Sitter och gluttar igenom gamla bilder på Jum-Jum och minns så många saker.

Vi har ju varit ett par ganska länge nu och vi har hunnit med massor tillsammans.
Visst, vi är kanske inte de starkast lysamde stjärnorna på himlen, men vi är goda vänner och vi har haft mycket roligt tillsammans.

Samtidigt krampar det lite i hjärtat, för allt det där som vi gjorde tidigare hinns inte längre med.
Det beror på att jag har fått den finaste gåvan någon kan få  -ett eget barn, men det gör inte sorgen över det jag "förlorat" så mycket mindre.
Alla som känner mig vet att jag är hästtjej i hjärta och själ. De flesta vet också vilken lång resa som jag och Jum-Jum har gjort tillsammans och att det funnits människor som tvivlat på att vi någonsin kommer att bli något annat än två tjurskallar som står på stallbacken och vill olika saker.
                               

Samtidigt skulle jag aldrig välja bort Julie. Hon är det bästa som finns, hon skänker sån otrolig glädje och hennes leende värmer mitt hjärta.

Iställer försöker jag njuta av stunderna jag får tillsammans med min gula traktor.
Om det bara är så att jag får snosa honon lite i pälsen, eller klappa över staketet, så försöker jag suga åt mig av den lilla energi jag kan.
Jag rider nästan aldrig längre. Sista tiden har det blivit en hel del körning.
Det passar mig ganska bra då jag är feg. Men sista helgerna har en stallkompis lyckats få med mig ut på skrott-och travturer i Stackbo och då väcks den där underbara känslan inom mig igen.

                         

Jag vill ju så gärna träna för instruktör, fortsätta utvecklas och bli bättre.

Kort och gott: Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag saknar dig Jum-Jum.
Tack för all glädje du skänker mig och för att du är en trygg vän som alltid finns vid min sida.

 
/Kastrullhäxan  

Eftersom Julie inte behöver få medicin morgonoch kväll längre, så kan vi sova till hon väcker oss.
Vi får väl se vad det innebär för tid. I morse var det i alla fall klockan sju och då kände min kropp också att den hade sovit klart.

Efter jobbet igår åkte jag direkt till stallet. Huvudvärl hade jag så planen var att försöka klara av det som behövde göras och sen åka hem. Men en stallkompis hade alvedon som jag fick och då lättade också huvudvärken.
Jag skrittade ut en sväng barbacka på hackamore och Jumme som vanligtvis är så tung på hackamoare kändes så otroligt fin!
Genomriden, mjuk och samarbetsvillig. Det är så roligt att rida när han är sån.   

Idag behöver jag verkligen rida igenom programmen på banan. Nästa helg är det tävling och jag har förberett mig ganska dåligt om jag ska vara ärlig.
Men ingen panik, inte än i alla fall.
Något jag dock måste göra är att kolla att jag verkligen kan programmen.

I morgon tänker jag och Carro ta en tur med vagnen runt flygfältet. Jag tror att det blir rockarden, fast det egentligen är bekvämare att åka i fyrhjulsvagnen. Men jag vet inte hur det ser ut med plogning och liknande runt flygfältet, och jag vill inte att det blir för tufft för honom.
Körning ska var KUL, inte enbart skittungt.

 

Jag bjuder på en bild från januari 2010. Gammal, men rätt charmig,
När jag visar denna brukar jag säga/skriva: "Varför man inte ska stjäla godis från en fjordhäst."

/Kastrullhäxan  

Denna veckan har Julie inte varit på förskolan en enda dag.

Först var det planeringsdag i måndags och sedan blev hon sämre i förkylningen.
Och även fast jag bara jobbar 75% så blir det många timmar på förskolan för Julie så vi beslöt att hon skulle få vara hemma och ta det lite lugnare.
Visst kan man skicka ett barn som är lite snorigt till förskolan utan att det är någon katastrof, men man måste ha i åtanke att barnet faktiskt ska orka med en hel dag i verksamheten.
Dessutom finns det andra barn där och om mitt barn riskerar att smitta dem med något annat än en "självklar" förkylning så bör man låta sitt barn vara hemma istället.

Det blev onekligen en lugn dag. Jag hade tänkt åka ut till stallet så att Julie fick klappa lite häst och andas frisk luft, men istället somnade Julie i vår säng...

I onsdags var det tänkt att vi skulle till barnkliniken för att följa upp hur det går med Julies hemangiom.
Så blev det också och det gick bra, även om Julie var lite misstänksam mot doktorn den här gången också.

Det beslutades att vi ska avsluta medicineringen och hålla märket under uppsikt. Om det bärjar växa igen inom 6 månader ska vi ta kontakt med kliniken för kontroll.

Efter besöket på barnkliniken lämnade jag över Julie till farmor och åkte sedan till jobbet för att försöka fördjupa mina kunskaper. Lite klokare blev jag i alla fall.

Eftersom min sambo är ledig från jobbet i morgon (=Julie är ledig från förskolan) så frågade vi farmor om hon kunde ta Julie idag och det gjorde hon.
Skönt för Julie att kunna vara hemma och ta det lugnt, även om hon faktiskt saknar förskolan något enormt.
Idag märker man på henne att hon är piggare trots att näsan kliar och rinner. Skönt!

Jag blevväckt klockan fyra i morse och det börjar kännas nu.
Jag antar att det blir packning av hästväska, en kopp te och så raka vägen ner i sängen strax.

/Kastrullhäxan  

Jag är så tacksam att vi i Sverige har så bra sjukvård.
I natt började Julie rossla och vid midnatt hämtade sambon henne in till oss.
Vid 4.30 i morse vaknade både jag och sambon av att Julie sov oroligt och snart hade även Julie öppnat sina ögon. Särskilt pigg var hon dock inte.
Hon rosslade och hade jobbigt med adningen, det väste och rosslade i luftrören på henne.
Lite vatten och en dos bisolvon fick det hela att lugna sig och hela familjen somnade om.

Under förmiddagen har Julie varit glad och pigg. Hon har lekt som vanligt och inget har verkat annorlunda mot alla andra dagar.
Men när hon sov middag kom rosslandet tillbaka och sambon fick tillslut lyfta upp henne så att hon fick sova sittande i hans famn.

Så när det kom tillbaka igen på kvällssidan valde jag att ringa 1177 för att få råd.
Efter ungefär en kvarts väntan kom jag fram och fick tala med en dam som faktiskt lyssnade på vad jag sa.
Hon förstod min oro, även om hon själv inte tyckte att det var alarmerande akut.
Det visade sig dock att hon satt i Uppsala så hon läste vad hon skrivit i journalen och skickade den sedan till Gävleborg och kopplade mig vidare. Efter ytterligare några minuter kom jag fram och eftersom det stod i journalen att jag som mamma ville ha jäntan kollad fick vi en tid på familjeläkarjouren.
Klockan 21 var närmast lediga tid, men vi åkte tidigare och var där redan kl 20.
Julie var då bättre i sina luftrör (efter att ha ätit kvällsmat blandannat) men vi fick komma in nästan på en gång (barn går före i kön, tack och lov!).
Vi blev kvar nästan en timma ändå för de ville först sätta en pulsmätare på Julies finger, men det ville inte hon (så hon slapp faktiskt) Sen ville doktorn lyssna på lungor och hjärta (det gick bra) och så beslutades det att Julie skulle få andas lite luftrörsvidgande och få cortioson, så att vi i alla fall kan få sova skapligt i natt (mest för Julies skull såklart, även om vakna nätter sliter på oss föräldrar också).
Några tabletter smältes i vatten och blandades i spruta. Inga problem för Julie som dricker medicin ur spruta 2 ggr/dag. Hon fick massor med beröm.
Att andras röken som kom ur apparaten var lite läskigare, men hon skötte det faktiskt bra.
Det är inte lätt att vara 19 månader, jättetrött och hamna på familjeläkarjouren och få mediciner.
Efter 15-20 minuter fick hon andas luftrörsvidgande igen och då gick det mycket bättre, även om maskinen fortfarande var läskigt.

Efter behandlingen hörde läkaren att det lossnat en del slem i vänster lugna. Vi har fått ventoline utskrivet och nu sover Julie lugnt och fint.

Hon har varit helt otroligt duktig idag och hon har verkligen förtjänat allt beröm, och den lilla tigern, som hon fick med sig hem.
Jag är så stolt över hur fint hon fixar allting, ställer upp och gör sitt bästa.
Visst, hon gnäller ibland och vill inte, men hittills har hon aldrig varit omöjlig, och det har alltid gått att övertala henne med pussar, kramar och kärlek.

Min lilla, stora tjej.
Mitt hjärta svämmar över av kärlek,  

/Kastrullhäxan   

på denna blogg blir detta.

För tillfället sitter jag och letar lite efter den artikel som handlade om att man kan söka dispens hos SvRF angående att tävla för förening utanför förbundet.
Jag har inte riktigt hittat det jag söker än, men skam den som ger sig!

Helgen har varit både bra och dålig. Jag trodde att jag skulle kunna samla lite energi, men istället kom jag hem tröttare än någonsin i söndags kväll och hela dagen idag har varit som ett töcken.
Väl hemma rasade jag ihop i soffan och somnade före Julie!

Julie, stackarn, har ramlat och gjort illa armen så igår blev det besök både hos familjeläkarjouren och röntgen.
Hon börjar bli en van patient nu.
Hon har inte ens fyllt två än och hon har redan genomgått både ultraljud, röntgen, blodtryksmätning och koll av EKG.
Nåja, angående armen så har hon inte brutit något och i morgon ska hon tillbaka till förskolan igen. Hon är pigg och glad och leker för fullt, men behöver hjälp att komma upp/ner i soffan och man får tänka sig för när man klär på henne.

Jumme har skött sig i helgen. Jag red i lördags och körde i söndags.
Som tack för det så kastade han av medryttaren idag. Allt hade gått bra och jag tror att det här är en reaktion på snön och kylan (igen) vilket han älskar!
Dessutom är väl "smekmånaden" över för den här tjejen nu så Jumme kommer säkert att börja kolla var hon drar gränsen.

Jag har funderat över om det skulle märkas om jag försvann från nätet ett tag och ja, det tror jag.
När jag inte ständigt skulle uppdatera min facebook, redigera bilder/boxskyltar, instagramma, inte finnas som admin på fjordhästgruppen osv...
Jo. Egot i mig säger att jag skulle bli saknad   

Nu är det dock dags att stänga ner elektroniken och försöka få hjärnan att gå ner på lägre varv så att morgondagen kan flyta på lite mer effektivt.

/Kastrullhäxan  

Vi har under den senaste tiden bröjat prata om ny säng till Julie här hemma.
Hon har alltid varit jätteduktig med sin sömn och vi funderade på om det kanske var dags att ställa bort spjälsängen och prova juniorsäng.
Julie lyckades dock ta av sig blöjan ena natten vilket reulterade i en rejäl blöt fläck i sängen och därmed blev införskaffandet av an junorsäng tidigarelagt...

Sängen anlände med min kära syster och Julie var med och plockade upp den, monterade ihop den och jag fick hålla henne för att hon inte skulle klättra upp innan sambon lagt i madrassen.
 

Sen upptäckte hon dock att tanken var att hon skulle sova i den och det var INTE populärt.
Dumma säng! Den kunde vi ställa ut på altanen.

Mitt i allt det här har sambon åkt till Skåne och jag sitter ensam i allt vad litet barn innebär. Litet barn med ny säng innebär ännu mer, och den Julie som så snällt gått till sängen varje kväll gråter numera hysteriskt om man bär henne till sängen.
Igår satt jag (tillslut) hos henne till hon somnade och därefter gick jag själv och lade mig.

 
Kl 02.00 vaknade jag av att lilltjejen stod intill min säng och ville klättra upp,
Jag var, såklart, riktigt trött och lyfte upp henne till mig och där somnade hon snart.
Det är LÄNGE sen hon sov i vår säng.

Ikväll somnade hon i min famn i soffan, men vaknade direkt när jag la henne i hennes säng.
Jag sövde henne då i min famn igen och då låg hon nog 10 minuter i sin säng innan hon vaknade och kom ut, gråtande, till mig.
Då fick hon ligga på soffan intill mig och snart sov hon igen.  
Soffan är dock ingen bra plats för en liten tjej att sova så när hon sovit en stund bar jag in henne i hennes säng, men då vaknade hon IGEN.

Så, nu ligger hon i sin spjälsäng igen. Jag släpade in den mitt i hennes rum och lade ner henne.
Hon grät lite precis när jag lade ner henne, men när hon insåg (rätt omgående) att jag inte tänkte vända för att plocka upp henne igen så lade hon sig, kramade om snuttis och nu tror jag att hon sover.

Jag får väl inse att hon inte är riktigt klar för att gå över till juniorsäng än utan ska vara kvar i spjälsängen ett tag till.
Förhoppningsvis kan vi "smyga in" (missförstå det rätt) den nya sängen i hennes liv genom att bara låta den finnas kvar i hennes rum...

/Kastrullhäxan  

Så gott som varje dag har jag något spännande inne i mitt huvud att berätta om här.
Ofta tänker jag på något spännande ämne när jag åker hem från jobbet, men när jag väl fått lugn och ro och har loggat in här så är det som bortblåst eller så har jag faktiskt inte lust att skriva något.
Eller lust och lust, ofta är det så att det där spännande ämnet som jag tänkte på helt plötsligt bara låter som jämmer och elände, och vem vill läsa om det hela tiden?
(Jag har hjälp av Julie att skriva detta så om det kommer in lite konstiga bokstäver, eller framförallt siffror, så är hon skyldig.)

Mitt mående går lite upp och ner igen. Jag ser en del varningssignaler och har börjat att rannsaka mig själv lite grann.
Det är nog helt enkelt så att jag tagit på mig lite för mkt för tillfället.
Det i samband med att det varit hektiska helger runt jul och nyår på jobber gör att jag just nu går på reservenergi.

Men jag har bestämt mig för att försöka rida ut den här vågen också.
Jag är äntligen fri från mediciner och det är min förhoppning att kunna föbli det också.

Eftersom jag verkar få de mest underliga biverkningarav olika mediciner så vill jag undvika det. Jag kan inte medicinera bort mitt dåliga mående och iställer må dåligt av biverkningar från medicinen.

Nu måste jag avsluta. Julie ska ha pussoch kram och tänderna ska borstas innan vi åker till förskola och jobb.

/Kastrullhäxan  

Idag har vi varit och deltagit i en P&J med Jumme.
Sambon red dit men jag och Julie tog bilen.

I första klassen (60cm) såg Jumme rätt pigg ut och sambon red med lite halvdålig kontakt (tyckte jag) men rundan såg i övrigt riktigt trevlig ut och de gick runt felfritt. Det gulligaste var ändå när sambpn galopperade förbi läktarenoch hejade på Julie. Hon jollrade glatt till svar, men övriga publiken blevlite ställd ;)
Till nästa klass var det ungefär som vanligt: Jumme tyckte att han gjort bra ifrån sig redan och var klar, så då får ryttaren supporta honom lite mer.
Jag satt på läktaren med Julie och lagom till dena start hade hon börjat tröttna och det var bara tur att sambon och Jumme kom in på banan för annars hade jag nog fått ta henne och gått ut från ridhuset.
Sambon fick kämpa lite med Jumme (lite halvkass bjudning) och behövde smacka lite extra, men Jumme gjorde som han blev tillsagd och lyfte tillräckligt på hovarna för att komma över alla hinder i alal fall.
Jag tror att min sambo var den som fick mest applåder av alla idag :)

Jag har inga bilder från dagens hoppning eftersom jag ägnade mig åt att vara mamma i första hand.
Men ni kan få se denna bild som jag tog när vi kom hem istället:
 
Julie är alltid lika stolt över rosetterna.

Det verkar som att jag hittat en tjej som Jumme trivs med och som klarar av att han är lite busig.
I förrgår hade hon varit ute med vagnen en sväng och Jumme hade varit pigg, men snäll.
I går hade hon ridit honom och då hade han busat lite, men hon tyckte att det var rätt ok.
Hoppas att hon tycker att han är lika rolig i sommar när han blir lat igen   
 
Hon har ju dessutom "förmånen" att få rida på sidepullet. Inte det lättaste, men hon fixar det i alla fall.

Och det bästa av allt är att Jumme verkar så NÖJD! Äntligen en tjej som gillar fart och fläktoch som inte räds lite bus och hyss.
Utmaningen som är kvar är att lära henne alla rutiner i stallet, vilka täcken som är vems, var alla mina extra prylar finns osv. Det är inte så lätt för henne heller som mer eller mindre kastas in i stallet och får en häst, som hon knappt sett på bild tidigare, att sköta om.
Jag tycker faktiskt att hon gör det riktigt bra!  (Det vette tusan om jag fixat det själv!)

Nu under jul började Julie säga sitt namn. Hon har sagt det flera gånger och samtidigt gjort ett handtecken mot näsan (som jag uppfattat som "sötnos").
Jag frågade på förskolan om de har persontecken för barnen (jag vet att de använder tecken som stöd) men personalen som jag pratade med sa att på deras avdelning (inte Julies avdelning alltså) använder deförsta bokstaven i barnens namn, men hon visste inte hur de gör på Julies avdelning.
Grejen är att hon har gjort detta tecken upprepade gånger -alla i samband med att hon själv sagt sitt namn, eller om vi frågat: "Kan du säga Julie?"
Så det är i alla fall sammankopplat med hennes namn. Huruvida det är något som de använder på förskolan eller något som hon, otroligt, men inte omöjligt, nog, kommit på själv får jag fortsätta forska i.
Att hon skulle ha handtecknet för "söt" men i relation till näsan vore inte konstigt med tanke på hennes smultronmärke!
 

Nu ska jag gå och skära lite morötter så jag måste sluta.
Men vi hörs.

/Kastrullhäxan