Valde ut en del favoriter från 2009. Första året som jag hade hand om Jum-Jum helt själv.
       

(Detta ovan är taget 2007 hos förra ägaren)

   
(Detta är taget 2007 hos förra ägaren. En kompis som fotat.)

(Detta är taget 200? hos förra ägaren. En kompis som är fotograf.)

Kanske orkar jag någon gång, längre fram i mitt liv, skriva om allt som händer och sker kring mig nu.
Jag vill fortfarande inte gå in på detaljer, men sanningen är att livet i stort är lite för tufft åt mig just nu.

Det känns som att jag sliter med att få vardagliga saker att gå ihop.
Väcka Julie på morgonen, ge henne medicin, rena blöjor, rena kläder, ytterkläder, skor och ner till bilen.

Krångla in henne i bilstolen från fel håll i baksätet eftersom det är för trångt att stå utanför och sätta fast henne i hennes stol.
Köra till förskolan, lämna, vinka hej då och sedan köra, allt medan det ljusnar, till jobbet.
På jobbet fungerar jag. Det går runt, jag gör det jag ska och blir ombedd att göra. Jag får stanna upp ibland, tänka, gå tillbaka där jag började och tänka efter. Starta om hjärnan.

Men jag får det att fungera. Tillsammans med mina kollegor.

Sen ska jag hem. Eller Julie ska hämtas först. Hjärnan är trött. Vid två tillfällen har jag kört förbi avtagsvägen mot hennes förskola och kommit på mig själv. Jag har fått vända, skällt på mig själv, blivit så trött på att alltid glömma allt möjligt.

Hos Jumme hämtar jag energi. Men det är alltmer sällan nu. Träffar honom bara några gånger i veckan.
Då suger jag i mig så mkt jag kan av allt det positiva som han betyder för mig. Jag försöker få stunder med mys, stjäla åt mig en kram och klia hans panna.
Jag lyssnar  kloppret när han går mot asfalten och grusvägarna. Jag blundar, lyssnar och försöker få hjärtat att slå lika rytmiskt som ljudet av hans lugna skritt.

Idag hade jag en dag när det blev för mkt. Jag bröt ihop.

I ungefär en timme hatade jag mig själv, kallade mig för värdelös oh piskade mig själv inombords för att jag inte klarar av att fixa de mest banala sakerna som sker utanför min vardag.
Jag tänkte att min sambo förtjänar så mkt mer än någon som bara kan gå rakt fram.

Någon som kan stötta honom i hans vardag. Avlasta. Vara behjälplig.

Det som hände idag är så typiskt, men bottnar i en rejäl portion otur också. Många små saker sammanföll, mot alla odds, precis samtidigt och mitt i smeten var jag.

En ganska kraftig käftsmäll och jag har all rätt i världen att bryta ihop en stund.

I morgon är en ny dag och kanske blir den bättre. Vem vet?

/Kastrullhäxan  

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö

då fanns en liten flicka

som bara ville dö.

När löven färgades röda

så kom en liten tjej

hon var så fasligt ledsen

och rädd för varje grej.

När löven färgades röda

och hösthimlen blev grå

då fanns en liten flicka

utan nånstans att gå.

När löven färgades röda

och de såg på varann en stund.

Han var en liten kille

och med honom fanns hans hund.

När löven färgades röda

och regnet stilla föll

då fanns en liten kille

som flickan i handen höll.

När löven färgades röda

och vinden ven så kall

"Spring före min lill hund,

vi ska följa dina skall!"

När löven föll av träden

och regnet blev till snö

då ville den lilla flickan

inte längre dö.

När löven föll av träden

och den sista blomman dött

då hade den lilla flickan

åter till världen fötts.

När snön smält bort från backen

och första knoppen kom

den lilla flickan log

och åter gick i blom.

När snön smält bort från backen

och solen sken så skönt,

den lilla pojken begravde

sin hund i gräset grönt.

När snön smält bort från backen

och den första blomman slog ut,

den lilla flickan höll handen

runt pojkens som en knut.

När solen sken från himlen

och midsommaren närmade sig

sa den lilla flickan till pojken

"Jag älskar bara dig".

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö

då hade den lilla pojken

räddat sin fru från att dö.

(Skriven av Lillan 2005-10-27)

(I brist på motivation att skriva får ni denna text)

/Kastrullhäxan  

Plötsligt har lilla fröken börjat lägga sig platt på golvet o skrika varje gång hon inte får som hon vill.
Och det handlar inte bara om att vi föräldrar säger ifrån, utan även när hon inte får uppgifter, som hon själv tagit sig an, att fungera.

Hon är inte längre nöjd med att bara få sitta i knät eller få en ny leksak tilldelad.
Nu för tiden ska man som förälder vara aktivt deltagande, berömma o hänga med på alla upptåg.

Jag o Julie ska (försöka) förbereda oss för en kvällspromenad med vagnen o när vi kommer hem så hoppas jag att hon sover.
Då hoppas jag att min motivation att skriva fortfarande finns kvar för i så fall får ni ytterligare ett inlägg...

Idag laminerade jag pappret som jag tänkte sätta på Jummes boxdörr så att jag kan skriva små meddelanden sen.
Tror ni att jag kom ihåg att ta med det till stallet när vi åkte?
Nej, just det. Istället ligger det här framför mig och jag slår vad om att det skrattar åt mig.

Så det får väl följa med någon annan dag i stället...

Idag fick jag med min familjen till stallet. Det var ett tag sedan, men idag fick jag till och med sambon att rida.
Jag tog Julie i barnvagnen och traskade med bort till grusgropen där sambon galopperade Jumme några vändor.
Ingen klättring, utan galopp på plan mark.
Sedan hittade vi en vattenpöl i lite större modell och skulle försöka få Jumme att galoppera igenom.
Detta är något som vi måste träna på inser jag.
Kommer det som ett hinder under bruksridningen så kommer vi att dra på oss straff.
Först försökte Jumme galoppera på sidan av och när han inte fick det tog han världens längsta galoppsprång över.
På vägen tillbaka stod jag på sidan så att han inte kunde försöka springa där, men när sambon åter igen vände honom blev det tvärnit framför pölen innan Jumme, något motvilligt, travade igenom.

Sambon har också fått prova att rida honom på jaktkandaret nu.
Egentligen inte för att han behöver det för att hålla Jumme (han tycker inte alls att Jumme är stark och hänger sig i handen) utan för att Jumme ska få chansen att vänja sig vid bettet (det är ju ändå lite skarpare än ett vanligt tränsbett) och på det viset kunna förstå vad som menas när jag sedan ska rida honom med det.
(För jag tycker att han kan bli stark och att kan bli tung i handen. Det beror givetvis på mig fega och svaga ridning som förhoppningsvis kommer att tränas upp).

Det som är så otroligt med Jumme är att han kan gå för full rulle ena stunden, fara över de mjuka grusvägarna i grusgropen så det nästan slår gnistor om skorna! Han kommer dundrande genom kurvorna så att det nästan vibrerar i marken och öronen är toppade.
Två minuter senare skrittar vi hemåt och han bär Julie på sin rygg. Han går lugnt och fint på lång tygel och hon ler av lycka. Att galoppera iväg, dra hem eller bralla finns inte i hans värld då.

Idag har jag sett Julie gå fram till Jumme, ställa sig strax bakom hans framben och försöka lägga huvudet mot hans mage för att krama honom.
De två tycker verkligen om varann.
Sista biten hem fick Julie åka i vagnen. Inte populärt enligt lilla fröken som minsann skulle gå själv.
Hon började såklart protestera och när jag fått ner henne hjälpligt i vagnen och hon halvsatt och tjurade så stoppade Jumme plötsligt ner sin mule till henne.
"Hur du låter då lilla vän? Lugna dig lite så är vi snart hemma."

Och så var det med den saken. Jag stack åt Julie hennes napp och då lugnade hon sig.

Jag har en helt underbar familj. Har jag någonsin nämnt det?

/Kastrullhäxan  

Jag har slutat följa inlägget där kvinnan sökte råd för att få sin häst att sluta väva.
Jag kände att jag skrev samma sak om och om igen, men inte kom någonvart med det.
Folk började jämnföra beteendet med andra beteenden och detta är FARLIGT då det är STOR skillnad på en stereotypi och ett inlärt beteende.

Ett inlärt beteende är något som hästen förstått konsekvensen av.
"Om jag går mot eltråden får jag en stöt".
"Om jag öppnar locket på havrelådan får jag mat".

En stereotypi är ett onormalt beteende (som man ALDRIG ser hos vilda djur, det förekommer BARA hos tamdjur eller hos djur i fångenskap) som talar om att det är något fel i djurets miljö och det är viktigt att ta det på största allvar.
Det är djurets sätt att ropa på hjälp!
En stereotypi har ingen egentlig målsättning. Ett djur utför inte sin stereotypi för att den ska få beröm eller bestraffning (den slutar inte heller för att den bestraffas). Och det är det här som är den stora skillnaden mellan ett inlärt beteende och en stereotypi.
Om djuret på något vis blir stressat (skrämt, upphetsat eller orolig) så finns det risk att stereotypin startar eller förvärras.

Det har visats, i forskning, att en hel del av stereotypierna gör att djuren utsöndrar beta-endorfiner och liknande.
Detta har en lugnade/smärtlindrande effekt (och det är därför stereotypierna förvärras av stress).
Att hindra hästen från att utföra sin stereotypi är som att slita napp och nalle från ett litet barn som inte vågar sova ensam i mörkret! (Milt sagt.)

Varför envisas då folk med att sätta remmar på sin krubbitare, att hänga dunkar från taket/lägga bildäck på golvet hos sin boxvandrare och isolera sin vävande häst? (Eller, oftast är det inte ägarna till dessa hästar, utan stallkamraterna som inte vill att dessa hästar ska stå tillsammans med deras "friska" hästar).

Man måste dock komma ihåg att egentligen kan ALLA hästar drabbas. Det handlar bara om hur mkt "stress" varje individ klarar av att hantera utan att ta till en stereotypi. (Forskningen har dock sett att stereotypier är vanligast hos engelska fullblod och ganska ovanliga hos islandshästar.)

Man skulle kunna tro/tycka att en häst som krubbiter och får på sig krubbitarrem ska sluta.
Remmen hindrar ju hästen från att utföra sitt beteende, men när forkarna studerat de hästar som har krubbitarrem så har de sett att när remmen tas av så är hästarna ännu mer benägna att krubbita.
Det är som om hästarna har ett uppdämt behov!

När man sätter krubbitarrem på en häst och därmed hindrar den från att krubbita (man kanske till och med plockar bort alla kanter som hästen kan krubbita emot) så ger man hästen ÄNNU MERA stress  vilket leder till att hästen vill utföra sin stereotypi ännu mer.
Alltså: Man hamnar i en ond cirkel där hästen är den som lider allra mest!

Jag känner att jag kanske börjat de här inläggen i fel ordning.
Jag kanske skulle ha börjat med ett inlägg om vad stress egentligen är?
Nåja. Ni får fråga om ni inte förstår vad jag menar!

http://busenkelt.wordpress.com/2010/04/06/behandla-orsaken-till-stereotypa-beteenden/
http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier01.pdf

/Kastrullhäxan  

Egentligen borde jag väl sluta förvånas över folk och deras beteenden, men jag antar att jag är naiv eller något då jag trots en del näsbrännor här i livet fortsätter ge folk chanser.

Men, ja, det gör ont när jag inser att folk som jag litat på och gett förtroende till plötsligt visar sig i en ny skepnad.
Det känns oerhört sorgligt att inse att människor som man sett som sina vänner håller saker hemliga, berättar halvsanningar och undanhåller delar av berättelser.
Det mest sorgliga av allt är att de inte tycks inse att förr eller senare kommer saker och ting fram.
Varför inte från början lägga alla kort på bordet och säga att "såhär var det".
Någon hade råkat göra fel, det händer den bästa, men inget farligt uppstod av situationen.

Och inte heller slutar det här inlägget så lyckligt.
Jag fick ett dödsbud idag. Den kvinna som vi sett som Julies gammelmormor avled hastigt ikväll.
Jag och Julie tände ett ljus här hemma för henne.

 
(Ruggigt störande att den blir felvänd)

Vila i frid.  

/Kastrullhäxan  

Älskade, älskade lilla gula traktor.
Igår stod jag i stallet, snorig (för att inte tala om hostan jag drogs med) och kliade dig i pannan.
Så lade du ditt tunga huvud i min famn, slappnade av och nästan somnade (du snarkade faktiskt!) och där stod vi, stödda av varandra och bara njöt.

Jag behöver dig så. Ditt lugn och den energi som du ger mig.
Att orka en dag till. Jag älskar dig så...

 
(vilken mysko vinkel vänster fram ser ut att ha här)
Utan dig hade jag inte varit där jag är idag.
Jag hade aldrig kört in en häst själv, inte startat LA-klass i dressyr, inte provat att tävla western.

Jag har läst nästan allt man kan läsa om hästar i böcker, men det är du, kära lilla gula traktor, som lärt mig hur det fungerar i verkligheten.

Tillsammans är vi ett sånt TEAM.
Du gör mig besviken ibland (när du hoppar ut från dressyrbanan t.ex.) men de allra flesta gånger gör du mig så stark, så trygg och så säker.
Du ska veta att din vänskap betyder massor för mig och fast jag ilsknar till på dig ibland och säger att du är trög så är du ändå den enda jag vill ha.
Jag skulle inte byta dig mot någon annan, oavsett vad den hästen har för titel eller vilka mästerskap den vunnit.
Jag vill ha dig för att du är du.

Tack Jum-Jum för att du ställer upp i vått och torrt.
Tack för att jag får vara en del av ditt liv.
 
/Kastrullhäxan