Idag är jag så glad. Lyckan spritter inombords och leendet inombords är tusen gånger större än det som syns på utsidan.

I morse när vi vaknade ven vinden kring knuten på huset och snön yrde utanför fönstret.
Inget roligt väder att åka iväg och köra häst i. Men efter en koll på klart.se och med en stor portion god vilja bestämde vi oss för att åka iväg i alla fall.
In med familjen (vilken denna helg även består av en jack russel terrier som jag lånat) i bilen och till stallet i ottan för att släppa ut hästarna och sedan fixa allting.
Jumme stod klar på transporten i god tid och Stefan fick för en gångs skull säga åt mig att jag inte behövde jäkta alls.

Lastningen gick för övrigt väldigt smärtfritt. Innan jag han blinka stod Jumme i transporten och jag stod kvar utanför med änden på grimskaftet i handen. Precis som jag vill ha det alltså.
In med familjen (inklusive hund) i bilen igen och sen iväg till SR Villaprodukter där vi köpte spån innan vi for vidare mot Storvik och goda vänner.
Där blåste det också, men inte alls så som det gjort när vi klev upp i morse. Solen hade börjat titta fram och överallt droppade det från taken. Jumme var lite mer nervig än vanligt men inte ohanterbar på något vis.
Jonas hjälpte mig att spänna för och denna gången fick Jumme prova draglinor också (första gången) och precis som jag trodde så brydde han sig inte ett dugg.
Han var arbetsvillig, framme på bettet (utan att vara tung) och lyssnade intresserat.

Jag styrde runt lite på ängen hemma hos Jonas och snart började vi prova att backa i vinkel. Svårt -framförallt när jag inte kan få Jumme att dra riktigt rakt fram och när vi skulle backa så blev det i uppförslut vilket gjorde det hela mycket tungt för Jumme. Han kämpade dock på och var helt fantastisk!
Med lite guidning av Jonas så klarade vi det gallant.

Därefter provade vi halt i uppförslut. Tungt tyckte Jumme, men snart var Jonas framme och höll Jumme lite i huvudlaget så att Jumme förstod att han skulle stå kvar och låta kroppsvikten vara lite i selen och på det viset hålla emot tyngden.

Mitt i alla övningar gav sig gårdens hästar iväg på tur och Jumme förstod inte alls varför han skulle vara ensam kvar och dra vagnen på ängen. För en sekund glömde han bort sitt uppdrag och for iväg, men direkt när jag tog i tömmen och morrade med rösten så lugnade han sig.

Vi provade också halt i nedförslut och att vända på trångt utrymme. Och Jumme är klok som en bok. Så fort han fattar vad övningen går ut på så försöker han göra den helt på egen hand. Jag får nästan sitta och hejda honom lite grann.

Jag ska tänka på att hålla ihop händerna när jag kör och göra små rörelser.
Jonas sa att Jumme är lugn, klok och att det syns hur mycket han lyssnar på mig,
Och så känner jag också. När man går in i ett hinder med Jumme så väntar han bara på att få order och därefter löser han problemet.

Sen sa Jonas en annan grej som jag verkligen ska ta åt mig av.
"Ingen häst är bättre än sin kusk."
Det innebär ju att en hel del ansvar ligger på mig i körningen, men det innebär också att jag ska ta åt mig lite ära för allt det som Jumme redan kan när han drar vagn.
För fem år sedan gick Jumme inte alltid framåt, och för fyra år sedan drog Jumme vagn för första gången i hela sitt liv. Idag satsar vi på ett Fjord-SM och även om jag vet att konkurrensen är dödligt hård så har vi ett mål.
För min del kvittar det om vi kommer sist, bara vi genomför banan på ett schysst sätt och att vi som team kan växa med det!

Efter träningen tog vi och körde ut en sväng. Jumme var ivrig och småtravade bitvis men lyssnade jättebra.
Jumme har verkligen utvecklats och han är verkligen allround.
I ena stunden är han min skogsmulle, i nästa är han sambons hopphäst och i tredje stunden drar han en stor tung vagn, backar den och vänder på trånga platser.
Och när selen tas av klättrar Julie upp på hans rygg och han bär henne som om hon vore av porslin.

Jumme har blivit den häst som jag alltid drömt om och han fyller mig och min familj med så mycket kärlek.



     
Tyvärr finns inga bilder från körningen idag. Ni får helt enkelt lita på det jag skriver.
Några andra bilder får ni däremot njuta av.

/Kastrullhäxan  

Idag har jag haft lönesamtal med min chef och när vi satt och pratade så kom jag att tänka på det lönesamtal jag varit med om tidigare.
Jag log lite vid minnet. Det var så roligt att kunna säga "Ja, det tycker jag" och sedan motivera varför jag tycker på ett visst sätt.
Jag låg ganska bra till på lönekriterierna och vi var överens om vilka områden som är mina starka och vad jag behöver jobba mer på.

Det känns så bra att jag kan relatera det här lönesamtalet till det förra för jag såg själv hur mycket jag har växt som människa och person.
Det har tagit tid och det har gjort ont och även om jag inte är helt hundra stadig alla dagar i veckan så känner jag ändå att jag är på gång och i dagsläget tror jag på mig själv och min egen förmåga -något som jag helt saknade vid förra lönesamtalet som jag deltog i.

Jag har gått ifrån "Jag kan inte..., jag förmår inte... och jag klarar det aldrig" till "Jag vill! Jag kan! Jag vågar!"
Allt är givetvis inte klockrent, och vissa dagar är tyngre än andra, men idag var det en tjej som gick från jobbet med rak rygg -även fast hon var trött!

Givetvis kommer jag att glädjas åt de extra kronorna som hamnar i lönekuvertet efter detta, men den största belöningen har jag egentligen redan fått -bekräftelse på att jag gör rätt och att jag är en uppskattad medarbetare och kollega.

/Kastrullhäxan

 
Hittade bild + text på min facebook häromdagen och redigerade ihop dem med varann.

Han har varit med mig genom så mycket.
Han dök upp när jag blev utan häst, han fanns när jag gick igenom separationen med mitt ex och slutligen genom min depression.
Han skänker glädje, inte bara till mig utan till hela min familj.
Han ställer upp i vått och torrt, oavsett vilka upptåg jag hittar på och han är så nära perfektion man kan komma.

Han har aldrig dömt mig, aldrig sagt åt mig att skärpa mig, bita ihop och jobba hårdare.
Och trots att jag gjort många fel så har han alltid förlåtit mig.

När jag ändå håller på kan jag visa något annat fint från mitt liv:
 

/Kastrullhäxan  

Jag undrar hur många som fått höra detta egentligen?

Och så må det vara många gånger. Men sanningen är också den att jag ofta har en förmåga att ta på mig för mycket.

Många gånger för att jag själv känner att vissa uppdrag passar mig, jag känner mig engagerad och glad.

Men det händer också att jag tar på mig/får saker tilldelade för att det verkar enklast så.

Vet ni hur många gånger jag fått höra att jag är nominerad till saker och ting för att jag är så ansvarsfull?!

Och det är kanske så jag är som person, förstående, stöttande och givmild,

Men jag vädjar nu till er att försöka förstå att även jag har en gräns för vad jag tål, pallar och klarar av.
Sista tiden har jag funderat över var den gränsen faktiskt går någonstans.
Jag ska inte påstå att jag varit vid den gränsen och vänt (den här gången) för det vore inte sant, men jag har verkligen funderat på hur värdefulla vissa saker i mitt liv är och om det verkligen är värt att må dåligt över (vilket jag har gjort).

Jag är trött. Trött på att försöka, försöka och försöka utan att känna att jag kommer någonstans.
Jag är trött på att vara den som alltid står tillbaka, alltid vara den som ger efter och den som förväntas, ja nästan tacka, för att jag ens får beträda fotbollsplanen när det är dags för match.

Men mest trött är jag på att det hela tiden är jag som ska visa förståelse, att jag är den som ska acceptera och respektera andra.
Men dessa personer behöver inte alls öppna sina ögon och göra detsamma för mig!

Om jag nu ställer upp nio av tio gånger, men säger nej den tionde så hoppas jag ju att folk ska ha förståelse för detta. Istället verkar folk ha blivit sura och undrar "vad tusan det tagit åt mig"(!?).

Jag vädjar till er att försöka förstå att jag har ett liv utöver det ni ser. Det livet tar också ork och energi av mig, och det är saker som jag är tvingad att hantera.

Jag är inte den som tänker sätta ner foten och säga nej åt precis allting,
Men sluta, för guds skull, med att köra över mig och sedan vägra förstå varför jag blir upprörd (och framförallt ledsen).

Tack för ordet!
/Kastrullhäxan  

Jag försöker hålla skenet uppe och vara förstående, men ibland är det svårt.
Jag har fått indikationer på att en del saker kommer att förändras i mitt liv och egentligen vill jag inte -för att jag är nöjd med hur just densituationen ser ut redan idag.
Men det här handlar om andra och deras önskan och som det verkar är det bara jag som kan vara tillmötesgående och förstående för att det ska kunna fungera.
Och om jag tänker tillbaka så har det varit en hel del sånt senaste åren.
Det har varit "lätt" att "flytta" på mig, just för att mitt liv ser ut som det gör.

Och för andra kanske det bara ser ut som en petitess, någon som inte inverkar nämnvärt på något sätt.
Men jo, det gör faktiskt det.

Nog om detta.
Idag dras jag med träningsvärk. Lite grann i benen men mest i överkroppen.
Jag bad sambon att trycka lite försiktigt på mina ömmande muskler i axlarna och när han tog i mig så skrek jag rakt ut. Jag är så fruktansvärt ÖM!

Ändå känner jag att det är värt det. Träningsvärk har ingen dött av, och det visar ju bara att jag ansträngt mig.

När jag tänker tillbaka på gårdagen så känner jag mig fortfarande nöjd.
Jag vill ju så gärna delta i allroundklassen med Jumme och jag har tänkt att vi ska vara med och kvala så långt vi kan på egen hand.
Man ska rida/köra
2st dressyr LB1 (eller högre) med minst 55% av totalpoängen
2 st hoppning 80 cm (eller högre) felfri grundomgång
Genomfört minst en brukskörning utan U i något delmoment.

Kört en felfri grundomgång i precisionstävling i minst lokal LA. (Med felfri menas felfri på hinder, tidsfel räknas inte.)

Precisionen har jag svårt att tro att vi kommer fixa. Helt enkelt för att det är så dåligt med körtävlingar i området och vi har inte möjlighet att åka några längre sträckor om vi inte kan få låna grejer av någon annan på tävlingsplatsen.
Men jag ska prova brukskörningen tänkte jag. Lite läskigt känns det, men jag har en otroligt skärpt häst som gillar att tänka, så omöjligt är det inte.

Nej, nu är det tandborstning och fix inför kvällen som väntar.
Julie sover för tillfället i sin säng, vi får se om/när hon kommer till mig i natt.

/Kastrullhäxan  

Sitter i badrummet och håller ett vakande öga på Julie (alla som får något fel över stanatt jag bloggar samtidigt som jag tittar till Julie kan jag hälsa att hon har det bra i badet.)

Är hemma efter en lång dag tillsammans med hästen. Utsläpp i morse, putsning och packning och mitt i alltihop inser jag att jag lämnat mitt vita schabrak hemma. Alltid är det något, jag blir så less på mig själv ibland.
Sambon åkte hem och hämtade det, trots att jag protesterade. Han tyckte att det var självklart att jag skulle ha mitt vita schabrak!

När alla saker och hästen och vi människor var inpackade styrde vi ekipaget mot Kungsgården och deras dressyrtävlingar.

Det har varit en lång dag.
Första klassen kändes rätt bra, men som vanligt måste jag rida bättre och kräva lite mer. Han gick ställd till vänster hela tiden och han fattade fel galopp. Som sagt, jag måste rida bättre.
Till råga på allt hade jag en stigbygel som knarrade något hemskt!
Så i mellan klasserna fick sambon fixa och dona lite grann. Givetvis lyckades han sätta tillbaka stigbygeln bak och fram...

Hur som helst, vi skrapade ihop hela 51.85% Inte illa av en traktor och en stel tant må jag säga!
Mitt mål var ju att slå mitt gamla resultat (som jag fått av samma domare för övrigt) och det gjorde jag med flera procent.

Mellan klasserna lastade vi Jumme, han fick mat och vatten och jag och Caroline passade på att käka lite också.
Jag bestämde mig då för att byta träns (Tack gode gud att min sambo är så ordentlig att han alltid tar med extra!) och även om Jumme fortfarande gick lite ställd till vänster så blev han inte tjafsig när jag ville rakrikta honom.

Tyvärr är jag en så kass ryttare att jag har svårt att känna skillnad på höger och vänster galopp, särskilt på Jumme. Så jag avbröt honom två gånger för att rätta galoppen, fast han redan hade rätt.

Nu ska Julie upp ur badet så vi får höras senare. Kram kram

Dags att förbereda sig inför morgondagen.

Håller just i detta nu på med att prova tävlingskläderna.
Sambon säger att det ska bli plusgrader i morgon, men jag säger att jag vill rida i långkalsonger ändå. Jag ÄR frusen av mig och jag vet sedan tidigare att ridhus inte är några mysigt uppvärmda platser att tillbringa en hel dag på vinterid. (Inte utan ordentliga kläder i alla fall)

Jag har dragit fram alla våra kavajer, tre till antalet.
De sista gångerna som jag tävlat i kavaj så har jag fått använda sambons svarta kavaj, och så blir det den här gången också. Jag är helt enkelt lite för rund för de andra två kavajerna fortfarande.
Min randiga och sambons svarta kavaj har samma storlek men ändå är hans rymligare, kanske för att det är en herrmodell?
Jag ser lite tjock ut i den, men jag måste ju rida reglementsenligt så då får jag stå ut...
   
Bilder från 2012, ca 4 månader efter förlossningen.
Det här är sambons svarta kavaj,

Jag provade ändå de andra kavajerna. Min randiga hade jag förhoppning om, men nja... Jag vill inte riskera att någon knapp far iväg och träffar domaren i pannan när jag gör sista halten.

Och när jag tog fram den röda kavajen (som ni sett min sambo tävla i) så sa sambon att den kavajen kunde jag drömma om att komma i. Han tyckte att jag har för stora tuttar...
Envis som jag är drog jag på mig kavajen och vet ni vad?! Jag kunde faktiskt knäppa den!
Visst, den sitter åt och den är inte lämplig för mig att rida i just nu, men några kilon till -då sitter den perfekt på mig!

 
Dagsfärsk bild.

Den kavajen köpte jag i förhoppning om att jag skulle kunna ha till SM i somras, men då var jag på tok för tjock.
Men till nästa SM så KANSKE, KANSKE!!!
Rött är ju vår tävlingsfärg!

Angående tävlingen i morgon så tävlar jag bara mot mig själv. Jag vet vad jag och Jumme har åstadkommit i de här klasserna tidigare och jag hoppas på att kunna klå de ganska blygsamma procent som vi haft tidigare.

Och så hoppas jag ju såklart att procenten ska räcka till kval till Fjord-SM, men det är liksom steg 2.

Oavsett hur det går så tänker jag se oss som vinnare. Vi har minsann inte fått något gratis här i livet. Som det är nu har vi ju inte ens en tränare! Och det är evigheter sedan jag red för någon.

Jumme har ju inte heller varit den enklaste att rida alla gånger, och det finns saker som jag vägrat göra med honom vissa lektioner (t.ex. galoppera alla tillsammans) för att han inte kunnat hålla sig i skinnet.
Men idag är vi ett team och även om han har sina dagar och fortfarande är lite speciell emellanåt så förstår vi varann mycket bättre nu.

Dessutom har vi turen att vi hittat en tjej som tycker om Jumme, som hittat på hans knappar rätt fort och som både gärna rider ut och trimmar till honom. Det har gett mig en otroligt mjuk och samarbetsvillig liten gul traktor.

Oavsett placering i morgon så har vi ändå vunnit något -varandra!  
/Kastrullhäxan  

Här hemma har det varit lite kämpigt med sömnen de senaste nätterna.
Jag tror att det är en kombination av att Julie varit hemma från föskolan (=för lite stimulerad) och att hennes pappa åkte och jobbade i Skåne.
Det blir tuffa kvällar för mig, för även om jag älskar Julie så behöver jag också få en stunds lugn och ro emellanåt.

Igår sov hon ca 45 minuter på förskolan. 21.30 kom jag i säng, och då fick jag ta Julie med mig för hon vägrade hysteriskt att sova i sin egen säng.
I morse var hon jättetrött och vaknade nog mest för att hon upptäckte att pappa var hemma,
Hon har sovit en timma på förskolan och efter att vi ätit middag här hemma så hämtade hon en kudde i soffan och la sig på köksmattan för att sova!
Ändå har det inte varit fullständigt friktionsfritt ikväll heller.

Hon somnade i min famn i soffan men vaknade till när jag la henne i hennes säng. Jag satt då kvar hos henne en stund och gick iväg när hon kurat ihop sig. 40 minuter senare kom hon upp, ledsen.
Jag gick då tillbaka med henne (inga problem, hon går själv så länge jag följer med), bäddade ner henne och satt en stund i fotänden.
Men bara en liten stund efter att jag gått iväg så kom hon upp igen, ledsen.

Och eftersom jag satt med protokollet från styrelsemötet så frågade jag henne om hon ville sova på en madrass intill mig och det ville hon.
Jag hämtade madrassen, hon kurade ihop sig ovanpå och jag bäddade ner henne under en filt. Fem minuter senare sov hon.
Och nu ligger hon i sin egen säng och sover.

Ikväll klappar jag mig själv lite på axeln.
Andra kanske tycker att det här är fel väg att gå, men det skiter jag i.

Nu ska jag träna igenom dressyrprogrammen en gång till och sedan är det natti natti som gäller.

/Kastrullhäxan