Nu har jag varit lite smått inaktiv här igen, men äntligen får ni ett nytt inlägg att läsa.
Denna vecka har känts lite hektiskt, fast jag vet egentligen inte riktigt varför.

I måndags bröt jag ihop en stund över min lilla häst.
Jag har inte tid med honom och för en stund kände jag att jag inte räckte till.
För er som inte vet kan jag berätta att det hänt lite saker som gör att Jumme inte kunnat få den aktivitet som han behöver. Det i samband med att det faktiskt var vinter här några dagar fick honom att bete sig rätt illa och bland annat skicka av folk.
Hur som helst, jag skrev ett inlägg på Facebook och frågade andra som sålt hur de resonerat efteråt och om de ångrat sig.
Det var en blandad kompott, men i slutänden fick sambon lägga sitt ord i ämnet och då sa han:
"Jag tycker inte att du ska ge upp Jumme.
Du tjatade om att få köpa den där hästen och nu är han din.
Du kommer ångra dig resten av ditt liv för du får aldrig tillbaka honom.
En sån häst får man bara en gång i livet."

Och därmed blev det bestämt att han blir kvar.
Och antagligen var det så att jag behövde få lätta på alla känslor ett tag.
Mitt i all sorg hittade jag ett mail i min e-postlåda där det stod att min och Jummes ansökan om prestationsmedalj bevilats och att jag kunde få vår medalj postad till lokalföreningen eller direkt hem till mig.
Först tänkte jag att det hade varit jätteroligt att få den skickad till föreningen och sedan få motta den på årsmötet, men sen kunde jag faktiskt inte hålla mig! Så den kom hem i min postlåda häromdagen.

Och jag är såklart sjukt stolt över min lilla gula traktor.
Det är helt otrlogt vilken utvecklig vi har gjort tillsammans och det är minst lika otroligt att han ställer upp på alla mina upptåg och hyss.
Kanske inte alltid så överdrivet positivt, men ändå... Ber jag honom så ställer han upp!

Och all den kärlek och energi som han skänker mig! Det är faktiskt obeskrivligt.

 
Från detta...

 
Till detta!

Idag har vi varit till kliniken och tittat på Jummes tänder. Eller i munhålan rättare sagt.

Framtänderna var fortfarande sneda, men veterinären sa att det inte spelar så stor roll för de använder dem enbart att bita av gräset på sommaren. Och Jumme behöver inte ha så där överdrivet mkt gräs.
Skämt åsido. Men det är verkligen ingen panik med tänderna framtill.
Jag har dock bytt saltsten så nu blir det förhoppningsvis mindre slitage på tänderna.

Längre in i munhålan fanns det en bettrelaterad skada. Skapligt färsk dessutom.
Trist, men sant.
Vi pratade lite betsling och jag tycker själv att jag har rätt bra koll och tror inte att det är bettet i sig som är problemet, men jag ska för säkerhets skull, dra på ett par bettskivor på det delade bettet.
Jag kan inte gå ner en storlek för då tryck det in mungiporna istället, så förhoppningsvis kan bettplattor hjälpa lite grann.

Längst in fanns det lite hakar som åtgärdades och som ska kollas upp till sommaren igen.
Han hade lite sår i kinden och när veterinären grejjade med hakarna råkade hon riva upp såret ännu mer så rätt som det var rann det blod ur munnen på Jumme. Stackarn.
Men jag tycker ändå att det var en bra veterinär. Hon förklarade hela tiden och bad oss vänta kvar lite i undersökningsrummet för att verkligen se att blödningen gav med sig. Hon torkade Jummes blodiga underläpp och klappade om honom.

Domen är i alla fall bettlöst 2-3 veckor så att (framförallt) den bettrelaterade skadan får läka i fred.
Hon gav dock min sambo ett undantag när han ska på P&j. Men det är också enda undantaget.

Så nu är både hackamoret och sidepullet hängt på kroken längst fram.

Och kanske, förhoppningsvis, har det som strulat kring Jumme äntligen fått en lösning.
Jag har hittat en tjej som drömmer om egen häst, men som inte kan ha egen. Hon och Jumme verkar, så här långt, gilla varann och jag hoppas på ett fortsatt samarbete.
Jumme får lägga in en stor charmoffensiv med sina bruna ögon under den stora luggen. Då har han snart stulit hela hennes hjärta också, precis som han en gång gjorde med mitt.

 
Du har tagit mig längre än vad jag någonsin kunnat drömma om Jumme.
Och för varje gång som du uppfyller en av mina drömmar så födes det sakta en ny, och du står lika lojal och modig inför nya utmaningen som för gamla.
Istället för att backa tillbaka, bli skrämd och orolig så kliver du fram, först i livet och säger: "Ta mig med!"
Tack Jumme för att du ställer upp för mig, för att du förlåter mina misstag och för att du lär mig något nytt.

Tack också till min älskade sambo, som kommer hem från jobbet, trött och eländig, men som ändå tar sig tid att lyssna och sedan hittar de där kloka orden som jag behöver höra. Tack för alla kramar, omfamningar och all tröst när det känns som mörkast.

Tack vare er orkar jag lite till. Jag älskar er!

/Kastrullhäxan   
 

Det inträffade en sak häromdagen som skakade om våra liv, som fick känslor att komma till ytan och som oroade oss.

Under några timmars ovetskap hann jag tänka många tankar och såhär dagarna efteråt har jag hunnit tänka ännu mer.

Jag har hunnit tänka på hur jag själv kände en eftermiddag för ungefär tre år sedan, eller kanske borde jag väl kalla det för det jag inte kände.
Ensamheten jag kände, fast jag i själva verket aldrig var ensam. Orden som jag tyckte att ingen hörde fast jag sa dem om och om igen.

Känslorna som jag övermannades av hela tiden och som jag upplevde att jag hela tiden besegrades av fast jag kämpade så hårt.

Och utvägen som jag aldrig såg, som jag inte hittade trots att jag sökte febrilt och marken som gång på gång försvann under mina fötter.

Tystnaden som uppstod när jag slutade prata, när jag slöt mig inom mig själv och kylan som infann sig när jag tillslut försökte berätta för en vän.
Jag vet inte vad hon trodde, kanske att jag sökte uppmärksamhet, men jag glömmer aldrig blicken jag fick av henne och hur bråttom hon fick ut ur bilen som vi satt i.

Idag befinner jag mig på andra sidan, jag mår, äntligen, bättre.

Jag förstår att de tankar som farit i mitt huvud sista dagarna är av både ondo och godo.
Onda av det skäl att de drar ner mig i djupet igen, de gör ont och smärtar mig så.
Goda för att de får mig att inse hur stark jag ändå var där i mörkret när jag famlade runt efter något att hålla mig fast vid och för att jag vet att jag klarat att gå vidare och se på livet på ett annat sätt.

Ibland behöver vi ett uppvaknande för att förstå att vi bör vara tacksamma och inte ta saker för givna.

I kväll tänder jag ett ljus för någon som behöver styrka i sitt liv igen.
Du vet vem du är, och du ska veta att VI, hela min familj, finns för dig.

/Kastrullhäxan  

Här i Gävle har vi numera snö och även om jag inte uppskattade storman Sven (eftersom han gav mig lite bekymmer på vägen till jobbet i fredags) så glädjs jag åt snön.

Idag har jag åkt pulka efter Jumme. En glad tur för alla inblandade även om Jumme passade på att slå bakut och få benet över linan. INTE uppskattat kan jag säga. Men allt gick bra, tack vare att jag har en så lugn och klok häst.
Något bocksprång senare släppte jag linorna och direkt när trycket försvann så stannade han -nästan som om inget hade hänt.

Idag har vi klätt granen. Vi hade egentligen tänkt vänta till nästa helg, men eftersom vi köpte ny gran idag och ville att Julie skulle vara med så passade vi på.
Julie har ju redan firat en jul med oss, men i år känns det som att det är mer "på riktigt".
Förra året hade hon inte ens börjat krypa än, utan krålade baklänges in under granen hela tiden.
I år är hon uppe och går, springer och hoppar. Hon har faktiskt varit med och klätt granen idag.
Hon studerade oss en stund och sedan började hon själv plocka upp kulor och hänga dem i granen!
 
Jag blir så stolt över henne.

I torsdags var Julir till BVC. Det var hennes farmor som följde henne dit och Julie fick vaccin samt den vanliga 1,5-årskontrollen. Allt såg bara bra ut och även denna gång tyckte både BVC-sköterskan och läkaren att Julie var otroligt glad och nöjd. De tyckte också att smultronmärket på näsan blivit jättefint. (Och det har det ju!) När man ser henne idag så är det svårt att föreställa sig hur röd näsan faktiskt varit.)

Nu ska jag umgås lite med folk här hemma.
Men om vi inte hörs före jul....

 

/Kastrullhäxan  

När jag slog upp ögonen tände sambon lampan i taket så jag kastade mig in under första bästa kudde.

Men så säger sambon åt mig att kolla så jag kikar försiktigt fram (alla som blivit väckta med en stark lampa mitt i ansiktet vet hur det skär i ögonen på en) och då ser jag att min sambo håller i en mugg te  och så säger han till Julie:
"Ge den till mamma".
När jag tittar på henne sträcker hon fram ett fat med två smörgåsar.
Och jag ser hur stolt hon är. Jag kunde se på henne att hon visste att hon gjorde något betydelsefullt och fint.
Jag blev så varm i hjärtat.

Och även nu, flera timmar efteråt, så ler jag inombords varje gång jag tänker på det.
Underbara lilla tjej  

Det är otroligt hur man kan älska en annan människa så ofantligt mycket!
Jag tänker på henne så gott som hela tiden, jag undrar vad hon gör, om hon leker, skrattar och har roligt.
Jag längtar så efter henne, vill krama henne, hålla om och mysa. Jag vill höra hennes skratt eka mellan väggarna och se hur hon klurar ut olika lösningar på saker och ting här i världen.

Jag minns för ett år sedan när hon föröskte ta sig fram över golvet här hemma. Hon hade lärt sig rulla över på mage och snart insett att lite sprattlande resulterade i att man kunde förflytta sig.
Dock bara baklänges. Men skam den som ger sig och snart hade hon förstått att mad en extra portion vilja kunde man minsann ta sig in under julgranen till alla julklappar också.

Det är min tjej det. Snäll, men väldigt, VÄLDIGT viljestark.

   
(Trist att den blev åt fel håll. Säkert min telefon som ställer till det)

Nä hör ni!
Nog är det roligt att läsa en del positiva saker, men även detta måste få ett slut.

Syns o hörs!

/Kastrullhäxan  

Klockan är mitt i natten och jag önskar att jag hade något positivt att skriva här.

Men sanningen är att tankarna far runrunt inne i mitt huvud o det verkar aldrig finnas något slut.

Jag undrar hur jag ska orka med något som jag inte har tid med.
När det inte längre finns något utrymme för "vi" och "oss"?

Mitt hjärta krossas redan vid tanken.
Ska alla drömmar få ta slut här?

/Kastrullhaxan

10 favoriter:
Färg: Röd
Mat: Spagetti och köttfärssås
Band: Olika
Film: Wallander
Bok: Olika, men för att nämna någon så "Under månens skära"
Sport: Hästsport
Årstid: Sommar
Veckodag: Fredag
Glassmak: Kola är gott
Tid på dygnet: Dag

9 för tillfället:
Humör: Trött
Smak: Söder Te
Kläder: Myspys
Bakgrund: Ingen faktiskt

lakan: Bomull
Tid: 21.17
Omgivning: Lägenheten
Irritationsobjekt: Surret från datorn möjligen
Tankar: Den här listan

 7 första:
Bästa vän: Vickan
Husdjur: Katt
Piercing: Nej
Tatuering: Nej inte det heller
Förälskelse: När jag var 6 år
Musik: ???
Bil: Volvo


7 senaste:
Cigarett: Nej tack!

Mat: Kokt fisk med ägg- och persiljesås :)
Dryck: Te
Biltur: Från jobbet
Kyss: Igår kväll
Spelad låt: Vet inte
TV-program: Masterchef Junior låg jag och glodde på

6 har du någonsin:
Dejtat någon av dina bästa vänner: Nej

Brutit mot lagen:Ja jag har kört emot rött ljus

Blivit arresterad:Nej och förhoppningsvis blir jag det aldrig heller

Badat naken:Ja i badkaret

Varit med på TV: Om lokal-TV över skolan ingår så ja, annars nej

Kysst någon du inte känner:Ja och det var bland det bästa jag gjort!

 4 nej tack:
Kläder:Hårt åtsittande och allmänt obekväma

Mat:Gravad lax

Musik:---

Dryck:För starka saker både i smak och alkoholstyrka

4 saker:
Du gjorde igår kväll: Myste med Julie, gav henne medicin, nattade henne och pratade i telefon
Du kan höra just nu: Surrandet från datorn, knappandet på tangentbordet, TVn i bakgrunden och ibland Julie som sover i rummet intill.

Du inte kan leva utan: Julie, sambon, hästen och mobiltelefonen.

Du gör när du har tråkigt: Tänker (antagligen för mkt), knappar på mobilen, tittar på TV och surfar på nätet. (Dock har jag nästan aldrig tid att ha tråkigt eftersom Julie håller mig sysselsatt)

2 val:
Kaffe eller te:te

 Vår eller höst:Vår

1 önskan:

Ett lyckligt liv

och vad tusan jag skulle kliva ur sängen just i dag för vet jag inte.
Allt har varit segt, trögt och känts eländigt.
Till råga på allt gick jag och retade mig på ett ämne (som jag inte tänker gå in på just nu då det är ganska känsligt) vilket fick mig att känna mig riktigt irriterad ett tag.

Hur som haver, efter fikat försökte jag rycka upp mig själv lite igen och lite bättre blev det.

Sen är det så att alla har sina uppförs- och nedförsbackar i livet. Alla dagar kan inte vara guldkantade och fyllda av rosa moln.
Idag var helt enkelt en sån dag som var lite mindre bra.

Och jag ska försöka komma ihåg i fortsättningen att de här "lite mindre bra" dagarna inte är någora bra dagar för att pyssla med sylt...

 
Dagens sylt-incident.
Jag tänkte inte att allt skulle komma ur hinken på en gång (försökte dela med en sked). Jag hann dock rädda det skapligt i alla fall.

Tidigare incidenter. Den äldsta längst ner...

Så kan det gå när man har lite för bråttom.
Hur jag rengjorde? Jag hade tur att det fanns ett litet hål för avrinning i botten på salladsbaren.
En hink under hålet och sedan i med en massa vatten och torka, torka, torka...

Julies blåbärspuré vill jag minnas att det här är. Det är så lagom roligt att få bort...

Också efter ett tillfälle med sylt. Jag skulle ställa in hinken med sylt i kylen och råkar ta tag i kanten där man öppnar locket på hinken. I nästa sekund hade jag sylt på hela väggen i kylen och över hela mig själv. Jag hittade till och med lingon i örat efter den här händelsen.

/Klanthäxan   

Idag var jag inbjuden på föräldrainformation på Julies förskola och med mig hem har jag en hel del tankar och lite nya erfarenheter.

Något som i grund och botten är väldigt bra, men också rätt tråkigt är det fotoförbud som införs på förskolan.
Grundregeln är att vi föräldrar inte ska fotografera våra barn alls i verksamheten på förskolan.
Det innebär att det inte blir några foton från luciafirandet eller julfirandet...

Jag får visserligen ta Julie åt sidan och fotografera henne enskilt -om inget av de andra barnen kommer med på bilden.
Tråkigt är det ju, för det är minnen som inte kommer bli sparade mer än i våra inre.

Det som är bra är att de barn som kanske är utsatta för fara (eller som kommer att bli det i framtiden) skyddas.
Då pratar jag om barn som lever under skyddad identitet och som inte bör bli hittade av olika orsaker.
Hade jag och Julie varit i den sitsen så hade jag givetvis varit oerhört tacksam för att denna regel uppkommit.

Men för mina föräldrars skull är jag ledsen. De bor långt bort och har inte möjlighet att följa Julie och hennes uppväxt IRL. För mamma är det här dessutom första (biologiska) barnbarnet...

/Kastrullhäxan