Jag som tyckte att jag hittat en lagom rytm i livet, att jag sakta med säkert var på väg tillbaka...
Lagom tills allt börjar kännas rätt bra så får jag en sån käftsmäll att jag inser att jag varit lite för uppmärksam på världen runt omkring...

Det som verkat så perfekt har plötsligt kraschat, det är kaputt, trasigt och går inte att laga igen.

Nej, det är inget som drabbat mig eller som egenltigen påverkar mitt liv direkt.
Men det gav mig en anledning att stanna upp, ta ett djupt andetag och fundera på vad som egentligen är viktigt i livet...

/Kastrullhäxan  

Som ni vet har jag en häst. Jag betalar för honom varje månad, ser till att han har tak över huvudet, mat i magen o fräscha skor.
Ja, jag har tagit hjälp för själva omhändertagandet av honom, men i slutänden är det jag som har det fulla ansvaret om något händer.
Det är jag som betalar om han blir skadad eller sjuk o det är jag som kommer vara densom får stanna hemma från jobbet att vårda honom.

Är det då så konstigt att jag blir lite lätt sned när jag är snäll o lånar ut honom o sen får veta att den som så hemskt gärna ville låna helt plötsligt har något för sig som är viktigare?
Hade jag vetat det i tid så hade jag lämnat Julie hos sin farmor i förmiddags, tagit med mig sambon för att fixa i Thermobaren o motionerat min älskade häst själv.
Istället gick jag runt i stallet med Julie, som tillslut var både fuktig o på väg att bli kall o fixade i de ögonblick som jag kunde släppa Julie.

I morgon ska jag ut, i mörkret...

/Kastrullhäxan

Min matte har just bestämt att vi ska dricka ur vattenkopp i vinter och jag vill inte.
Jag har minsann alltid haft en alldeles egen hink att dricka ur och det känns inte alls bra att dricka ur vattenkopp.

Jag har försökt få matte att förstå genom att vägra dricka ur koppen, men ändå är hinken borta varenda kväll och hon hänger in den först när det är så sent att hon MÅSTE åka från stallet.

Snälla frågehörnan, ge mig ett tips på hur jag ska få henne att förstå vad jag vill.

Med vänlig hälsning från Blenda.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Frågehörnan är den plats dit hästarna skickar sina frågor och läsarna har möjlighet att ge sina sbar (via kommentarer).

Dum fråga, kanske ni tycker.
Men ärligt talat har jag kommit till en punkt i livet där jag börjat fundera lite över vem jag är, eller kanske snarare vem jag vill vara. Eller så är det en blandning av vem jag vill vara och vem andra förväntar sig att jag är.

De allra flesta här i världen känner mig som Lillan.
Första gången jag presenterar mig för någon brukar ögonbrynen åka upp lite förvånat. "Ehhh.. Jaha. Lillan alltså?"
Jag är ju varken kort eller liten på något annat sätt så just Lillan är lite uppseendeväckande i början.
Men sen blir det så naturligt, alla säger Lillan till mig och tänker inte mer på varför.

MEN. Bakom smeknamnet Lillan finns det ett dubbelnamn. Det är egentligen inget fel på det, mer än att det är långt och det finns massor av sätt att stava det. (Inte ens min mamma stavar det rätt alla gånger ska ni veta!)
Och att det ständigt råkar bli så att ett av namnen byts ut mot något annat. (Som kanske känns naturligare än mina två namn tillsammans?)
Och det är här som jag för tillfället fastnat lite i livet.

Jag är nämligen på väg att sakta men säkert skaffa mig mer ansvar på mitt jobb. Det innebär mer kontakt med andra inom kommunen och plötsligt vet jag inte hur jag ska presentera mig.
Min mailadress kommer i framtiden bestå av mitt förnamn.förnamn.efternamn@kommunensnamn.se och då känns det lite konstigt att avsluta alla mail med Lillan.

Lika är det när jag ringer till det stora produktionsköket i kommunen för att fråga om något.
Är jag då Lillan eller hon med det där lite udda dubbelnamnet? (Vi är för övrigt tre med dubbelnamn på min arbetsplats). Och om jag presenterar mig som den ena eller den andra, vet de då vem de pratar med?

Mja... Jag ska fundera vidare. Det är kanske dags att bli vuxen, knyta mig till mitt riktiga namn ordentligt och skrota "Lillan" en gång för alltid... Andra (tex mina kollegor) kallas ju vid båda sina namn i dubbelnamnen så det borde ju fungera även för mig. Eller?

/Kastrullhäxan  

Jag har en bekant. Vi kan för enkelhetens skull låtsas att det är en av manligt kön så slipper jag skriva "hen". (vilket är ett ord som jag inte alls är bekväm med.)

Vi umgås inte, vi har inget utbyte av varann (jag har det i alla fall inte) och efter att en annan bekant gjort mig uppmärksam på små, små saker som den här herren gör så känner jag mig inte alls särskilt bekväm med bekantskapen.

Problemet?
Att bekantskapen hittat mig ÖVERALLT; här, facebook osv osv...
Det är alltså obekvämt för mig att göra mig av med den här bekantskapen eftersom jag inte bara kan "klicka bort" honom och sedan låtsas som det regnar.
Jag kommer, troligen, bli tvungen att säga sanningen till denna person, vilket antagligen kommer göra ont (jag tror att han tycker att vi ha utbyte av varann) och jag känner mig lite fundersam på om det verkligen går att avsluta denna bekantskap utan att något riktigt tråkigt, eller otrevligt, händer...
  

/Kastrullhäxan  

Efter gårdagens möte kändes det riktigt bra att åka till jobbet med en hel del goda nyheter åt mina kollegor.
Morgonen passade på att matcha mitt goda humör.
   
Den här veckan är det höstlov och på mitt jobb har de ätane i vår matsal legat runt ungefär 20 personer.
Och eftersom det är Halloween idag så bestämde vi oss för att göra något lite extra för barnen.

Jag plockade med mig allt spökpynt som jag kunde hitta hemifrån och pyntade matsalen med lite spindelväv, ljuslyktor a la halloween och vi skar en pumpa till en ljuslykta. Jag hade hittat på ballonger med halloweenmotiv och när jag öppnade förpackningen insåg jag att det var LED-lampor i dem. 20 timmar skulle de visst lysa...
Till råga på allt drog jag på mig häxhatten och sotade ögonen.

Behöver jag ens säga att barnen beundrade det jag hade gjort? (Det hade givetvis inte gått om inte mina kollegor ställt upp på det, men det är jag som pyntat osv)

Direkt när barnen kom in stannade de upp i dörröppningen och drog efter andan. De flesta stod kvar och verkligen TITTADE. Och av kommentarerna att döma så var det uppskattat.
En flicka kom fram till mig och sa: "Åh vad du är cool Lillan!"

Och sen har frågorna strömmat in. Vad hade vi gjort spindelnätet av? Skulle jag se ut som en häxa i morgon också? Skulle spöket få hänga kvar i vagnen där vi förvarar glasen?
Och på måndag, får pyntet vara kvar till dess?

Slutligen berättade jag en spökhistoria. En fortsättning på Hans och Greta som jagar häxor.
Det var 40 stycken öron som spetsades till det yttersta i matsalen och ALLA lyssnade på mig.
Hihi, det är jag ju inte riktigt van vid...
Alltså jag babblar ju jämt, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle lyckas fånga deras uppmärksamhet riktigt så mkt. Det känns roligt.

Jag hoppas nu att de kan beundra alla dekorationer på håll och att jag får möjlighet att smycka även till andra högtider.

 

/Kastrullhäxan  

Idag har det varit en lång dag för mig.
Strax efter sju i morse infann jag mig i Tierp och skulle lämna av däcken, men upptäckte att de öppnade först klockan åtta. Åkte vidare till Centralköket och uträttade mitt ärende som jag hade där och slutligen åkte jag till Högbergsskolan, innan ja åter igen kastade mig i bilen och åkte till Däckverkstaden.

Sedan har det varit en lång dag med grupparbeten och funderingar.
Det handlar om mitt arbete och jag tänker inte gå in djupare på det.

Roligt var det också att träffa de från min förra arbetsplats. Jag hann inte säga så mkt, men jag fick i alla fall heja.   

Jag har också fått beställa hem nya arbetskläder (ÄNTLIGEN!) så nu är det bara väntan kvar tills de kommer med posten.

På vägen he lämnade jag av en kollega och var på väg att krocka inne i centrala Gävle. Usch. Jag klarade mig med en hårsmån. Hade det hänt något så hade det varit mitt fel.

 
Hittade en spegel i vettig höjd idag och lyckades knäppa en bild på mitt, numera, rätt så långa hår.
Jag svär ofta över det och säger att jag ska klippa av eländet bara karln som jag lever ihop med kan fria och gifta sig med mig.
Och ja, det är ganska ofta som jag är irriterad på att det trasslar, ramlar ner testar i ansiktet och är i vägen.
Men samtidig börjar jag bli så nöjd med det igen. Självlockarna har börjat komma tillbaka och håret är tjockt och fylligt igen.

Ja lyckades plåta en skaplig bild på det bakifrån idag och upptäckte att jag har fått midja igen.   
Det vore roligt att få kliva på en våg och se om det är någon skillnad viktmässigt nu. Jag tycker i alla fall det själv.
Kläderna sitter annorlunda, även om flera par av mina jeans fortfarande är grymt tajta, och jag känner mig piffare också. Inte alls lika "tung".

Rent generellt känns livet lite åt det lättare hållet, även om jag fortfarande åker lite berg- och dalbana känslomässigt, men jag känner att jag kan hantera det.
Jag har visserligen valt att skära ner på en del andra saker i mitt liv för att orka med, men i dagsläget känns det värt det.

Nu måste jag sluta för sambon har kokat te och dukat fram kvällsfika.

Natti natti!

/Kastrullhäxan  

Plötsligt ångrar jag att jag inte tog mig tid att stanna en stund till uppe på Jummes rygg.
Det var så skönt att komma iväg ensam med honom idag. Det var länge sedan och vi behövde det nog.
Väl i sadeln finner jag sådan inre frid. Varför vände jag hem så tidigt?