vi åt henne att det är dags att gå o lägga sig. Då går hon raka vägen till sin säng o vill att vi lyfter i gene där.
Så får hon napp o snuttis, puss o kram o så startar vi hennes mobil som hänger över sängen (alltså inte en telefon!) o går ut men lämnar dörren lite på glänt.
O inom fem minuter sover hon.

Vi är verkligen bortskämda o börjar undrar om det inte är dags för ett bakslag snart?
Hon är ju så grymt duktig på allt hon tar sig för o hon är väldigt, väldigt snäll.
Även om hon kan vara krävande o man får jaga henne mellan varven så är hon är grund o botten världens mysigaste o det finns inget som kan värma mitt hjärta så mkt som en kram o ett leende från henne.

Jag visste inte att jag kunde skapa något som är så perfekt, men nu vet jag!

/Kastrullhäxan

Som ni redan vet har jag haft en hektiskt vecka på jobbet och det har blivit några mertidstimmar för mig och det var en väldigt trött Kastrullhäxa som startade bilen i fredags eftermiddag.

Hur som helst, det var inte det jag skulle fortsätta tjata om, utan jag tänkte berätta om en sak som jag lyckades med i veckan.

Jag har en regel att om bunkarna kommit ut i diskrummet så smakar jag INTE.
Men här i veckan  stod en kollega och vispade ihop en dessert som luktade så ljuvligt medan jag sprang fram och tillbaka mellan renseriet och matsalen.
Jag passerade diskrummet flera gånger och rätt som det var stod det en bunke där inne och jag tittade nyfiket ner i den.
Desserten, MUMS!
Trots att jag har den där regeln om att jag inte smakar ur skålar som hamnat inne i disken så kunde jag inet låta bli.
Jag snappade åt mig en sked och tog en klick i kanten på burken.

Och ungefär då lärde jag mig en hådr läxa: Det var nämligen ingen dessert i den där skålen. Det var ett från stekbordet!
Det hade börjat stelna men var alldeles ljummet inuti.

Det var NÄSTAN så att kräkreflexen utlöstes. Ni kan ju själva tänka er att ni TROR att ni ska få smaka något riktigt sött och sliskigt, men i själva verket får ni en fet, slemmig klump i munnen...

Jag kommer aldrig mer att tumma på min egen regel vad gäller bunkar och diskrummet i alla fall, det är ett som är säkert!

/Kastrullhäxan