Hittade en tråd på ett forum idag som handlade om en tjej som nyligen skaffat häst.
Hästen i fråga väver och nu ville hon ha tips på hur hon ska få den att sluta eftersom de inte får stå kvar i stallet om hästen väver. Hon själv har ingen tidigare erfarenhet av detta.

Hon får massor av tips. Hon ska hänga upp saker i boxen som hästen slår huvudet i när den väver och hon ska måla streck lite härs och tvärs i boxen så att hästen blir förvirrad och därmed slutar väva.
Och så får hon veta att beteendet smittar till andra hästar.
(Hon har fått bra råd också ska jag tillägga: Mkt utevistelse, ha hästen på lösdrift, fri tillgång på mat osv)

Det gör så ont i mitt hjärta att såna här gamla, tråkiga, myter fortfarande sitter kvar.
Det handlar såklart om okunskap -som fortfarande sprids när folk frågar om råd och råkar träffa någon som inte är uppdaterad i ämnet.
Det absolut tråkigaste är att det i slutänden är våra älskade djur -som de flesta av oss vill skydda från allt ont här i världen- som drabbas av vår okunskap.


Här är en typ av vävning.

Att få en häst att sluta väva genom att hänga upp diverse saker i taket som den slår huvudet i när den väver (eller för den del rör sig i boxen) är som att försöka få en narkoman att sluta knarka genom att ge narkomanen en örfil.

Vi människor behöver lära oss att stereotypier/olater uppkommer när hästarna hamnar i en miljö där deras naturliga beteende inte kan utföras tillräckligt.
Det kan handla om tävlinghästar som står långa dagar på box, och när de väl får gå ut så är det i mindre hagar utan kompisar.
Det kan handla om hobbyhästen som blir sjuk och får en lång tids boxvila, eller om hästen som behöver bantas och inte får tillräckligt med foder.
Den största sanningen är ändå att hästen utsätts för en påfresande miljö!

När våra hästar börjar med någon typ av stereotypi är det viktigt att vi agerar (inte bara reagerar) FORT!
Vi måste genast rannsaka oss själva och den miljö vi har hästen i.
Får hästen tillräckligt med utevistelse i tillräckligt stor hage? Har jag möjlighet att ge den mer grovfoder? (Man kanske kan ge lite halm som hästen kan pilla i?)
Går den ihop med kompisar (om inte, finns det möjlighet att den kan göra det?) och trivs den med sina kompisar?

Om hästen väl har börjat med en stereotypi så måste vi alltid komma ihåg att behandla orsaken -inte symptomen.
I många fall (men kanske inte alltid) när hästen har börjat med en stereotypi så utsöndrar den olika endorfiner i hjärnan (bland annat dopamin) som verkar lugnande och smärtstillande.
Det innebär att om vi hindrar hästen från att utför sin stereotypi så kommer den inte kunna "lugna sig själv" och då ökar stressen ÄNNU mer hos hästen vilket gör situationen ännu värre.

Istället måste vi fundera över vad som är den utlösande faktorn.
Om hästen inte uppvisar sitt beteende i hagen så kanske det är bra om den kan få vara i hagen så mycket som möjligt? En sån häst kanske skulle må superbra av att gå på lösdrift?

Snälla, snälla! Alla ni som läser detta!
Fråga gärna era vänner eller på ett forum om råd och stöd. Självklart måste man få fråga för att få reda på saker.
Men tro inte alltid att de enklaste sakerna är de rätta vägarna när det gäller såna här invecklade saker.

Sök också på nätet. Det finns massor av forskning.
www.hastsverige.se är en jättebra sajt där man kan hitta om lite allt möjligt som gäller hästar.
Kom också ihåg att det är skillnad på inlärda beteenden och stereotyper!

http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier01.pdf
http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier02.pdf

/Kastrullhäxan  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article17429615.ab

Jag läste den här kolumnen för ett tag sedan efter att den delats på Facebook och jag har hunnit fundera över den några gånger.
Och jag kan känna att de föräldrar som jättegärna vill ha sina barn hemma ytterligare ett år borde få ha det.
Men när det gäller Julie så känner jag inte det som beskrivs.

Självklart har det förekommit mornar på förskolan när Julie gått efter mig med tårarna sprutande och en önskan om att få följa med hem, men överlag hinner jag knappt lämna henne innan hon glatt traskar iväg och leker.

Idag var vi till förskolan för att ta kort. När vi kom var alla de andra barnen redan där och det dansades och skrattades för fullt.
Tre barn dansade i ring runt ett fjärde och de sjöng och Julie såg på dem och snart skrattade hon också. Hon tittade på mig och log. Hon var så otroligt nöjd.
Och innan jag visste ordet av så var Julie inbjuden i leken och barnen dansade kring henne och sjöng och Julie skrattade och strålande med hela ansiktet.

Jag känner inte att jag har skadat henne på något sätt genom att låta henne börja på förskolan.
Tvärtom!
För hennes del tror jag att det varit jättebra. Jag ser hur hon växer som person varje dag. Hon har bliit så mkt tuffare i sig själv, vågar lämna oss föräldrar på ett helt annat sätt än tidigare och man ser också hur hon tar kontakt med andra barn på ett mer aktivt sätt nu.
Hon går för egen maskin, men har ett väldigt sparsamt ordförråd än så länge. Ändå gör hon sig förstådd och här hemma häpnar vi ibland över hur mycket som hon förstår!

Det har varit bra för Julie att börja förskolan.
Och även om det förekommer dagar då hon gråter och hellre vill följa med mig så vet jag att det är en glad, positiv och alert tjej som jag hämtar på eftermiddagen. Bara jag har gått iväg så duger både kompisarna och förskolepersonalen bra och hon börjar leka.

De andra barnen känner igen henne. Det är alltid "Hej Julie!" på morgonen och "Julie! Din mamma är här!" på eftermiddagarna. (Sambon säger däremot att de andra barnen tittar misstänkt på honom och säger "Hej. Vem är du?" till honom.)

Varför vår dotter skulle vara annorlunda än andra barn i hennes ålder vet jag inte.
Och jag säger inte att andra föräldrars känslor är fel. Men såhär känner jag kring Julie.
Och hur det än är så är det jag som spenderat mest tid med henne och känner henne bäst av alla i hela världen.

Kanske har jag bara haft tur som fått en så självständig och framåt tjej?

/Kastrullhäxan  

http://arbetarbladet.se/merlasning/smastora/1.6328459-oscar-dodshotad-och-misshandlad

Vad i hela friden är det som pågår egentligen???
Pojken är SJU år och utsätts, så gott som dagligen, för detta.

Rektorn på den aktuella skolan i artiklarna säger att det händer att eleverna kommer i konflikt med varann.
http://arbetarbladet.se/merlasning/smastora/1.6328463-skolans-rektor-vi-satter-in-olika-atgarder
Men sönderslitna kläder och sparkar och slag...???

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.6332323-flera-mobbade-elever-har-bytt-skola
Och så hittar jag detta. Att det inte är första gången.
Och ändå har rektorn mage att kalla det för "konflikter" mellan barnen.

Och så minns jag den mobbning som jag själv utsattes för som barn.
Eller ja. Mobbning och mobbning. Enligt rektorn i artiklarna ovan så är ju sönderslitna kläder och dödshot bara konflikter så det lilla som jag utsattes för är ju en spott i havet.

Jag mobbades i mitten på 90-talet. Alltså för nästan 20 år sedan.
Och jag fick höra samma sak då som föräldrarna i artiklarna vittnar om.
JAG skulle INTE hänga upp mig på saker som andra gjorde, jag skulle inte ta åt mig. JAG skulle tuffa till mig och fräsa ifrån.
De hade lika gärna kunnat säga: "Det är dig det är fel på Katrullhäxan. Eftersom du inte fattar att du behöver förändras och sluta vara den du är så får du skylla dig själv att du blir utsatt för det här..."

Det är nästan 20 år sedan som vuxna människor sa det till mig och det skrämmer mig att vuxna FORTFARANDE INTE har lärt sig ett skit om hur mobbning påverkar den som blir mobbad -genom hela dennes liv!

Jag minns fortfarande viskningarna om mina dåliga uttal på engelskalektionerna. Ni tror kanske inte att jag såg hur ni satt och fnissade snett bakom mig, men mobbning lär en att hela tiden se sig över axeln för att man ska slippa hamna i tråkiga situationer.
Mobbning lär en att hålla käften, hålla sig undan och göra sig osynlig. För om man inte finns, eller i alla fall inte syns, så KANSKE man slipper bli utsatt för en massa skit och tråkigheter.
Jag är godkänd i mina engelskakurser idag. Jag skulle kunna åka utomlands och göra mig förstådd, MEN jag pratar helst inte engelska eftersom jag minns hur folk skrattade och fnissade åt att jag inte fick det att låta jättebra från första början.

Jag TROR att många av de som utsatte mig för otrevligheter under årens lopp faktiskt inte var medvetna om hur de påverkade mig. Kanske trodde de att viskningarna skulle få img att förstå att jag gjorde fel och behövde anstränga mig mer?
Sen tror jag också att de som kastade stenhårda snöbollar på mig på busshållsplatsen och som förstörde mina sandbyggnader i sandlådan var mycket väl medvetna om hur det sved i både hjärta och själ i mig. Och de förstod säkert hur ont varje stenhård snöboll i ryggen gjorde.
Men de hade roligt, och eftersom ingen vuxen tog sitt ansvar så kunde de fortsätta.

Och jag minns läraren som sa till oss när vi gick i tredje klass att alla som inte kunde stava till "Sverige" borde skämmas. Varför vi skulle skämmas av den anledningen minns jag inte längre, men jag minns att svenska var ett av mina bästa ämnen och att jag fortfarande fick tänkte till varje gång jag skrev ordet "Sverige" om det var ett g med och var det i så fall skulle sitta...

Idag undrar jag hur alla som hade det svårare än mig, när det gäller rättstavning, kände?
Jag har svårt att tro att de kände sig upplyfta, sedda och beundrade. Jag tror inte heller att dessa skyndade sig hem, slog upp ordboken och började repetera ordet "Sverige".

Mest av allt hoppas jag att den här läraren (som också var en av alla de vuxna som inte tog tag i det jag utsattes för) läser detta och SKÄMS.
Jag behöver ingen ursäkt för det här, men så många andra barn behöver vuxna som förstår bättre än vad du gjorde för snart 20 år sedan!

/Kastrullhäxan   -förändrad sen 20 år tillbaka, men fortfarande med ärr inombords.

Söndagen är på väg mot sitt slut o vi har bäddat ner oss framför TVn o tittar på Wallander. En av de filmer som jag inte sett tidigare faktiskt...
Så vänder sambon ryggen åt mig o några minuter senare sover han o jag hör hans djupa andetag. Han var nog riktigt trött stackaren.

Så, plötsligt, knackar det väldigt bestämt mot något som låter som plåt.
Jag blir alldeles stel inombords. Var det hos oss? Vem skulle knacka på hos oss den tiden på kvällen? Och varför knackar man inte på fönstret istället för på plåten?
Har det hänt något?

Jag är alldeles stilla, lyssnar. Jag hör sambons djupa andetag. Han har inte märkt något.

Så knackar det igen, på fönstret i köket denna gång men fortfarande lika bestämt.
Jag ruskar om sambon. Alla som känner mig vet vilken fegis jag är o hjärtat har börjat slå hårdare på mig vid det här laget.
Sambon däremot går det inte att få liv i.

Så jag trotsar mina demoner, virar in kroppen i en morgonrock o kikar ut i köket.
O det står någon utanför. En figur i min längd med huva uppdragen över sitt huvud.
Jag skyndar dit o öppnar försiktigt dörren på glänt samtidigt som jag undrar om sambon skulle vakna om jag faktiskt skulle bli övermannad.
I samma sekund tänker jag på Julie som ligger i sitt rum o sover...

Det är en kvinna utanför. Hon luktar alkohol o frågar försiktigt efter en Harry.
När jag berättar att han inte finns här ber hon flera gånger om ursäkt innan en manlig bekant till henne övertalar henne att följa med honom.

Det var fredligt den här gången o min oro var inte befogad. Men jag bör nog tänka mig för lite extra i fortsättningen så att jag inte utsätter min familj för fara.

/Kastrullhäxan

Hörde häromdagen när jag jobbade hur barnen diskuterade mattanter. (alltså mat-tanter.)
När jag går förbi deras bord säger en pojke: "Men hon kan inte vara någon mattant för hon är alldeles för ung!"

Så underbara goá barn!  

/Kastrullhäxan  

Efter två hektiska veckor på jobbet + en del tävlande och tränande med hästen så säger min kropp nu ifrån.
Jag har drabbats av en förkylning och är än så länge på benen, men kroppen känns onekligen väldigt tung och jag funderar på om jag verkligen kommer vara till nytta om jag går till jobbet i morgon?
Jag ska ge det någon timma till innan jag bestämmer mig.
Jag ska ju vara hemma med Julie på onsdag och kanske kan jag bita ihop några dagar till och göra det jag ska på jobbet. Jag får ju lite paus på onsdag...

Igår var det fjordhästens dag här i Gävle.
Jag blev placerad trea i LC1an med Gimli som jag bara ridit tre gånger tidigare och även i LA1an med Jumme blev jag trea. I båda klasserna fick jag bra med procent och är nöjd utifrån de förutsättningar jag haft.

Sen tyckte Jumme att det räckte för dagen och när det var dags för hoppning så nitade han på första hindret och lämpade av Carro där. Så kan det gå. Hon fick i alla fall göra en omstart och de slutade som trea även i den klassen.

Över lag var dagen riktigt trevlig. Det enda som var på minussidan var regnet så vi fick trängas på framridningen inomhus, men även det gick bra.
Tack till alla er som på något sätt bidrog till detta!!!

 
Pricka pållar. Carro på Gimli och Gilmis ägare Sandra på Jumme.

Nu har jag klippning av häst och stallmöte kvar som "måste". Jag hoppas att jag kan träna i veckan som kommer och i helgen ska Stefan bort på lite kul så jag blir hemma med Julie.
Sedan är det inte så mkt inbokat och jag funderar på att ha det så ett tag framöver nu så att jag hinner ikapp mig själv och får återhämta mig lite.
Jag tycker att det är jätteroligt att arrangera, göra i ordning och så vidare, men någonstans i detta behöver jag också se till mig själv och mitt eget mående.
Jag måste också komma ihåg att jag har en familj som behöver mig.
 
Och på tal om familj så hittade vi, efter en lång tids letande, ett fleecefodrat regnställ till Julie.
På citygross av alla ställen! Ett marinblått med bilar på fick det bli.

Förra året hade hon massor med kläder i rött och lila och i år verkar det gå i blått.
Man jag bryr mig inte om vilket, bara hon slipper frysa och bli blöt.
Mössan på bilden hittade vi också och givetvis ska jäntan bära våra tävlingsfärger -rött, blått och vitt!

Jag har cokså beställt hem en trekantig thermobar att sätta i boxen. Äntligen kommer Jumme ha tillgång till temperarat vatten hela dygnet. De är dyra i inköp, men värd varenda krona!
Vår 40-liters kommer att hamna ut i hagen så där får vi hjälpas åt att fylla på då det är tre hästar som ska ha. Men det blir säkert kanonbra ändå!

/Kastrullhäxan  

ÄNTLIGEN hemma!

Idag har det varit en låååång dag.

Vihar varit i Västanå och jag har styrt runt Jumme på dressyrbanan.
Jag tror inte att jag tänkte skriva så väldigt ingående men rent generellt kändes han helt ok.
Dock var han otroligt seg i igångsättningarna i LC1an och jag fick kickstarta honom vid varje tillfälle.

I LB1an var han, som vanligt, mer på hugget och igångsättningarna gick MYCKET bättre.
Tyvärr hoppade Jumme ut från banan vid sista galoppfattningen. Bajskotte!
Vi fick i alla fall fortsätta ritten men fick fel galopp vilket drog ner poängen rätt rejält.
Dock gjorde vi nog dagens rakaste uppridning, han vågade nog inget annat än att trava på framåt, stackarn!

Överlag är jag nöjd, även om det fåniga uthoppet blev en besvikelse. Men så är det att ha en Jum-Jum ibland.

 
Bilden är tagen av Johanna Aspelin.

/Kastrullhäxan  

Så... Nu har jg lite hastigt knåpat ihop med header i alla fall så att bloggen fick lite mer liv.

Igår kväll somnade jag som en stock, på soffan.
Jag och Jumme och några kompisar skulle ha varit och hämtat en vagn igår kväll, men när vi skull spänna för upptäckte vi att det var punktering höger fram.
Så istället gick vi hemåt igen och jag tömkörde lite på ängen och efter att jag snirklat ihop tömmarna lite och tagit mer kontakt så gjorde Jumme faktiskt öppnor åt båda hållen.
Snacka om att han har en stolt ägare nu. Varken han eller jag har gjort öppna vid töm tidigare!

Nu ska jag åka och ge honom lite lunch och förbereda inför morgondagens tävlingar.

Tack och hej så länge!

/Kastrullhäxan